This is the index

a spell

Shia Conlon

when i was seven i made my house disappear.

i sucked it inside me like

some juice through a

straw

a hard intake,

a gush,

and then it was deep, gone,

Contained

Ansiktet

Mira Magntorn

Min bror har ett ansikte som är svårt att beskriva. Det är någonting med hans ögon. När han ligger i ett smutsigt rum som det här svävar han ovanför. Till skillnad från mig har min bror begåvats med ett ansikte som aldrig tråkar ut någon. När jag ser min bror i den här smutsen förstår jag att han är utblottad i sitt beroende av min mamma. Han är beroende av att hon på utsatt tid ska komma gående med stora steg genom korridoren och placera en tallrik med ris och sås bredvid hans säng. Ändå har jag aldrig sett hans självständighet så stor som nu. När han ligger nerbäddad bland de smulor och fläckar min mamma skapat kring honom är han autonom som en gud. Han rör inte vid rummet. Jag tror att han föddes så. Begåvad med denna distans. Om Emanuel tappade bort någonting som barn skrek han inte. Hans ögon tårades inte. I barndomen tappade jag bort mina saker ofta och det gjorde mig galen. Jag såg mig själv utifrån när jag grät och fäktade. Inte Emanuel. Emanuel skulle aldrig nedlåta sig till att delta. När vi var barn och jag tappade fattningen tittade han upp från sin ensliga lek och jag såg en domare. Nu ligger han i sin säng och ansiktet rör sig knappt. Den som ser på honom blir förtvivlad. Var och en som ser min bror känner ett omedelbart behov av att få veta hans hemlighet. Man önskar att han reste sig ur sängen och instruerade med klar stämma. Kanske sa han: Du börjar med att göra dig av med dina falska förhoppningar. Det är inte svårt. Kanske sa han något helt annat. Var och en som ser Emanuel önskar att han ska berätta hur man gör.

Jag var från början den som la mig i allting. Jag var född till att lägga mig i. Född till att ljuga, till att tappa mitt huvud, född utan kontroll och Emanuel kom efter mig och jag tror att han låg på en filt och såg mig förlora förståndet dagarna i ända och han lärde sig genom att inte imitera det han såg. Han betraktade mig när jag skrek och spillde och han imiterade inte. På det sättet kunde han lära av alla mina misstag. Man tog ifrån mig en skål med glass eller man tog ifrån mig en sax jag ville leka med och han låg helt stilla på sin filt och hörde mitt avgrundsskrik och han tänkte det där ska aldrig bli jag. Ingen ska kunna ta någonting ifrån mig. Han tänkte jag ska inte blanda mig i världen så som det där barnet har gjort. Det där barnet blir utom sig när de vuxna går ifrån henne. Ingen ska kunna gå ifrån mig och så växte hans änglaansikte fram och han stod i sitt fönster och såg mig sitta under den hårda solen och om han gick ut lät han aldrig den solen nå honom. Han satt under ett träd i sin tjocka tröja. Inte ens solen ska kunna tas ifrån mig tänkte Emanuel. Om jag vägrar mig själv solen kan ingen ta den ifrån mig tänkte Emanuel under trädet. Jag vet att det var så.

Jag ser honom men han ser inte mig. Inte ännu. Jag tittar på hans ansikte, jag känner det väl. Man kan se allt som pågår där innanför genom den tunna ytan. Men skiftningarna som går fram och tillbaka över de insjunkna ögonen ger inte betraktaren något tillträde. Vissa människor med öppna ansikten lämnar betraktaren med känslan av ägandeskap. Man ser på deras oreglade ansikten och tänker vilket girigt barn. Man vill ta hand om dem och lära dem en läxa. Man vill säga: det är inte bra för dig att se ut sådär. Trots att Emanuels ansikte är vidöppet tänker ingen så om honom. Ingen vill lära min bror en läxa. Man kan se färgen i hans ansikte skifta och bakom hans bleka ögon rinner någonting fram och tillbaka men min bror står utanför världen.

