efter de åtta glas mjölk jag hällt i ditt lösa jordiga hull
jag skulle vilja vagga dig till sömns
om nätterna
lägga om laga dig och gnaga av allt ogräs
läs inte
om nätterna
ät dig istället mätt
på de fonem jag gödslat med
jag lägger om med täcket
lagom med tecken?
om det inte räcker
gödslar jag om
*
barn ska man hålla i kylskåpet
tills dom växer upp till lagom stora lammkotletter
inte skall dom få se hur maskrosornas
hår grånar och hur dom överger gräset
men dom kan vittna om hur tomaten får sina rynkor
hur mjölken bråkar med sylten och blir sur
*
träden har blivit tapetserade med mossa
två bratja som med sina målbrottsröster skrämmer skiten ur mig
och som med sina sulor skvätter grus i mitt ansikte
förstör min tröja som nu är täckt med gåshud av regnet
en spottar ut ur sig
– du är inte starkare än min katt
och kvällen blänker vidare som en fet skalbagge
The Peregrine Story 2016 Story – Director’s cut
Jonathan Brott
det pågick hela våren och slutade i tragedi, kanske är det en dikt om att vägra årstiderna, att krypa upp våldsamt och vifta med näven mot en blå himmel att ropa sjömansvisor mot stormen det viktiga är att ingen kommer undan orörd
Vi var alla kortare än vad vi borde ha varit, liksom lägre, eftersom vinden gick hårt åt oss allihop, som förkrympta träd var vi allihop. Och jag hade en särskilt härdad kropp, redan från början härdad, stadig, som om denna kropp burit och fött många barn och sedan burit dessa barn på höfterna, så såg min kropp ut. Som om livet runnit genom denna kropp och som om den förlikat sig med sitt öde, det var så den såg ut. Som om många dagar och katastrofer och ett stort tålamod hade format den, jag menar att jag såg ut så från början, från första stund. Det var en kropp utan överraskningar, som om hela min framtid fanns förborgad i den, och det gjorde den ju också, såsom allas liv finns förborgade i deras kroppar från första stund, jag menar bara att min kropp redan framstod som förbrukad, som om jag redan hade levt färdigt, som om bärandet av barn på höfterna och detta att böja sig ner och plocka upp det som andra tappade eller lämnade efter sig hade format den, som om denna kropp gått igenom alla dessa prövningar och nu var återhållsamt stolt, härdad, med den härdades självgodhet. Ur min kropp strålade en ovilja mot allt oväntat, som om jag redan var på andra sidan och som om jag därför ville förklara för var och en att det är fåfängt att längta efter överraskningar. Jag säger bara att det var så jag såg ut, och de flesta andra runt omkring mig också, jag kan inte förklara det bättre, vi var redan som barn härdade, besvikna och högmodiga. Och inneslutna, mest av allt inneslutna i våra dagar som blev till veckor och år, vi var fortfarande bara barn i olika stadier av barndom och ändå var det som om vi hela tiden arbetade och mycket sällan tog ledigt. Jag säger inte att det gällde oss allihop, men likväl de flesta av oss, mig och min barndomsvän Sofia och sedan alla de vänner som följde på Sofia, vi betedde oss som om vi hela tiden arbetade och klagade också som om vi faktiskt arbetade – vi klagade som vi hade hört våra föräldrar klaga – på att vi var trötta eller försenade eller vad det nu var, att vi inte hade lust, men vi måste haft stor lust för vi hade hela tiden möjligheten att sluta, ändå fortsatte vi i våra cirklar, vi högg i och fortsatte och fortsatte.
