Tidens pil 1 (ur Undergången)
Tidens pil – den flyger enkelriktat,
och dess spets gör alla till martyrer.
Sankt Sebastians tro har aldrig sviktat,
men på färg töms bildernas blessyrer;
himlaljus och syndare som pliktat
bleker solen från Dorés gravyrer;
regnet, genom himlens durkslag siktat,
suddar himlen ur missionsbroschyrer.
Helgon med en väderbiten gloria
kommer termodynamiken svepa
bort från böcker, fresker och ikoner.
Världen slutar göra världshistoria,
nuets vassa spets gör ingen repa,
inget “vi var här”, i fler eoner.
Tidens pil 2 (variant/fortsättning)
Tidens pil – men vem har enkelriktat
den och dig, som får dess spets i gumpen?
Vem har skjutit? En som noga siktat,
tänkt, beräknat. Eller bara slumpen.
Denna värld: ett verk som någon diktat.
Eller: rymden är den spillda plumpen
av en bläcksvart vätska, utan plikt att
likna ödet spått i kaffesumpen.
Inget telos syns i teleskopet.
Pikareskens slut är täckt av fläcken.
Oss och entropin kan inget vända.
Olöst lämnar upplösningen dråpet,
när den kring oss knyter samman säcken.
Osökt prickar pilen alltings ända.