Fadern lever, frisk. Har en broder, frisk. Klarade sig något så när i skolan, var ej kvarsittare men hade svårt för sig i matematik. Genomgick F. Holmquists handelsinstitut i Göteborg och hade därefter plats på kontor i tre års tid. Trivdes ej särskilt med arbetet. Vistades i föräldrahemmet fram till 1937, då hon gifte sig.
Utmärkta förhållanden i äktenskapet.
Patienten började för tre veckor sedan (början av december) få för sig att hon ej skött flickan ordentligt. Blivit alltmer dyster, grubblande, ej haft någon ro, sovit dåligt. Känt sig trött under amningen, tycker det tagit på krafterna. Är psykomotoriskt starkt hämmad, i avsaknad av spontanitet.
Ser dyster och deprimerad ut, verkar samtidigt ängslig och skygg, tittar sig villrådigt omkring. Lämnar lågmält, nästan viskande fåordiga, mestadels blott jakande eller nekande svar. Verkar plågad, besvärad och tycks vädja om att slippa tala.
Mannen (som ger ett mycket omdömesgillt och redigt intryck) håller för troligt,
att hustrun grubblat i samma riktning alltsedan november 1940.
Patienten menar att hon ej känner sig tillfreds med sig själv, tycker andra får lida för hennes skull. Tycker hon ej kan sköta något ordentligt, t.ex. barnet. Tycker synd om sin make, som har fått en så dålig fru.
Småler vänligt och är mycket ämabel genom sin blotta närvaro. Lätthanterlig och fogar sig väl i sjukhusordningen. Mycket snygg och proper. Sitter helst sysslolös och stirrar dystert rakt fram, saknar initiativförmåga. Anser att hennes lilla dotter aldrig kan växa p.g.a. den misskötsel patienten utsatt henne för. Säger ibland till avd.sköterskan: ”Tänk om jag var så ren som Syster”
Ibland ler patienten vänligt men under samtalen är det, som om hon gled undan, och man kan aldrig hålla fast hennes uppmärksamhet och intresse om man äntligen lyckas fånga dem.
Patientens fader meddelar vid besök hos överläkaren: ”Mannen är rätt excentrisk (frisksportare – fanatiker – mm), han håller familjen på grönsaksrätter ideligen. Han har ett svårt sätt.” Nu tror fadern att patienten grubblar över ”dumheten att hon gift sig med honom”.
*
En ny sköterska öppnar dörren till avdelningen. Siri sitter i blomsterrummet längst ner, säger hon. En tunnel av ljus. En promenad ner till ett litet rum med några pelargoner, två fåtöljer, ett bord och stora glasfönster ut mot en brandstege och bakom den, gräsmattor. Jag öppnar dörren till det lilla rummet. Hon sitter där, men inte i fåtöljerna, i en rullstol. Så fort jag kommer in: alltså gud förlåt för att jag sitter i den här, det är så jävla pinsamt, försök snälla ignorera den. Jag skrattar, sätter mig i en fåtölj. Hon ser på mig. Hej, säger hon. Hej, säger jag. Man får så jävla lite mat på det här stället. Vet du att jag har gått NER tre kilo sen jag kom hit. Sen IGÅR alltså. Skämtar du med mig, säger jag. Det lilla håret hon har kvar står yvigt och sprucket mitt på huvudet. Vad har de sagt då, frågar jag. Hon suckar. Jag vet inte vad jag ska säga till dig och vad jag inte ska säga. Vad klarar du av att höra? Här klarar jag allt, nu är du ändå här. Hon nickar. De sa att det var tur att jag kom in nu, att det var i sista sekunden, att mina organ höll på att kollapsa. Jag var så jävla rädd i natt. Jag var tvungen att fråga nattpersonalen om det fanns någon risk för att jag kunde dö, om jag kunde dö i sömnen. De sa att om den risken fanns skulle jag inte vara här, då skulle jag ligga på akuten. Jag nickar. Jag förstår inte hur det går ihop, om det var i sista sekunden men ingen risk för akut död. Jag säger ingenting. Jag nickar. Hon mjuknar, ler mot mig. Kom, säger hon, vi går in i mitt rum. Vi reser oss upp, hon lämnar rullstolen efter att snabbt ha sett sig omkring, och går in i rummet intill. Hon bredvid är nästan aldrig här. Men man kan ju lugnt säga att hon har bestämt sig för att stanna. Kolla vad mycket grejer hon har. Väggen bakom sängen bredvid