Inte ens min mammas kropp var lika härdad som min, hon liknade istället ett barn också när hon för länge sedan slutat vara barn. Det var först när hon fick sina nya tänder som vi verkligen kunde se att den rörelse som satts igång när hon födde mig, den rörelse som var hennes åldrande, nu nästan var fulländad, på bara tio år nästan hade fulländats. Hon föll och slog ut sina gamla tänder, nästa gång jag såg henne var vi i köket och hon hade fått nya vackra tänder av porslin. Hon var stolt över de nya tänderna och hon hade inte ont, sa hon, inte längre ont. Det var på våren och fram tills dess hade jag tänkt på oss båda som barn, för hur skulle jag kunna tänka på henne som någonting skilt från det jag var, hur skulle jag kunna tänka på henne som något annat än ett barn när hon var så späd och hela tiden sjöng, och nästan hoppade när hon gick, hon var sådan, jag lovar att det var sådan hon var, som om tiden inte hade någon inverkan på henne, och om den hade det så var det samma inverkan som den har på ett barn: kroppen blir starkare och håret mörkare och tjockare, det jag menar är att det verkade som om tiden gav och gav, det var så det såg ut från mitt håll. Från den plats där jag gick bredvid henne och såg på hennes ansikte lite snett underifrån verkade det som om hon fortfarande lärde sig många saker och som om hennes händer blev grövre på samma sätt som mina händer blev grövre. Det var när hon kom hem med sina nya tänder som jag förstod att det var på det andra sättet. Det vill säga att tiden tog saker från henne. Vi satt vid köksbordet, det var bara hon och jag för min bror var någon annanstans, så som han för det mesta var någon annanstans och så som jag nästan alltid var där hon var utan att riktigt kunna göra skillnad på oss två, utan att riktigt förstå var den ena började och den andra slutade. Inbegripna i våra lekar, inte som om de var lekar utan som om vi rörde oss i samma takt och bara bytte namn då och då. Det var bara vi två i köket den dagen och jag önskade hennes gamla tänder tillbaka. Jag satt och önskade mig två dagar tillbaka i tiden, då vi fortfarande var oskiljaktiga som ett tvillingpar som växer tillsammans, men nu hade hennes gamla gulnade tänder slagits ut ur munnen och bytts ut mot de här nya och jag förstod såklart att det inte gick att göra det ogjort men jag önskade det ändå.
Det var på våren innan löven hade kommit tillbaka på träden så ljuset var hårt. Hon satt längst upp vid kortsidan av bordet och pratade hela tiden om hur glad hon var att hon hade fått de här mycket vackrare tänderna som skulle fortsätta vara vita som ett spädbarns första mjölktänder för resten av hennes liv och hon knäppte sina händer i ren förtjusning. Jag satt vid den motsatta bordsändan och såg att hennes hud var gulnad och det hade jag aldrig förut sett, men i kontrast till de strålande tänderna blev det helt tydligt och det gick små streck överallt i hennes ansikte som jag heller aldrig förut sett och jag såg på hennes sammanknäppta händer och hennes naglar var räfflade på ett sätt som inte mina var. Hennes händer var över huvud taget så mycket större än vad jag förut trott. Jag önskade hennes gamla tänder tillbaka för nu såg jag att hennes ögon var lite insjunkna och att hennes hår verkade sprött på något sätt. Håret låg i en lång fläta på ryggen som alltid, men hela den hud som omslöt henne var torr och fylld av små, små linjer och hennes röst som kom från magen och ut genom munnen, där de nya vita tänderna fanns, var inte alls så ljus som min, jag märkte det nu. Hon skrattade och hennes skratt som förut verkat nästan ljusare än mitt hade mörknat och jag förstod att rösten skulle fortsätta mörkna med åren som gick och dessutom hade hennes näsa vuxit och öronen också, för tiden byggde inte upp henne utan ändrade hennes proportioner på ett helt annat sätt och kom plötsligt inifrån henne, inte så som tiden och ljuset kom utifrån för min del och fick mig att växa, utan tiden fanns på hennes insida och tog vad den ville från henne. Jag var mycket rädd och försökte föreställa mig hennes gamla tänder men jag kunde inte se dem ordentligt framför mig.
Våra kroppar hade skiljts åt oavsett, jag menar bara att processen påskyndades av de raka vita tänderna som nu fyllde hennes mun. Jag tänker inte att vi hade kunnat förbli en enhet, jag kom visserligen från henne och därmed var jag hennes skapelse, därmed hade hon skapat mig för sin lek, därmed hade hon skapat mig som en förlängning av sig själv, men tänderna gav allting sina riktiga proportioner och färger och jag märkte att våra kroppar i själva verket inte liknade varandra: medan hennes var späd som ett barns men åldrande var min fortfarande mycket ung, bara tio år gammal, men ändå stadig, bred och fäst i jorden, bland föremålen. Det var kort efter att mamma fick sina nya tänder som vi fick kaninen, min bror och jag, och vi fick också en bur som den bodde i och den buren stod i den leriga trädgården. Jag bestämde mig nästan direkt för att jag inte ville ha den och min bror intresserade sig aldrig riktigt för den, så som han aldrig riktigt intresserade sig för någonting och därför fick mamma ta hand om den och jag kunde sitta uppe i mitt rum och se henne ute i leran när hon matade kaninen. Det var kort efter tänderna, jag menar bara att om jag fått kaninen ett halvår tidigare hade jag älskat den och gett den många namn, men när den väl kom var den likgiltig för mig och det var något märkligt med den skygga kaninen i buren när hela slätten drällde av andra kaninerna som var större och modigare och som hela tiden blev fler och fler. Jag föreslog att vi kunde släppa ut den bland de andra men det hade den aldrig klarat, sa mamma med sin nya mörkare röst som inte alls lät som min, som bara påminde om tiden som går och går och dessutom kommer inifrån och inte utifrån som jag förut hade trott.