Emanuel äter ett kex. Bredvid sängen står en röd förpackning. Emanuel äter ett i taget. Han tar en klunk ur ett glas med vatten. Det glaset kan inte ha bytts ut på många dagar, ytan är oljig. Han har bara rest sig upp och gått in i badrummet och fyllt samma flottiga glas med vatten. Min mamma är en kvinna som anser glasen förbrukade efter ett tillfälle, jag vet detta. Men det här är en ny tid och jag kan inte heller lita på att Emanuel är den samma. Hans smala hand rör sig ner i kexförpackningen utan att blicken följer. Jag tänker att han ligger här hela dagarna och hans kropp är som ett löpande band och hans mun är som ett tidvatten fram och tillbaka, käkarna upp och ner på en bestämd tidpunkt och innan solen har hunnit blända hans ögon lägger han sig på sidan som en flyttfågel som känner i kroppen när tiden är inne. Kroppen är en stor klocka, han har avsagt sig all annan funktion. Utanför fönstret ligger den mätta trädgården. I barndomen fanns här bara leran. Jag minns bara hur vi vadade fram i leran. Emanuels kropp är en klocka men hans ansikte tillhör fortfarande en ängel. Jag tänker att jag ville bli ett kräldjur som honom, men jag saknar begåvning. Jag tänker på hur jag tappade greppet om en heliumballong en gång och han stod bredvid mig med sitt änglaansikte och det är ingen slump att han är den som kan avstå. Han är som en parasit på det här huset nu, en parasit på min mammas hus och jag avundas honom. Utanför rör sig hästarna, jag har aldrig tänkt på att man kan se hästarna genom Emanuels fönster.

Min bror vill bjuda mig på ett kex. “Ta ett kex, du är säkert hungrig, mamma fyller inte kylen ordentligt, jag förstår inte vad hon ägnar sig åt istället för att fylla kylen”. Det är viktigt att jag inte äter det där kexet. Det är av största vikt att jag inte äter hans kex. Det vore ett misstag att ta emot det. Emanuel vet inte att jag är en annan och jag vet inte hur jag ska tala om det för honom. Det står hästar och sover utanför fönstret. Hans kläder täcker golvet och jag tänker på min mamma med en näsa som en höks, med en höks blick, en reslig fågelkvinna som kliver över golven och viker våra kläder. Jag tror att hon alltid vek våra kläder.

Med mitt återvändande har Emanuel fått tillbaka sin måttstock. Jag är här som själva sinnebilden av någon som ödslar sin tid. Slösar sin tid, låter dagarna rinna mellan fingrarna, låter kroppen gå att utan notera riktningen. Han tror fortfarande att jag är inuti mig själv men jag är utanför, det är sanningen. Emanuel tar det flottiga glaset i sin hand, han dricker djupa klunkar ur det flottiga glaset. Jag tror att vattnet är ljummet, säkert flyter små bitar av kex i det där vattnet, jag tänker inte se efter. Det spelar ingen roll, det finns ingen domare över min bror. Jag önskar att han reste sig ur sängen och talade om för mig hur man gör. Hur blir man så stum inför allt runt om sig? Hans hår är klistrat mot pannan. Jag frågar om han duschar, ”Duschar du?”

På alla väggar i det här huset finns bevisen på mitt gamla ansikte. Det täcker väggarna, ansiktet som en mjuk frukt. Man riskerar alltid att möta det oskarpa när man förflyttar sig mellan rummen. Jag går med blicken fäst i marken när jag tar mig mellan min brors rum och köket. Där inne öppnar och stänger min mamma kylskåpet. Jag skulle vilja hålla hennes stora huvud mellan mina händer. Min mor har ett ansikte som är lätt att beskriva. Ansiktet är brett, det är det första. Näsan tillhör en hök, det är det andra. Det tredje är att hennes ögon inte är klara, utan grumliga. Det är ovanligt. Hennes händer är stora och oanvändbara. Hon är mycket enkel. Hennes hår i en lång fläta. Hon oroar sig alltid för mig och min bror men det är en mycket enkel oro. Ett slags forntidsoro, den startade punktligt första gången hon såg mitt ansikte och fördubblades sedan när hon fick hålla Emanuel i sina armar. Mamma vill att vi ska äta, hon har lagat mat, i bakgrunden står teven på fast inte på en kanal. Man måste trycka på någon av kontrollerna för att komma till en kanal. Solen plöjer fram och tillbaka över den bleka skärmen. Jag tänker att om den föll i golvet skulle hela huset börja brinna och det skulle brinna ner till grunden. Teven har stått sådär genom hela vintern och hela våren, jag vet det. Golvet under bordet är täckt av smulor. Det är inte iögonfallande, det luktar inte illa här. Det är inte den sortens ödeläggelse. Men ändå en söt doft som jag inte känner igen. Mamma rycker av vissna blad från en växt. “Jag är så glad att du är här, vi är verkligen glada att du är här, både Emanuel och jag”. Hon hoppas att jag ska stanna länge “Jag hoppas att du ska stanna länge”. Hon vill göra i ordning mitt rum “Vi gör i ordning ditt rum till dig”. Jag tänker: det kommer bli svårt för mig att undvika det försmädliga ansiktet på väggarna. De kommer göra allt i sin makt för att påminna mig om att det där ansiktet en gång tillhörde mig.