är full av teckningar och planscher och fotografier. På det lilla nattduksbordet står två enorma necessärer som flödar över av smink och hårprodukter. En brokig, broderad filt täcker de ljusblå sjukhuslakanen. Det var därför jag inte ville att du skulle ta med dig så mycket grejer. Jag vill inte att det ska se ut som om jag planerar att stanna här, säger hon. Folk här är så jävla klena, de får ångest för ingenting. De överdriver. Jag skrattar. Kom, säger hon igen. Hon tar mig i handen och drar med mig till sin säng. Lägg dig här. Hon hämtar sin dator, kryper upp bredvid mig och sätter på den. Har du sett Veronica Decides to Die? När jag var inlagd på psyk i Stockholm förbjöd de oss att kolla på den filmen. Hon skrattar. Jag lägger mig med huvudet mot hennes axel, hon lägger armen om mig och med den andra handen klickar hon fram filmen. Jag reser mig upp på armbågen och kysser henne, hon kysser mig, jag sjunker, jag faller, jag älskar. Äntligen vilar jag hela min tyngd mot henne, och vi förlorar oss i Sarah Michelle Gellar, och det finns ingen vardag att gömma sig bakom. Det är tydligt: hon är där, hon älskar mig. Tre dagar senare, när jag kommer tillbaka, sitter hon på sängkanten, jag sätter mig bredvid, hon stirrar ner i golvet. Hon är rädd, ingen vill säga henne hur länge hon måste vara kvar, ingen förstår, hon vågar knappt säga någonting, hon är rädd för att säga det som ska få henne att verka galen, då kommer de aldrig lita på henne. De är så jävla ointelligenta allihop. Hon vet inte om hon har blivit tvångsinlagd eller frivilligt inlagd. Precis när läkaren skulle skriva en remiss om tvångsintagning stoppade hon honom och sa att hon valde det själv, jag väljer det själv, lägg in mig. Nu håller hon på att lusläsa lagen om psykisk tvångsvård, säger hon, hon måste veta mer än vad de gör.
*
Ibland vid skämtsamt tilltal ler patienten ett mjukt, oändligt milt och vackert leende och ser upp ett ögonblick, sitter annars hopsjunken, dystert stirrande ner i golvet.
Hon säger att hennes hjärta är av sten.
Patienten är utomordentligt behaglig att umgås med, omtyckt av alla, flitig samt besitter en snabb uppfattningsförmåga, klart omdöme och mycket god intellektuell utveckling.
*
Jag älskar platsen, jag älskar sjukhuset, den lilla avdelningen med alla avmagrade flickor. Det finns något förlåtande här. Jag flyger fram genom stan varje förmiddag. Jag kastar mig på en spårvagn, den stannar och jag kastar mig på nästa, jag släpps fri nerför backen och flyger fram mot sjukhusområdet. Det är högsommar och jag vistas bara utomhus de korta stunderna mellan vagnbytena och när jag rusar nerför backen fram till den vackra byggnaden som släpper in mig utan problem, som väntar mig. Jag står i början av den upplysta korridoren och jag andas ut, andas, sträcker mig, mot henne, flyger, tar sats, rusar, in i henne. Här finns ett rum, en säng, ett bord, en plats. Hon sitter vid ett bord och skriver, hon sitter i en soffa och ser på tv, hon sitter på en sängkant och väntar på mig, hon sitter i en fåtölj och pratar i telefon. Här är hon, bland andra människor, som ser att hon är här, som vet att hon är här. Och någonting sjunger i mig: Det här är vårt tempel. Släpp in mig i vårt tempel! jag vill vandra korridoren ner i det sjuka sommarljuset och se små ansikten kika ut från alla dörröppningar och följa mig med blicken tills jag fastnar i dina armar, som klister, jag har flugit från spårvagn till spårvagn rakt in i din famn och ingen lägenhet finns mer, inga mellanrum, vi kan lägga oss här i en nybäddad sjukhussäng och ingenting vilar i mina händer, vi kan sitta övervakade i en trädgårdsmöbel på en altan utan den lilla klockan som tickar bakom min blick. – Jag vill aldrig härifrån. Om hon släpps ut vill jag stanna, krypa in här, vandra korridorerna fram och tillbaka, hålla platsen åt oss. Det är vackert, någonting är äntligen vackert.