Årstiderna fortsatte att byta av varandra, så det växte och sjönk ihop där utanför och regnade och torkade upp och man såg hela tiden våra grannars gård där de gick omkring, piskade av vinden, som om de vuxit snett och vint och förblivit kompakta på samma sätt som träden. De var så lika varandra som om de vore variationer av varandras kroppar, med sina silvriga frisyrer, där de gick och öppnade och stängde dörren till stallarna och matade djuren. Jag kunde sitta och titta på dem från mitt fönster och fortfarande ofta höra min mamma sjunga men jag visste att det inte var min röst som kom ur hennes mun, lika lite som hennes kom ur min.
Mamma orkade inte mata kaninen så ofta och därför fyllde hon buren med mat ibland och sedan inte igen på flera dagar och kaninen växte och blev tjockare och tjockare. På sommaren efter allt det med tänderna kunde jag gå ut och titta på den genom nätet till buren och då tyckte jag att det såg ut som om den knappt kunde röra sig där inne. Och jag förstod att det var min mammas fel och att det var sådan hon var, slarvig på det sättet, hänsynslös och bara skrattade och sjöng. Gick med sin åldrande barnkropp och tänkte inte på vad som skulle hända med kaninen om man gav den allt vad den ville ha helt plötsligt och sedan ingenting. Jag förstod att kaninen trodde att den svalt ihjäl och när maten kom åt den för sitt liv, för att rädda sitt eget liv och sitt eget oproportionerligt lilla hjärta där inuti och jag undrade varför, vad det egentligen var som till varje pris måste fortsätta, de långa dagarna då den satt och väntade på att äntligen få se min mammas ansikte närma sig? Se henne närma sig i ljuset men själv bli sittande i mörkret, hela tiden växande, tyngre och tyngre? Sådan är hon tänkte jag, hon gör alltid sådär tänkte jag. Och det blev sommar, en ibland het men sedan igen mycket kall och regnig sommar, som somrarna alltid var där vi bodde. Och jag hade lust att förändra mig, utan att förstå det själv hade jag lust att förändra mig, den enda möjligheten som verkade stå mig till buds var att sola min kropp så att den bytte färg och det var det jag gjorde, fast sommaren var kall hittade jag en plats med lä och där bredde jag ut min enkla kropp på gräset, inte ens på en filt, bara rakt ner på gräset som var fuktigt och kallt. Sommaren var vacker precis som alla somrar, men när man kom ut var den kall som en tidig vinter, jag låg helt stilla och blundade inte mot solen utan låg och kisade för att hela tiden hålla uppsikt om kanske någon gren skuggade mig eller kanske något moln närmade sig, så att jag också hela tiden var beredd att byta plats om det skulle bli nödvändigt. Och min hud var till en början rosa i solen, och knottrig som den blev av fukten från gräset och den kyliga vinden och jag märkte att det fanns små mörka hår på den, överallt, och jag undvek därför att se på den, men sedan belönades min flit och håren bleknade och huden blev mörkare, mycket mörkare än min mammas kropp eller min brors, så att jag inte längre såg ut att vara sprungen ur samma rad av människor som dem.