Alla fönstren i huset är stängda. Det flyger en geting mot glaset, den slår och slår i fönstret. Min mamma vill att vi ska äta, hon har lagat mat. Min mamma tror inte att hennes ögon är vetgiriga, hon tror att hon låter mig återvända utan att behöva stå till svars men det stämmer inte. När hon föser smulorna fram och tillbaka över bordet är hennes ögon en forskares. Hela hennes kropp tar formen av en segerviss vetenskapsman. Min mamma föser smulorna fram och tillbaka med sina stora enkla händer. Hon säger att det hänger ett getingbo i äppelträdet “Det hänger ett getingbo i äppelträdet”. Det är därför man kan hitta de slöa insekterna på oväntade platser i huset. I ett av köksskåpen finns ett nät med två ruttna apelsiner. Jag stirrar på dem en kort stund, de skiftar i alla färger. I övrigt är skåpet tomt. Min mamma vill att jag ska be Emanuel komma ner och äta med oss “Vill du inte be Emanuel komma ner och äta med oss?”. Samtidigt undviker jag blicken från det mjuka ansiktet på väggen. Samtidigt som min mamma ber mig hämta min bror från sin säng ser det ruttnande ansiktet på mig, oavvänt. Och samtidigt som jag reser mig upp för att hämta min bror måste jag vika med blicken för att inte möta de falska ögonen. Jag passerar teven och jag trycker mina fingrar mot skärmen.

12 ekfraser

Kristoffer Appelvik Lax

1. floden

binder mig vid flod, bädd, bank
talförsök: en tråd

osedd och understämd
ett gytter stim
murrar och växer

vingslaget bultande uppåt
över en plats en pjäs
mattor fönster

2. stearin

regnsorgsmun
vaddens oerhörda känsla
strilar snabbare rämna hela stora bädd

kom in, dupera mig
lågor brinner slukar av rummet ohört
blunda vatten hörda strömmar
stora ljus att

3. muskel

stormfågel
sätta vilda vatten i rörelse

en önskan om att stå upp

ögonstrålar
under förtrollning

men också kammarnära

4. målning

flimrande stormbild
märkt av bladens dallrande oreda

ohörd vind och regnskal
avdunstande rustning

förmiddagskraft i rummet
strömmande stegring skildrande
avbildningen mjuknar

5. skyfall

botgöring bindning
trådsträckta synsedda blänkning

ljudsömmen brister
vilar under sina hinnor

vaxvingarnas blad ådras
en åldrad amsaga

bergsikt och ögat ut
ser fingrar i vågslag
som svarar

6. gågata

samma slätt
en man står
storm som vindar och oljud

en man går framåt
kilande streck genom blåst

gryniga garnlåga
gulaktig ljummen och rinner

7. bro

valvbågsfäste
strömmande lila skogsljus
floddrag men utan skuggor
träd blå och blixtrande

8. fiskmås

sprakande bladsköld
röda knoppar
i skålen

en utvikt fågel
ett underlag
fjorton varianter av fjädrar

9. restaurang

brydda bryn
grönsprängda färgvägg
blekta kragar

mjuka sammet
akut broderi

tyget viker för händerna

10. skön allians

igen skickliga valv
rader av kroppar
och riktning

skinande pelare
en stretande sten

den tillgjorda parkens hemlighet

11. ett hotell

ett högt blått
ett mysterium
en böjelse
ett rött streck

12. en allé

ett enda kliv till ett streck och ett omvändande
måste gå som vägen och torka
måste följa efter Ilja
måste ta på träden och stamma

Fotograferingens vackra fällor

Britta Kiessling

Alix skriver: ”1.3. A trap: to look for a photographic essence.”, och jag läser.

I så fall vill jag inte gå i fällan, så jag låter bli. Istället skriver jag vidare:

1. Det är en fälla, det är en fälla, det är bara en fälla. Låt bli. De har inget innehåll förutom sitt eget lockbete. Det finns ingenting där i. På botten av bilden ligger ingenting och skräpar. Det är bara mörkt där nere, inga tecken av ljus.

1.1. Då måste de ha lånat sitt innehåll. Och allt som finns i bilden är det någon som lägger dit.

1.2. Så om jag lägger något där: Hur vore det att röra vid den halsen, den där huden, den lena huden, är den varm eller sval? Varm. Hur vore det att lägga munnen mot nacke, och vilka delar skulle jag känna mot mig då, skulle jag känna hela kroppen som en massa, hur lederna ligger löst mot varandra?

2. Nej, det här är för forcerat.

2.1. Om jag istället går i fällan: För dig ligger det redan saker där. Och du kan gå och hämta dem, nästan närsomhelst. Du kan inte låta bli att dras mot de bilderna precis som jag.