*
Fortfarande samma ringhets- och försyndelseidéer:
”Tänk sig, Syster, allt detta är mitt fel.
Nu skall allt vackert förgås för min skull.
Alla vackra konstverk och vackra människor bli förstörda”.
*
Hon säger att jag inte behöver komma så ofta, hon vet att jag har annat att göra, men hon förstår inte att resten av tiden bara är väntan, väntan på att få kliva in genom portarna igen. En dag, rätt som det är, ber hon mig att ta med Emma, som fortfarande mest är min vän. Jag förstår inte varför. Jag tar med mig Emma. Vi promenerar backen ner tillsammans. Emma, säger jag, jag hoppas att du inte blir rädd, jag vill att du ska vara förberedd, Siri ser inte ut som hon brukade. Tycker du att det känns obehagligt? Nej, säger Emma. Vi promenerar backen ner, fram till sjukhuset. Jag trycker på knappen vid porten. Bakom oss kommer en muskulös man i ljusblå piké och solglasögon i handen. Han ler mot oss. Han ska hälsa på sin fru, förstår jag. Den blonda i träningskläder. Han har samma namn som min farfar. Siri berättade häromdagen att hon hade hört frun prata i telefon med sin man. Siri hade blivit ledsen, hon hade hört frun säga: Okej, Karl, hur lång tid ger du mig? Hur lång tid får jag på mig? Karl ler mot mig och Emma. Vad gör Karl när han kommer hem från sjukhuset? Kanske hade vi kunnat hålla varandra sällskap, Karl och jag. En sjuksköterska kommer ner och öppnar och säger att det är något fel på ringklockan igen. Jag, Emma och Karl går uppför trapporna och in på avdelningen. Siri sitter i det stora rummet idag. Hon säger förlåt till Emma, för rullstolen. De ser på varandra. Gud, du stirrar på mig, ser jag så hemsk ut? Va, nej, säger Emma, jag tror bara jag tittade, eller nåt. Jag sätter mig i en av fåtöljerna, försöker fånga upp Siri med en blick, men hon skrattar och kommenterar Emmas tafatthet. Var är Karl? Vad har jag och Karl gemensamt? Hela världen. I köket skramlas det med bestick och tallrikar. Det är en solig dag. Vi kanske kan se om de kan släppa ut oss på altanen, säger Siri. De andra inlagda har börjat hata henne, berättar hon. De är avundsjuka för att hon är så smal, säger Emma en stund senare, när vi promenerar backen hem igen. Siri är den enda som får en kudde på sin stol, det gör för ont att sitta annars. De andra börjar också ropa efter kuddar. De får inga, och frun i träningskläder snappar åt sig Siris kudde innan hon hinner sätta sig. Jag och Emma har just lämnat den, den där världen, vi promenerar backen upp tillsammans. Vi säger inte mycket. Vi stannar vid spårvagnshållplatsen. Emma säger något om att jag kanske har blivit lite som Siris mamma. Jag stirrar på henne. Eller alltså, börjar Emma men jag vet att hon har rätt. Siri är en vuxen människa, i slutändan måste den riktiga mamman lita på henne. Och här står jag nu, på andra sidan, med riktiga ansvariga inkopplade, och kan avvakta, ta ett steg tillbaka, och se: jag är mamma.