Kyss mig fortare
Aila Sahin
Kyss mig fortare
ännu fortare
jag får fortfarande
bli knullad våldsamt
och bli tankfullt slagen
Ännu är tobaken
så fräsch
och munnen luktar inte os och jäsning
Motsägelserna har redan fördjupats
Fördjupande motsägelser
chockerade djupt
dom Nordliga regionerna
det fick dom Nordliga regionerna att jäsa
och brösta sig
ta form
Islamiska länder
passar mina former
och ramar in mig elegant i sina gränser
Dom yrar till mig hopplöst
med tungan in i trumhinnan
om nya världar, hoppfulla och lösa
Du måste ta mig fullt på allvar
Och höra noga på
det jag ristat
Vitt på svart
(Så ristas aktuella teman på min hudfärg)
Så spetsa dina vita, runda öron
Skriv ner:
Att länder inte kryper runt på kroppar
som skabb
Att kroppar inte ska läsas
som kartor
Att Nils och Akka från Kebnekajse
aldrig klarar av min sandstorms
torra mjäll
Alla vet att sisyfosmyten handlar om att bli förälder
Johan Öster
vinden susar i träden utanför fönstret
det öppna fönstret
en av katterna tog en duva i det trädet igår
tror jag
åtminstone hade duvan konvulsioner i rabatterna
åtminstone låg den halvt uppäten på stenplattorna inför sopkärlen på
innergården i morse
vi stängde fönstret igår
elden
hur den ska föras in i ett kråmat stålrör
tryckas ut
pressas i en hård stråle
att bränna papper
ögon
stigbygel
så har du ju muren
jag lovar jag ska inte flytta en sten i den vägen
jag ska bara vara jag
jag ska låta andra
flytta de stenarna
det blir bättre
mycket bättre faktiskt
jag ska bara fånga in
lite vind och släppa ut
den igen
exakt så ska det bli
det tog en halvtimme att skriva den här
dikten
tid som jag ”egentligen inte har”
undrar om det är därför det är så svårt att
avsluta
det var lite som att säga ”nej nu måste vi lägga på”
flera gånger för att avsluta ett telefonsamtal med någon man är nykär i
det jag säger nu
gäller inte imorgon
inte ens om en timme
jag såg en räv komma struttande ute på gatan
i snön
jag såg den genom fönstret
och ropade högt mot nedervåningen
jag ser en räv!
så såg jag en människa komma efter den
då förstod jag att räven var en hund
det hände medan jag skrev dikten
och glädjen varade
tills jag läste igenom den
detta är att studera
att lyssna till sin egen skugga
varför är det så
att så fort nån kommer och sätter sig
en bit bort
eller helt nära
och börjar prata i telefon
så får den ens fulla uppmärksamhet
och jag lovar jag frös inte en gång där ute på isen
allt var bara så obeskrivligt vackert
det var nåt annat än ljudet från grus som knastrar under bildäck
hur mycket det än stegrar sig mot månen i fantasin
det var en äkta bro över det isiga sundet
under pärlemorhimlen
och det var min familj
mina barn och min valentine (orkar inte skriva sambo)
och jag insåg att jag befann mig i en ny legend
nåt som ska värma mig en annan vinter
bli ett brev till dig, vem du nu är
men jag är glad att du tar emot mina legender
viker upp dem på bordet och låter dem stå
varför såg jag en massa skinande saltkar och vita servetter?
det är väl ingen måltid heller
eller så är det det och jag skulle egentligen pluggat en timme nu innan barnen vaknar
men första raden slog ner medan jag måttade kaffebönor i den elektriska kvarnen
jag hoppas du far väl
med detta ode till gårdagen
till legenderna vi spinner om det som varit
som en dag kommer tillbaka och kramar oss hårt när vi minst anar det
kanske när vi mest behöver det
jag tror på treradingar
såna här
fast kortare
känns som jag är sen
jag ska gå in och trä madrasskydd över madrasserna
men först ska jag posta den här ”diktsviten”
som inlägg på instagram
jag vet inte om jag ska lägga in bilden på grävskoporna mitt i eller efter
det visar sig
madrasskydden var inte torra
så jag hängde dem i torkskåpet
alla vet att Sisyfosmyten
handlar om att bli förälder
och ikväll
är en sån kväll
när jag tänker på annat
ikväll
har vi t.ex. diskuterat
att de nya sopsäckarna var dåliga
de var för stora
jag tyckte de saknade handtag att knyta ihop
och det gjorde de
det var väl inte egentligen nån diskussion