2.2. Jag vill vara där. Jag vill vara där på dina bilder. Nu när du äntligen frågar. Jag vill ha hjälp att minnas hur det var här hos dig. En bit av det ska finnas kvar. När allt blir annorlunda, så vet jag, att jag vill se det igen. En liten bit av mig, en utskuren klyfta som du skulle kunna se mig som, tydligare, tydligare.

3. Fotografiet gör dig förälskad, på nytt och på nytt
3.1. Förälskad i mig, i henne, i honom, i bilderna av oss 3.2. Allt mindre förälskad i mig
3.3. Allt mer förälskad i min bild

3.4. Detta är essensen av din värld, dagdrömmarnas värld, nattdrömmarnas värld, det som visade sig för dig i ditt inre på natten inuti huvudet, innanför de stängda ögonlocken, och sedan, slutligen, i din riktiga kamera.

3.5. Det finns några få roller att inta: den som fotograferar
och den som blir fotograferad

3.6 Fotografier tillhör någon

3.6.1. Varje fotografi ägs av någon
3.6.2. Vi kan till exempel säga ”våra bilder” 3.6.3. Eller dina bilder, det var alltid dina bilder

Vidare skriver Alix: ”1.4. A trap: to confuse an ensemble of photographs with the fact of the photograph, i.e., to confuse history (empirical) with intention.”

4. En fälla till. Är det två saker som inte får blandas ihop med varandra?

a) En samling fotografier, det vill säga empirisk historia, och
b) Fotografiets kärna, det vill säga intention

4.1. Skillnad, gör att två saker inte blandas ihop med varandra.
4.1.1. En annan skillnad jag känner till: det som hände när bilden togs och det som bilden sedan visar.
4.1.2. Det finns några bilder jag tycker särskilt mycket om, för att den skillnaden är liten. Och för att bilden visar det jag ville innan den togs: att du skulle fotografera mig som du fotograferar henne.
4.2. Du visste hela tiden att det som blottar mest inte är det som är naket, utan det som kläs av.

5.
Du fotograferar mig
Du tar mina bilder
Sedan går det aldrig att få dem tillbaka

5.1. Bilden kan när som helst visas på en annan plats. Någon annan kan använda bilden. När bilden är tagen hör den inte längre ihop med mig. Den absurdaste cirkeln: kanske utsätts jag för min egen bild. Jag kan låna ut mig själv via bilden. Jag kan sända ut en del av mig själv. Då upphör vi att vara samma.

5.2. Jag får din blick i gåva för att bli mer än vad jag var innan. Upphöjd, men samtidigt förvanskad, och vackrare än så. Får bli bästa vän med extasen eller förlusten, det är svårt att veta.

5.3. Den som höjer sin arm för att skyggt avstå från kameran vet precis vad den gör. Den vet att här är jag just nu, och jag vägrar vara någon annanstans, i någon annan tid.

5.4. Men jag lät dig glida iväg med något som var mitt. Det var som att jag bad dig: Ta en klyfta ur frukten som inte är din, och njut helst av stölden.

5.5. Ibland vill den som blir fotograferad försvara det värde som ögonblicket innehåller, men det är vansinne att ens försöka. Och den som fotograferar vill åt just det: det passionerade ögonblicket. Men vissa saker kommer med, andra inte. En liten, liten glimt av det passionerade ögonblicket räcker. Och den vansinniga har själv betraktat, intagit, och lever redan själv i förskjutningen. I bilden, däremot, måste vi hitta det som drev igenom förändringen, utan att låta det verka. Den vansinnige måste inta exakt samma avstånd till sig själv som till kameran, och det går inte. Man gör det bara om och om igen, och misslyckas alltid.

5.6. Det blir aldrig bra bilder. Det blir bara försök. Det blir aldrig tillräckligt, och den som fotograferar kommer aldrig att sluta. Bilden blir aldrig tagen.

Alix skriver sedan: ”2. Discourses on photography are naïve.”

6. Naivitet var villkoret för att det skulle hända.
6.1. Jag visste det, och ansträngde mig för att nå naivitet.
6.1.1. Jag beundrar den naivitet vi båda samlade ihop för att nå det passionerade ögonblicket.

6.2. Vi upprätthöll, vi andades. Du stannade upp, ville behålla mig i just det här. Så jag stannade kvar lite till. Tappade känseln i låret, i händerna. Såg till att vara helt stilla och öppen, för att öppna ögonen åt andra hållet. Du ska se mig när jag är där.

6.3. Men ibland blev det inte tillräckligt bra. Det var något med min kropp, eller mitt hår, hållet jag tittade åt. Det blev inte som andra bilder, eller andra kroppar på andra bilder, sådant som redan hade hänt men nu vägrade att upprepa sig. Du beklagade att jag blev så dålig på dina bilder, det var ditt fel. Efteråt frös jag, sa något om det öppna fönstret. Det är alldeles för varmt här, sa du.

