åh, det skiner och du är en juvel
ett litet altare med en bild på dig
fastnad i ett leende, förgät mig ej
eftersläpningen, någonting är fel

om jag tänker hårt så kan vi gå tillbaka
till dagen som rev vardagen isär
om jag tänker hårt så är du åter här
kände ingenting men började att skaka
 
några från familjen och så dina vänner
fångade på fotot som en grupp
folk kan komma närmre när sånt händer

att vara i en grupp men ändå ensam
sista solen över kajen, titta upp
undrar om vi hade det gemensamt
undrar om vi hade det gemensamt
att beundra molnen, vindarna och skyfallen
jag såg att dina skor var kvar i hallen
längtan upp till höjder när man är fundersam
 
äta chokladbollar och småprata
i ditt minne delar dina ex en cigarett
över stadens redan omvandlade silhuett
dina drag i någon annans på en gata

ett år är mer än omloppstid runt stjärnan
med tiden blir det lättare att glömma
utan köttet kvarstår bara kärnan

tiden kan va snabb den kan va långsam
tar inte bort de punkter som är ömma
en lycka i att vara själv men inte ensam
en lycka i att vara själv men inte ensam
vad hugger i ett hjärta som en fickkniv
skriver jag för mycket blir du fiktiv
nu drömmer jag om dig som lämnat stan

var gömmer sig stenen som jag gav dig?
för att lugna dina nerver, varsågod
önskar att jag visste var den stod
delar blodets färg men blöder ej
 
försökte leta efter den i lägenheten
den kärleksfulla energin hos en granat
förankrad i den materiella verkligheten 
 
såg in i några lådor, inte mer
att gå igenom dina saker, för privat
var kvällen tyst som de är i mitt kvarter?
var kvällen tyst som de är i mitt kvarter?
altaner, bilar, ansiktena stenhårda
tvätta, vaxa, klippa eller vårda
måste skaffa, skaffa mycket mer
 
kan du känna att det finns en glipa?
ett ruttnande under en polerad yta
att visa sina pengar utan att skryta
på balkongen med en cigg i din mungipa 
 
en gnista lyser mitt i allt det stumma
kan se dig som om det vore häromdan
du slocknade när kvällarna var ljumma
 
som hon efter femtio år av äktenskap
hon var inte lycklig men hon var van
de flesta dör på natten, natten är ett gap
de flesta dör på natten, natten är ett gap
tysta blåa ljus, det är ambulansen
en närvaro som lämnar kroppen, distansen
befinna sig i vittnets egenskap
 
han berättade för mig om en detalj
från natten som blev hennes sista
hon låg på husvagnsgolvet, ingen livsgnista
munnen öppen, såg ner till hennes svalg
 
ser det, hennes vita hår i ljuset
och på stolen en badrock i frotté
när hon solade i sin bikini bakom huset
 
hon ville ha en flaska vin, vi bytte blickar
allt vi hade: vatten eller en kopp te
i gräset plommon, svullna lila prickar
i gräset plommon, svullna lila prickar
i luften hänger kvar en rökig lukt
vad gömmer sig i gräset mer än fukt?
en trötthet, frukten ruttnar när jag tittar
 
han rensade och hittade i skåpen
massa massa piller, en hel säck
tar man dem i värmen blir man väck
står det någonting i horoskopen?
 
tänker mindre på smärtan i den stunden
stjärnorna är mjölk i vintergatan
ljusen tänds och släcks i minneslunden

blir det till ett dån när alla klockor tickar?
vad berättar linjerna i handflatan?
äpplen studsar ner till marken, fåglar pickar
äpplen studsar ner till marken, fåglar pickar
i köket sista gången sommarsöt
tre veckor senare vi grät och snöt
varvar nuet med tillbakablickar
 
skämten på din tröja att du kunde flå
fågel, hamster, tvättbjörn, kanin, gris
ödla, fågel, katt, naturligtvis
har tröjan lukten som den hade då?
 