det var mer en kommentar när vi bytte påse
den vissna fjädern
fick för ett ögonblick spänst
men slokade snart igen
det finns också en sax
som klipper
det finns en bakfylla
det finns även barn
som vaknar mycket tidigt
och ska ha ”byxor med STORA MÖNSTER”
som inte finns
det finns en tid att passa
det finns den där speciella huvudvärken
svavelsmaken i mun
och det finns regn
medan den lilla
drar den stora i håret i barnvagnen
länge leve kortsiktiga lösningar
otroligt trött på
att det här skulle vara nån sorts publiceringsställe
det är ingen bra plats
det är en plats för sänkta fartyg
förra veckan kom dikterna i en sorts feber
det var nästan lite jobbigt
jag hade inte riktigt tid med dem
men jag har inte lärt mig att avvisa dikter på det sättet
inte när de kommer och är sådär glada
som barn
titta på mig
även om de nog inte såg så muntra ut
det här är ingen sån dikt
det här är mer jag som undrar varför det blev så tyst
POÉMON
ANDREA NORDWALL
TIDVATTEN OP/ED
MERON DANIEL
violer
i en pappersstrimlare
harhjärtat hoppar
runt månen i pärlemor
violregn
sidenband
när du skär
i en magisk seglare
blöder den vanligt blod
varmt och rött
hartassar trampar
i sextondelstakt
hjärtat vill rusa
som dårar rusar
årorna vill ro
som hoppet ror
runt stormens iris
automatisering
är en illusion
varje ögonblick
är ett val
ett krafttag
hjärtat snubblar fram
darrande stjärnor
sårig päls i månljus
hjärtat säckar ihop
stilla
haren
i någons handflata
innanför
någons kosmiska rock
glödande kropp
alstrar kraft
hjärtats slag
så länge jorden
solen och månen finns
så länge något finns
så finns något
violregn
siden
tårar
potpurri
nirvana
ANIMERAD
ELLEN NORDMARK
Jag är säker på att jag kommer att dö grötdöden.
När jorden var öde och tom, djupet täckt av mörkret, gröten. Grytet, gnyr och gröper ur mig. Söndermal. Lågupplöser. Gropen i livmodertappen där pappa disponerade sin säd, fornix vaginae, Fort Knox. Kroppens ansats, insatsen, satsen. Där mamma kokar gröt och djävulsägg, det är alltid dagen efter – fredagsbarn är födda till lycka, lördagsbarn ska mödorna, födorna trycka, mig i hur många upplagor – brunch och SvD Perfect Guide.
Förra veckan körde jag upp en bomullspin i näsan och vred runt. Helt i onödan, jag har fortfarande bara en antikropp och inga mot covid. Dessutom gör det fruktansvärt ont när främmande föremål penetrerar näsborren.
Inte konstigt att i begynnelsen är ett födsloskri.
När luften för första gången trycks in.
När Gud blåser in livsanden. Var han tvungen att ta det genom näsan? Det är som oralsex, kanske skönt för dig men blodfyllda köttklumpar triggar min kräkreflex. Jag kvävs. Det är väl det som är njutningen och strypsex gillar jag ju i och för sig. Varför trivs jag bättre med att skära av lufttillförseln än att ha munnen full?
Outhärdlig.
Guds andedräkt.
Men något måste jag ju ha på mig, någon måste vilja kyssa mig, livet är en utekväll, i takt med Stayin Alive gör Gud HLR, bröstdunk och inblåsning, höjer bröstet volymen, inblås igen.
Fuktig och varm lägger sig luften som gröt i lungorna.
Tunga tunga sjok, tunga om tunga, gräver sig fram, förtära, förföra, förstå detta förvällda, självförvållade klet, överkokt, toppar med paprikapulver och majonnäs, devil’s porridge eller porr, helvete bränner tungan, för het, om tunga
Läppgroparna förnimmer min varmblodighet i halsmörkret, ser i blindo, någon ser mig, det är grötormen som slingrar. Stelnar. Betonglik. Väggen. Sluter, försluter, förklarar, förvarar.
I en lägenhet med korkväggar på Ungargassestraße huvudskålar vällinghjärnan – en övervintrad insekt – i champagne. Luften är det egna rummet, en ständig ström som Gud pressar in i mig. Tryckpressen. Gasspisen. Gröten. Oset från karotterna, garottera, orden. Ordet. Det är, det är hos Gud, det är Gud. Det är ur grottan, grytet, gröten det måste återfödas. Andas kollektivt.
I näsborren renas luften
från gudomlighet.
Om Gud blåser in, vem suger ut?
Så är det i slutändan den mänskliga näsan som föder
göder
Djävulen.