6.4. Den gången som var den vackra gången la vi oss ner efteråt, du förstod min kyla då. Jag låg under täcket mot din mage. Du ville något annat, ville det helst av allt och jag fick vara med när du vände det inåt.

6.5. Och hade man fotograferat då hade det blivit något annat. Det hade blivit du i röd tröja, täcket, hakan. Som vilken bild som helst som visar ingenting.

7. Den första bilden: den högra armen saknas, som styckad Kroppen upplyst av ett omöjligt ljus
blir tystare än någonsin älskar det

REFERENSER

Citaten kommer ur Alix Cleo Roubaud, ”All Photographs are Childhood Photographs”, ur Alix’s Journal (övers. Jan Steyn), Dalkey Archive Press 2010.

Titeln är en anspelning på Peter Nadas, Fotograferingens vackra historia (övers. Ervin Rosenberg), Rámus 2011.

Den utskurna klyftan och det passionerade ögonblicket kommer ur Anne Carson, ”Skum / Dagen då Antonioni kom till sinnessjukhuset” (övers. Mara Lee), Glänta 1.07.

Lavation, m.fl.

Melanie Wiksell

*Lavation*, 2019
Björkträ, näver, tvål, snöre
28 x 16 x 6 cm

*Colophon*, 2017
Trä, vax, hö
26 x 26 x 18, 40 x 23 x 7 cm

*Ever Sleep*, 2019
Trä, stål, tusch, pigment, spets
110 x 70 x 10 cm

*Cartulary*, 2018
Trä, bomull, hö, jord, porslin
78 x 80 x 38 cm

*Grieving Sap*, 2019
Trä, vaxavgjutning, vax, schellack, hö
58 x 25 x 18 cm

en dikt till lisa

Anna Nygren

(detta är en dikt till lisa, den handlar om hennes drömfilm om filmen hon ska göra om det hon skriver jobbar brinner för)