ett nytt glashus växer uppåt som ett fjäll
kanske kommer jag till himlen, hälsar på
när folkets hus ska byggas om och bli hotell

ur dimman stiger en ny vacker dag
natten lämnar bakom sig en rökridå
alltid föredragit dagens ljudlandskap
alltid föredragit dagens ljudlandskap
där borta gömmer sig i dimman kortedala
härifrån ser husen ut att va så minimala
där ni delade så många år av vänskap

vi frågar men det finns ingen som kan svara
en tog dina tofflor, en annan tog din kopp
din barndomsteckning tatuerad på nåns kropp
ett skärp, en t-shirt också värda att spara

vi frågar hur mår du, men bra ändå
i rösten kan det höras efterklang
dina fötters färg, en giftig blå

sorgen tar sin skepnad, går inte att döma
en graverade sin klocka, forever young
jag nickar, vi ska vattna, inte glömma
jag nickar, vi ska vattna, inte glömma
växten som du gav, den har ditt namn
en film på dig med katten i din famn
i lägenheten som vi skulle tömma

stjärnorna är långt ifrån varandra
med blotta ögat ser de ut att trängas
när de inte längre orkar kan de sprängas
om du är nånstans, hoppas det finns andra

tänk om du och om min granne dricker vin
hoppas glädjen inte känner gränser
granaten har bytts ut mot en rubin

önskar när man inte längre är av kött
att allting runt omkring en bara glänser
inget mer få dö nu, nu när hon har dött
inget mer få dö nu, nu när hon har dött
änklingen tar hand om våra växter
letar efter ledtrådar i dina texter
det jag hittar nu är nedslitet och nött

så lätt att ta dem ut ur sin kontext
i mitten av mig finns rädslan, som en bikt
skam för skam har jag blivit byggd, i en dikt
jag finns inte här, står det i en text
 
kronärtskockor låg på bordet vid din spis
du skrev: danmarksfärjans bottenlösa vrål
och om ljuset persikosträvt florsockerdis

kanske råkade du felbedöma
hursomhelst, du lämnade ett hål
se stjärnor komma åter, drömma
se stjärnor komma åter, drömma
en sommarnatt med vänner, lite dans
det var så skönt att resa någon annanstans
vibrationerna i luften, låt det strömma

låg på sanden, varma stenar på mina lår
och på mina armar, rygg, och handflator
en annan värme än den under min dator
solen gassade, jag fällde ingen tår

att dela rum efter en tids distans
på natten la vi korten på vårt bord
med frågor om vår framtid och romans

förväntningar har en tendens att svika
kroppens vetskap innan det finns ord
hur känns benen innan de ger vika?
hur känns benen innan de ger vika?
hon var så liten och du höll henne så nära
nu så stor, det är knappt man orkar bära
vinkar varje gång när jag ser henne kika

nyss fick hon plats i fåtöljen lindad i en filt
det fanns en vinter, den kommer eller hur
sjunker stadigt tjärnens temperatur
vad sorgen gör med ögon, mörkt och vilt

molnen lägger sig på vattnet som ett lock
det bästa och det värsta återstår
hela tiden dunkelt eller blått
 
de står i blom ännu, blommorna vi strött
det gröna nästan borta från mitt hår
kornblått, purpur, rosa, vitt och rött
kornblått, purpur, rosa, vitt och rött
går till slutet, solen står i brand
finast är längst ner där det finns en rand
om man håller andan länge blir man trött

bakom ögonlocken rummet är så lugnt
inte längre guld, en ny metall
vackra, vassa saker, knivar som korall
mjuka gröna mossan, andas tungt

stadigt sjunker kroppens temperatur
vad sorgen gör med ögon, mörkt och vilt
ingen svarar när det ringer på din lur

liljorna på kistan nästan sagolika
doften av dem stannar, det är inte milt
växer genom allt det mardrömslika
växer genom allt det mardrömslika
slingerkrasse, blåklint, solros, ser jag blomma
ännu en september, tankarna är tomma
är man borta kan man inte svika

en psalm om hemmet, drömmar, vind och jord
kan ångra att jag inte gick till kyrkan
behövde hitta andra platser för min dyrkan
det är i böckerna, hittar tröst i ord

cyklar genom kyrkogården, vinden blåser
knappt alls bland gravar – stilla, ljumt och lent
handlar inte livet om metamorfoser?

men någonting är fortfarande fel
när de kommer in är det för sent
åh, det skiner och du är en juvel
åh, det skiner och du är en juvel
undrar om vi hade det gemensamt
en lycka i att vara själv men inte ensam
var kvällen tyst som de är i mitt kvarter?
 
de flesta dör på natten, natten är ett gap
i gräset plommon, svullna lila prickar
äpplen studsar ner till marken, fåglar pickar
har alltid föredragit dagens ljudlandskap
 
jag nickar, vi ska vattna, inte glömma
inget mer få dö nu, nu när hon har dött
se stjärnor komma åter, drömma
 
hur känns benen innan de ger vika?
kornblått, purpur, rosa, vitt och rött
växer genom allt det mardrömslika