Andas ut luften, osäkrad, människa mot människa, slå skallarna ihop, fornix mot fornix, knock down, knock out, knock knock – who’s there? Knocking on heaven’s door. De första orden är högförräderi: Kom med ut på fälten.
Rastlös, rotlös står jag kvar vid grytan, grytet, gnyr. Rör, rör, rör. Blod är tjockare än vatten men inte lika tjockt som gröt. Någon ska man ju leva för.
DIKTER
ELLA GERDÉN SÄRMAN
De besattas alfabet
A: Sandstranden.
B: Sjukhuset.
C: Det perfekta vattenfallet.
D: Två flygplan formar med röken en triangel rektangel X cirkel.
E: Organ av stearin.
F: Smälter.
G: En likbil och en blodbuss krockar.
H: Ett lik av mjölk ett lik av honung.
I: De bilderna gjorde mig besatt som barn.
J: De bilderna gjorde alla barn besatta.
K: Av vad av djävulen?
L: Barn besatta av mjölk och honung i ett fall av is.
M: En ny symbolvärld, ett nytt språk.
N: Där alla är besatta.
O: De besattas alfabet.
P: Det är så skönt med mellanrummen.
Q: I de besattas alfabet en form av rum mellan rummen.
R: I de besattas alfabet är det mellanrummen som är rummen.
S: Med röda band på golven.
T: Besatta tankar om vilka halsar banden knutits runt.
U: Rött band runt vilken hals.
V: Hundhals.
W: Människohals.
X: Besatta tankar om besatta halsar eller djurhalsar.
Y: Ett barn leker soldat bredvid slottet.
Z: Soldaten vaktar solen.
Å: Slottet är soldatens sol.
Ä: Barnet och soldaten leker.
Ö: Vem stoppar fingrarna i såret?
Snäckskelett
om allt är en simulering
låt oss simma fullständigt
med ett öga på ärret
fullständigt snegla
på ärret
fullständigt flyga
genom luften
alltid med ett öga
på växtligheten
söka fullständigt
efter fullständigheten
med ett öga
på ögats spruckna
glas den fullständiga
hastigheten
i handen
du lyssnar inte
längre helt fullständigt
på ditt hjärta
du pratar istället
helt fullständigt
i min mun
saltet upptäcker
nya former
i nyckelbenet
glaset viker
ögats vägg
åt sidan
rör sig fullständigt
för nära solen
dubblerar öronen
tills de blir skedar
i en snäcka
ömmar fullständigt
för snäckskelettet
med hundtungan
i solen
Sjuka hundar
vill att vi dör i varandra
som sjuka hundar
innan vi ses färdas
genom lavendel
med lila rök
i ådrorna
blodhundens ryggrad
en hund av blod
vattenhund
en hud av vatten
en string stearin
smälter en sträng saliv
från hundmunnen
ryggraden växer
som en blomma
rakt mot solen
såg alla döda själar
som skålar
de var inte tomma
bara oskötta
Barnrummet
i barnrummet
och alla sa
det är så hemskt
att pappan har lagt
sina vuxensaker här
det är så hemskt
för det ser inte
ut som ett barnrum
det är hemskt
för soffan är för stor
i barnrummet
och alla frågar
hur gammalt barnet är
Metallros
du gick runt på kyrkogården
jag såg din kropp på avstånd
hela dess längd och vikt
dess proportioner
den kändes
så avlägsen
onaturlig
i sin naturlighet
avståndstagande
i sin påkläddhet
letar igenom
byggnader efter dig
fyller ödehusen med benet
du hittade på marken
den tyska skogen
var ditt hjärta
den svarta
jag känner inte igen mig själv
utan min mun
utanför min kropp
är alla höga och sjuka
jag accepterar min känslighet
och jag accepterar riskerna
jag är villig att göra mig lite illa
jag har inte träffat virvelvinden
därför ser jag henne
på den enda stolen
i din studio hon sitter
med korslagda
ben i massorna
och försöker ignorera
sjukdomen
jag kan inte skriva
om trädet vid vattnet
eller om platsen
där du växte upp
inte heller kan jag berätta
om kyrkogården
med rosorna i metall
som växte ur
den svarta jorden
inte om dörren
som var stängd
och alla kyrkor
som alltid var stängda
och låsta
jag kan inte berätta
om hur det blåste
hur vågorna förvrängdes
av luften
hur ögonen togs
ur deras skallar
och upphörde
att vara två ögonpar
blev fyra
självständiga ögon
som granskade varandras
blodådror så nära de kunde
utan att stöta näthinnorna