lisa

hornen huden pälsen

älgarna hänger på väggarna

vägarna fulla av

blod och mjölk

jag

känner älgarna

dom döda

andas på mig

andas

död och sex

binder oss vid livet

känner älgarna i jaktstugan

stugan jakten

jakten

jag jagar jagas

dom säger

burn baby burn

dom skrattar dom ser mig som

baby

bejbi

det är skämt kött

skämt kött lukten ligger

om man inte genast

tar hand om

jag gör detta för att

ta hand om

omsorg

sorg

mamma jobbar natt

pappa

min tid är nu

femton fucking femton fucking

fuck fuck fuck

jag får en cigg

av penti

han ger den till mig

han ser inte

fuck fuck fuck

jag ligger lågt

jag har håret tryckt mot

pannan och nacken

hjälmen när jag sitter bakom

melanie

jag känner hennes hud under tyget

tröjan lägger sig som pälsen

hästen

hästen som ett hav i vilket

jag flyter

jag har en armé av rådjur

inuti mig

jag är beredd att döda

döden ska ta mig till

livet

jag är en skog

jag växer

melanies mage under mina händer

andas jag känner hur hon andas

ett svagt svagt ljud

skogen omsluter

som en fitta

vi rider i skogen

vi lägger oss på en sten och röker

vi hämtar spriten i stugan

det bränner

det brinner

hemma

vi lägger det i plastkasse

jag är en skog och ett djur

jag behöver bara bli full

det är något som ska fylla mig

jag brinner av detta av

melanie

mjukistyget mot låren

hon sitter framför mig

cykelhjälmen klibbar jag andas

hennes hår

jag håller geväret

jag skjuter

banan hal av regnet

resultatet kommer

jag är en värld av

jag är en värld

jag får på papper att jag får

skjuta

jag ska

genom döden

ta mig till livet

lyxfällan

dom ska rädda mig från pengarna

pappa har

pajat ryggen

han måste sälja ut sig

hora för staden

jag låter hjärtat dunka

han har köpt tårta från frysen för att fira

att jag nu får leva och dö

kött och hö

jag smeker melanie som en häst

vidde springer mellan mina ben

hans nos som säker

han vet vad han vill ha

han jagar

jag jagar

han hjälper

jag hjälper

vi är perfekta ihop

jag är en

bitch queen

queen bitch

jag låter träden falla för sig själva

det rinner

mjölk och blod

över händerna och fälten

jag dricker med dom andra

mjölk och pepsi

direkt ur förpackningen

plasten i handen

skrapa lacken från bilarna med naglarna

skrapa lacken från naglarna med knivarna

mamma vill att

vidde ska vara

renrasig och utställd

hon vill att han ska synas

jag är med honom

osynlig

vi jagar

vi springer som vinden

perfekta ihop

ändå vill jag

att mamma ser

mamma jobbar natt nu

hon är inte

glad för mig

jag har suttit och passat i tornet

baby

dom låter mig inte

men nu måste dom

jag är en av dom nu

beskt av snus i kyssarna

melanie

vad vill du med mitt hjärta

ett rådjurshjärta

skär av hornen med kniven

jag ensam

när markus springer ut med geväret

vill han dö för

linda lämnar

honom

han har inget kvar att leva för han har

inget

han hade

ägde

linda

linda runt tyg runt mjuk päls runt

hjärtat

äga och äta

markus skriker

att han dör nu

att han orkar fan inte mer nu

att han dör nu

jag stirrar

jag är blind nu

jag hugger ögonen ut ur

minnet

jag ser hans

hjärnsubstans

blodet rinner över fälten

är han helt dum i huvudet

skrämmer djuren

leifa tar vapnet

från honom

jag orkar inte

pappa pajade ryggen

jag är en

armé

jag är redo nu

melanie

förstår du storheten

pappas läppar i pannan

nu är jag redo

pappa sätter

licensen

på kylskåpet

att titta på vid måltiden

det finns en tid

för allt

tid för allt

man måste bara

hålla sams med sig själv

springer i skogen

jag lever som

på prärien

jag dansar

the american dream

slicka glassen ur struten

moppemustasch

dom små små killarna

jag äter ur skålar

avsedda för hundmat

jag är ett djur det är allt jag vill vara

det rinner

mjölk och blod

över händerna

goda starka händer

leken

dom svagaste pojkarna

dom darrande krafterna

jag lever

här

vi dansar

linjen

synkronisera

vi bär gevären genom skogen

jag är

allt

bara melanie

är av intresse

ensam på summet

målar jag svart runt ögonen

rött runt munnen

jag kysser mig

långsamt

jag vrider fingrarna

runt huden

brösten

kroppen

jag är

allt

melanies kropp i drömmen

vakna alldeles

trycker brorsans fejs

mot heltäckningsmattan i teverummet

så jävla

fräscht

trycker tills fejset

flyter ut

jag kollar

jag ser

allt

berätta allt som

talet lägger sig som en matta

berätta en historia

snacket går

över min döda kropp

över min levande kropp

jag tar orden

i munnen

dom njuter av det

jag kan göra

allt

markera

marken

makten

jag tar en dag

markus

i munnen

pga

han behöver det nu

jag gör det

i baksätet på

petrus epa

jag är en flicka med gevär jag är

inget

jag är

allt

om detta kan man inte tala

det finns en värld som inte går att nå

detta är en plats av bilder

jag kollar

jag ser

allt

okej då

mirja siktar på andra hon är helt

galen

hon är helt

bäng i huvudet

hon kastar sten

på kalvarna

hon och mattias

hon suger mattes tunga

ner i halsen

jag skriker åt dom

att låta bli

kalvarna

jag slår mirja

i fejset

jag trycker ner

penti skrattar

han uppskattar

detta

pan trycker min hand sitt hårdaste

han dunkar min rygg

jag känner

kraften i kroppen

jag smäller till

markus säger

baby

burn baby burn

jag bränner

spriten i halsen

bit ihop

när man dricker kan man

känna skrattet

när det spräcker

en hud av

hårdhet

det blinkar

jag får ett anfall

jag ligger