*
Patienten har vid flera tillfällen erbjudits att få se sin dotter men vägrat, fast man haft
det intrycket att hon ej menat något verkligt allvar med sin vägran.
Idag tog en god vän till patienten samt barnsköterskan hit barnet, varöver patienten blev mycket glad. Hon umgicks med barnet på ett moderligt men visserligen något tafatt sätt (ovana?).
Då patienten för c:a 2 veckor sedan hade besök av maken, bad hon honom hälsa sin fru och sina barn samt var ganska tvär och avvisande mot honom. Hon vägrar nu att ta på sig en blus, som hon fått av honom.
*
Siri frågar fler gånger om jag kan ta med Emma, till slut frågar hon Emma om hon kan komma själv, utan mig. Vi går dit på olika tider, bara ibland går vi dit tillsammans. Hon kysser mig inte hejdå vid dörren längre. Hon rör mig överhuvudtaget inte. Hon har fått en annan röst, en som inte håller på att tippa över i ömhet. Den är stabil och säker och viker inte en tum. Hon säger att hon ber Emma komma dit för att Emma aldrig avslöjar sina känslor, hon tål allt, för hon är lite avstängd. Jag känner mig drabbad av någonting. Någonting faller inuti mig och dör, det bränner i lederna, en sorg som spränger så mycket att den blir till njutning, att kasta sig in i elden och sluta ögonen. INGENTING är mitt fel, och jag njuter av att veta det. Härda ut. Vara tålig, tåligare än vad hon någonsin kunnat föreställa sig att jag kunde vara. Jag andas in luften i blomsterrummet. Hon har börjat prata om hur hon ska göra för att bli utskriven. Jag sitter framför henne och tittar på henne, nickar, säger inte mycket. Dagen efter är hon glad för att hon har diskuterat en utskrivningsplan med en sköterska. Dagen efter är hon arg för att samma sköterska har sagt att hon inte kan säga hur länge hon måste stanna. Dagen efter är hon förtvivlad för att hon inte vill associeras med alla sjuka jävla flickor. Dagen efter har hon lärt sig mer om lagen om tvångsvård. Jag följer allt på avstånd. Jag lyssnar, och kärleken förskjuts försiktigt, från henne till platsen. En liten spricka någonstans under foten. Jag vickar på den och försöker väcka mig. Jag säger att allt kommer vara som vanligt när hon kommer hem, hon kommer inte ha missat någonting. Jag är hemma och väntar.
*
Överläkare Sjögren:
– Vill ni hem?
Patienten omedelbart högst allvarlig inför frågan, slår ned ögonen och mumlar något obegripligt.
– Vart vill fru Quirin?
Besvarar ej frågan om hon längtat efter dottern, som fyller ett år idag. Patienten anser sig ha förstört barnet.
– Är det så svårt att ni vill dö?
– Nej, mumlar patienten efter lång tystnad.
*
Skriket fortplantar sig från magen och sipprar ut ur porerna, och där ljuder det plötsligt. Jag skriker henne rakt i ansiktet, skriket spränger henne, sönder och samman, hon är ingenting längre, hon ligger på marken i spillror och är ingenting. Jag välter en pelargon som står uppställd på fönsterkarmen. Jag skriker ut mot fönstret, ut mot världen, fäller träden, lindarna, den vackra sommardagen. Och jag vänder mig om och där sitter hon, stilla på sin stol, med händerna i knät, hon tittar på mig, med en bekymrad min, med koncentrerad blick, och skriket tystnar lika plötsligt som det uppstod. Efter tre veckor blir hon utskriven.
*
Patientens försöksutskrivning 15/7 skedde på faderns enträgna hemställan och medgavs under uttryckligt framhållande av att hon skulle vistas i föräldrahemmet i Kungsbacka – ej i sitt hem i Göteborg. Vidare framhölls för fadern att patienten ej var återställd från sin sjukdom.
