Vitsiga, blixtrande, queera, hjärtslitande, översexuella, självreferentiella, sexistiska, tjuriga Shakespeare. Det här är fem Shakespeare-sonetter, desorganiserade, nyöversatta. Shakespeares sonetter är inte så stränga vad gäller stavelsernas tyngd och antal. Men regelbrotten är meningsfulla. De skapar andra betoningar och flöden än en strikt rytmvagga. Jag är sträng, försöker följa det jag upplever som rytmen, inklusive brotten. Jag försöker också följa känslan. På några få ställen bryter jag därför relationen till det lexikala. Jag vill att översättningen ska slå an i mig. Jag vill därför också slippa ifrån en estetik som antyder ett oprecist romantiserat förflutet. Det är lättare att rimma och rytmisera om jag när som helst verbet sist kan ställa, taga till fantiserta och-eller föråldrade språkformer. Men jag vill ha språket nära inuti, inte ploja. Engelskan är kanske  gammaldags, men det är inte därför jag läser. När det är bäst blir Shakespeare nu för mig. Jagets och känslans nu, lagt i en rytm och struktur som kräver tankeflätor, återkomster, uppbrott.
 
 
 
 
26
Mitt hjärtas herre, jag är din vasall
Så hårt din storhet bundit fast min plikt,
Jag skickar skriftligt bud i alla fall:
För plikts skull, inte för en sinnrik dikt
En plikt så stor att fattig sinnrikhet
Som min tycks blottad i sin jakt på ord,
Men du som är en verkligt god poet 
Finn plats för den i själen, nakengjord:
Tills stjärnan, den som styr mig, står perfekt
Och med sin milda lyskraft på min färd
Ger kärleksstamningen sin rätta dräkt,
Så att jag blir din ljuva aktning värd:
Då ska jag skryta om min kärlek för dig;
Nu – inte spela styv, så du förhör mig.
 
 
 
 
40
Ta alla kärlekar jag nånsin haft:
Vad får du som du inte redan har?
I vart fall inte mer sann kärlekskraft,
Det är ju redan ditt, det som du tar.
Så brukade du kärleken jag skänkte,
Jag förebrår dig inte det du gjorde,
Nej, jag vill bara höra om du tänkte
Att du åt lite mera än du borde.
Ömma tjuv, förlåten är du redan
Om du så stjäl min allra sista mat.
Bara kärlek vet: den värsta svedan
Är kärleksfel och inte välkänt hat.
I din nåds lust blir styggt så lätt till snyggt,
Så mörda mig, men vänskapligt och tryggt.
 
 
 
 
42
Att du har henne är ett sorgbihang,
Fast sägas kan: hon var min hjärtligt kära;
Att hon har dig får högre klagorang,
Den kärlekssorgen rör mig mera nära.
Så kärleksbrott förlåter jag väl från dig:
Ty hon jag älskar älskar du tillbaka
Och för min skull tar hon också dig ifrån mig,
För mig trugar hon på dig av sin kaka.
Dig som jag mister kan min kärlek få,
Går hon förlorad är det till min vän;
De får varann, jag mister båda två,
Som utgör korset som jag bär på än;
Ett självsmicker: är min vän jag, jag han,
är jag och hon de enda för varann.
 
 
 
 
20
Naturen gav dig de där kvinnodragen,
Min åtrås överman och älskarinna;
Så hjärteöm men inte så förslagen
Och flyktig till sitt sätt som en falsk kvinna;
Ditt klara öga utan sidoblickar,
Förgyller varje föremål det snuddar;
en vacker man som varje skönhet prickar,
stjäl ögonen och själarna han nuddar.
Jag tror att du var tänkt som kvinna, fastän
Naturen föll väl handlöst för sitt alster,
La till en grej som mest gjort mig på helspänn,
som gör det svårt och håller mig på halster.
Du är försedd så kvinnorna ska njuta,
Du sköt mitt hjärta, i dem får du skjuta.
 
 
 

27
Slut av allt slit: jag skyndar i säng,
En chans att vila ut för restrött kropp:
Men huvudet får inte nog av fläng,
Det far iväg fast benen har sagt stopp.
Min tanke (jag är här, långt borta, kvar)
Har gett sig hän, på pilgrimsfärd till dig,
Den öppnar ögonlockens slutna par
som visar blindas mörker framför mig:
Med själens drömsikt kan jag ana att
Du skuggar fram i blickens ickesyn,
En flytande juvel i hemsökt natt,
Gör svärtan vacker, natten ung i hyn.
Se, hur dagens kropp och nattens tankar
utan ro går runt för dig och vankar.