hjälplöst glad

jag dansar

synkroniserad med

mig

jag är

ett

jag är

hundra

polarbröd med tjockt smör och hushållsost

mjukt

det smälter i munnen

jag är alldeles mjuk

jag är

allt

bära djur

äta djur

vidde kommer upp i sängen

pälsen i halsen

han slickar

jag slickar

jag bär mig

genom livet

blodspår

svett och mjölk

rinner över fälten

en vit vit himmel

arvet efter

alla

döda

all denna död

ger mig livet

lite i taget

tar det i famnen i munnen

äta och äga

kroppen och kraften

med bubblig hjärna

karvar jag in

hunter

strax över höften till höger

smärtan sjunger

jag kör moppen

i diket

jag skrattar

jag låter mig falla

melanie och jag

ligger på balkongen

plasten

det ofärdiga

gör ett rum åt oss

röken man kan

inte se ut

eller in

melanies fingrar i mitt hår

den svarta färgen under folien

funktionen

ät vad jag äger

jag ska bära

min fader och min moder

jag kan inte

känna

alldeles för mycket

jag kan inte

låta bli

jag kan

allt

jag kan bära

i mig

allt av detta

skruvar upp volymen på epan

jag vill att någon ska skrika

always on my mind

melanies blickar över killens haka

jag ska skjuta

petrus

punka på epan

jag sitter och väntar

behöver bara provocera dom

så kommer dom

fram

djuren

detta bär mig

jag vet att

alla måste höra

jag sitter där och väntar

jakten är

väntan

man måste känna

tiden

jag är

tiden

jag har all tid i världen

det bästa som kan hända

är att polisen tar en

jag är ett

förargelseväckande

beteende

jag beter mig

dom ber mig

sluta

men jag är

queen

så jag vet att jag

rules

alla lagar

lindar sig runt mig

dom vet att jag

vill detta

jag vill att dom ska

kolla

melanie

kolla

dårå

en samling snodda vägskyltar

i markus rum

jag har ett litet

fuck

med han

men det

är den jag sist vill ha

bara gör det

han behöver det

jag gör det av

medlidande

jag är

allt

man inte vet

jag bär detta

det föds en kalv

hinnor av blått och blod

ligger i halmen

jag föder en kalv

föder ett föl

föder en älg

den är alldeles nyvuxen

det är bäst att skjuta

skjuta av nu

redan några timmar senare

springer den nyss födda

jag är stark

jag äter

köttet direkt ur frysen

det kalla och hårda

jag lägger

köttet

som klumpar över kroppen

jag ligger där och känner

djuret i mig

döden i mig

den här kroppen

ingen här är

rädd att dö

krossa hjärtat

en så stark

svaghet

en så glimmande

dansuppvisning

jag är

the american dream

kom sjung

allt kött är hö

alla måste kolla

jag ser

allt

äg ingen

du inte vill äta

skjut ingen

du inte kan ta hand om

markera

markerna

medaljerna

det är en rolig sak

pappa pajade ryggen

nu kommer dom

från staden

man kan inte äta pengar

man kan äta dom från staden

man kan råka

skjuta

i foten på en

man kan skratta

under ryggarna

det skakar av skratt

det är gråten

när dagen äntligen kommer

jag har legat

med melanie

jag är redo nu

jag ska döda

min hand

skall fälla

låt det falla

pappa pröjsar

han e pank

jag lägger

papper i högar

här finns inget jag inte

känner

det är en sorg

jag skrattar av gråt

det är nu

på mig det hänger

en mantel av

päls och skinn

melanie melanie

jag känner läppar

jag bär ett barn

inom mig

det är jag

jag leker cowboy

jag är en

boy

jag är en kille som ligger med killar

allt är kallt

jag ska skjuta nu snart

linda med barnet

markus unge

han kollar på ungen

när hon matar den

han skriker

att han ska ta självmord

om hon inte kommer

tillbaka

han hade barnet

han hade tiden

jag skrattar av gråt

allt man gör

på en linje

av dans

tugga köttet

detta är inte en lek

detta är

liv

så bultande

man är en

flock av hästar

man springer med flocken

man följer och följer

till dess att man

är

man springer och springer

fälten ängarna och

man är skogen

stycka kroppen

jag ser hur dom sågar

skelettet

trycker brorsans fejs

in i bröstet

kysser håret

sväljer pälsen

kör han till skolan

ett litet pojkdjur

smaken av

blod och

blandsaft

i munnen

ta det i munnen

äta det

mamma jobbar natt

vi sitter tysta i köket

mamma bär

människorna

mamma bär

den gamla tiden

hon trycker

mitt fejs

in i bröstet

jag kramar

kraften in i kroppen

jag stryker

melanies hår

in i mina ögon

kraften och makten

friheten

fira den

festa för döden

erövra

alla sakerna i huset

allt jag äger

bär mig

jag ordnar allt

jag ordnar sakerna i mitt rum

mamma rensar

jag lägger livet

i en kula

bär om halsen

bänder upp

låsen

bildar

något ut av

något

bär mig

håll mig bara sams

med mig

jag är

allt

ritual

svära in i

alkoholmätaren

skratta

hur full kan man va

jag skjuter nu

jag träffar nu

jag är nu

allt

att känna det i sig

att döma

levande och döda

goda

gud

en skiss till en liten människa

en stor person

som finns

inuti detta

min skalle

jag äger

allt

jag har nu rört mig

genom dessa världar

som aldrig kan

förenas

jag är ett

barn

av båda

jag är

utan gräns

jag har nu

burit döden

in i livet

jag är

jag är nu

allt

Ronan

Wera von Essen

När jag har en pojkig period kysser Ronan mig ofta. ”Varför blir vi inte tillsammans?” säger han. Jag har rakat huvudet och jag är mager. Jag ser honom på turkiska marknaden, han håller i en cykel, han har stulit den. Han har en kille men säger att tyska män är för svaga för honom, ”De klättrar inte uppför berg, som brasilianska män gör.” Vi möttes första gången i Rio de Janeiro. Vi hade varsin tyngdlag.