mot varandra
själva ögat
förvandlades till
en kropp av ett öga
som la sig på trädstammen
och testade vikten
över vattnet
stirrar på människor på
stan kvinnorna
som man vill ruska om
för att de sover
med ögonen lösa på
kinderna läpparna fyllda
med vätska svullna knoppar
på väg att spricka
och jag vill att de spricker
exploderar och skapar ett krig
som jag kan bevittna
och tänka att
i alla fall så sover du inte
längre nu är du i alla fall vaken
jag var inte till stor hjälp
med ljuset i lägenheten
satt mest och tittade
levde i din dåtid
och nutid samtidigt
gick nästan in i väggen
av ansträngningen du
med din familj
hon med vagnen
och barnet
i dina armar
hör hur du pratar med
vad jag tror är
din son
du kommer få en son
och bli en pappa
jag ser dem i
föräldrakläder
stickade mössor
och vantar
i höstiga färger
ditt hår är längre än
dina ögon
och metallrosor
vill sluka dig
LÅNGSAM VINTER : TRUE KUUDERE CAKE GIRL
ISABELLE LÖF
det är en vanlig lördag och jag drömmer om mig själv som vanligt på lördagar, spottar på golvet. något med trådtunna ben kryper in under soffan, jag bestämmer mig för att glömma det. tänder en cigarett vid fönstret så att folket får titta på mig, mitt långa hår som en sammetsgardin i vinden. det är ingen som tittar för ingen är där silkesträden utanför viskar det är vinter i natt jag viskar vintern är en lång spetsig nagel i ögat
vad gör du i natt
jag tittar på serier i timmar tills ögonen blöder och det är kladdigt mellan benen i timmar tills jag glider ner från datorn på golvet och gnider mig mot parketten
det långa håret knutet, en svart sammetsfläta. vem vill inte dra i det, dra mig baklänges, klibba runt på golvet frasande tentakler sugljudet streckmunnen till ett perfekt o ett litet knapphål eller ett melankoliskt moln
fem centimeter stora ögon med fransar av bläck som böljar över pappret skärmen soffan som svarta änkans krokiga ben
en vävd dröm, uppspärrade ögon sex centimeter sex
vem vill inte
vill allt och ingenting och det finns absolut ingenting att göra. datorn teven reklam nudlar plastbröst jag behöver ingen plast mina bröst är perfekta. jag röker en till cigarett, askar i vinden. en hund i klackar på gatan nedanför kissar mot ett av silkesträden. läpparna söta som ett kadavers söta läppar, jag älskar döden för den ångrar sig inte, sluter öppnar sluter sig. dödens perfekta läppar, flickornas perfekta lugg, bakom varje perfekt lugg en tiosekundersorgasm sprutslem fujiko pon pon powder slöa saxar bensaxar slö vintervärme djuret mellan benen med saxar i rådjursögonen råmar i sömnen i döden jag slår upp blicken
en flicka är en vinter flingorna blombladen blodbladen a girl named lucky strikes en hund i klackar askvit himmel
promenad i lögnvit blus, inga trosor under kjolen. det snöar och det är för kallt och jag går på tunnelbanan, lukten av apelsinskal i tunnlarna. halvslutna ögon nästan drogiga sammetsflätan slickar sätet jag mimar en trolldom och skrevar lätt
lätt och nu kan de inte annat än häpna och de sväller omkring mig, de verkliga sniglarna, det gör mig nöjd. låter min hand krypa ner i en kvinnas handväska lätt och snabbt som en magnet innanför lädret fångar upp ett läppstift fingrarna passivt aggressivt om hylsan när jag går av
en vinter som den här är en mardröm, gnistrande vassa vågor mot sovrumsstranden. jag sover och knäböjer och kommer i sömnen
en decimeter ett öga jag är magisk jag är ensam
mardrömmen en vithaj i flickstorlek fenor av: glitter fjällig siden knottror vill sticka hål i mig själv i magin
lägger månadens sista pengar på en tårta med ostron och tusen jordgubbar, lager på lager, min specialbeställda bröllopstårta, jordgubbsröda flickskor utstickande ur tårtan
jag äter upp allt trär på mig lackskorna skrinnar över golvet spyr snart det är vackert
