Utbrott
 
Från andetag det väller, sväller, brister
forsar fram ur djupet, pyser, morrar 
från stegrad ton det flyter tjockt som ister 
tunga ord att slunga, skruva, skorrar 
 
I ögat vildsint, nyss försynt, förbyts 
uppspärrat och sprängande, i trans
då framåtlutat våra blickar bryts
i brusten värdighet och sans 
 
Min son, av plikt, en del av mig du är 
från famnen, stegen, följda skeenden
en undernärd kan tindra, det som tär 
kan leva bakom glans och leenden 
 
Gonatt, så gick igen förbi, det vid 
ditt första skrik jag lovade att bli
Familjefrid
 
Se pappa, mamma, barn – familjefrid
se dotter, son, gravera sina spår 
se parallellt tillsammans och bredvid
se ympad stickling gro ur gamla sår
 
Se mönster, skuggor, binda ännu krans 
se mönstringsplikt och granskningskavalkad
se manad be förmanad om balans 
se överspänd med underton till glad 
 
I jämvikt, motvikt, avsikt, slump och brist
fylld av kompromisser; tilltäppt boning
det första steget sparats har till sist – 
på morgonfärd mot kvällsförsoning
 
Se silhuetter, stansade och rivna
förmå familjefridens lek bedriva
Mänsklig form
 
I faderskap och äktenskap vi stöpas
förlora det som en gång varit vårt
det inre ut ska släpas, ur ska gröpas
och mjukna ska det skal som tvingat hårt 
 
Det kantiga bör slipas, bör poleras
det inneslutna frigöras för gott
i ljuset negativen exponeras 
och straffa han för brott som Han begått
 
Det är en sanning, och en nidbild, båda
förgreningar med var sin språklig frist 
att käbbla, träta och att hålla låda 
där även blindskott får en plats till sist
 
Ett kön jag är, en mänsklig form som äger 
en önskan att ge upp för båda läger
Privilegium
 
Jag storhet ärvt men ingen frågat, snälla
om lov att låna mina attribut
de borde skämmas, borde veta hut
de borde tacka mig och inte skälla
 
Det var en gåva enbart jag fick nyttja
om till för många gåvan ebbar ut
till ingen nytta blir för mig till slut 
en risk att rollistan är då förbytt, ja 
 
Risken den är inte värd att föreslå 
på avstånd vänta hellre kvar och njut 
av privilegiet, vem vet dess slut 
tusen år har gått, så tusen återstå
 
Vår makt den äger oss, vår trångsynthet 
vi vill behålla den i hemlighet