Aldrig när man är beredd. Aldrig någonsin då. Tänderna ska slås ut. Ronans väninna från Paris slog ut sina tänder med en hammare, som ett konstprojekt. Hon brukar ha löständer, en sådan där sak i plast, men den ramlar ofta ut och då ser man hur en hel tandrad fattas.

Men kalla på mig då. Vad är det här för trams, att vi skulle bli tillsammans? För att jag förstår din degradering? Om jag ser dig sitta i filterlöshet på Bar 25 vet du att jag vet. Tillsammans? Du säger det uppriktigt som en skorpion. Ni menar alltid allvar med begäret, det är själva sanningen för er.

Var är pengarna? Varför är det bara den franska adeln som är stenrik. Du sitter ner, vidöppen utan rädsla. Det är outhärdligt. Men jag klarar mig inte utan dig det gör jag bara inte. Jag kan aldrig vara utan dig därute. Ronan du snackar alltid skit om dina män, ingen duger åt dig. Är det vad jag ska göra för dig, ledsaga dig genom männen medan du kysser mig? Om du inte kysste så bra. Eller vore så vacker. Alla vill vara med dig. Ditt hår är så tjockt i pottfrisyr och tänderna har blivit bruna. Du är blek med stora blå ådror på armarna och allting du tar i blir till guld, jag vet inte. Allting utom jag. Men ingen duger åt dig, du hittar bara på nya uppgifter som de inte klarar. Du berättar ingenting om ditt liv i Paris, man säger att du drar i dig linor och dricker champagne för det är vad man gör i Paris och sedan går du direkt till kontoret och ritar hus. Du skulle bo i Berlin om det inte vore för vintrarna. Männen klarar aldrig dina berg, de kan inte hålla ditt tempo, din takt, du har alltid ett nästa drag och ett nästa och alltid pengar. Då går vi på bar, säger du och köper rödvin, ostar, du är kär i mig vissa kvällar, andra inte, om du skulle upptäcka vem du faktiskt kysser. Du kan aldrig väcka mig fullt ut, jag måste bara få följa efter dig. Det är begäret men aldrig könet. Jag tänker vara med dig flera dygn i sträck nu, du ljuger hela tiden och stjäl. Du använder mig för att stjäla, lockar på män som ger oss droger, sedan motar du bort dem. Du kysser mig och vi kysser de vackraste männen på klubben, de med lockigt hår. Det är aldrig så att någon av oss tänker sig att det här är livet. Vad vet du om mig egentligen? Du bryr dig inte om vad jag gör. Eller vad jag vill. Du låter mig helt och hållet slippa vilja. Jag behöver aldrig göra något. Jag är en kvinna för dig. Stoppa inte i mig mer nu, när sov vi senast. Det är bara den här sommaren, ingen annan kan röra sig som du för ingen annan har pengar, när vi andra måste äta kan vi bara köpa pommes frites för 2 euro. Då och då visar sig någon från det riktiga livet och krossar mitt hjärta med sin rena blick. Om det är kallt har du pälskrage Ronan och portugisiskan vi talar är som franska. Du vill inte tala franska med mig, vi vill tala portugisiska. Du har stulit en cykel och jag har köpt en. Vad vill du mig, det var ingenting du ville, det är aldrig så. Det är att du står framför mig på turkiska marknaden med cykeln. Försynt och undflyende som en skorpion. Jag har aldrig sett dig så mjuk som då, ja alltså mjuk och nästan blyg. Som om du faktiskt vore kär i mig. Du vill uppvakta mig och bjuda på kaffe och bara liksom dra mig till dig och röka cigaretterna och aska framför mig. Det kan vi väl göra. Jag tror att du kan vara en annan, eller jag vet nu och det gör mig ingenting det här med männen. Det är som om jag ändå kommer först på något sätt. Du går ofta hem med dem, men bara om du sett till att jag är på en annan väg. Du måste lämna över mig eller se till att få hem mig, sätta mig i taxibilar. Jag har en tyngdlag i Rio de Janeiro, du vet vad jag väntar på, du vet att han klättrar upp för berg. Du kastar bort allting, som om det vore ett kortspel, när du kedjeröker måste män alltid komma med tändare, du knäpper till dem på huvudet, på näsan, och skrattar öppet i ditt mörker. De kämpar med sina tändstickor, du socialiserar på franskt vis, germaner är inte lika snabba tycker du, ni har alltid legat i krig. Jag är neutraliteten ovanför och förtjust, jag skulle kunna låta dig frysa ihjäl uppe hos mig bara jag fick se dig knäppa en tysk på näsan och kräva eld med sådan elegans. Om du vill att vi ska vara tillsammans är det inte som att jag tänker mig något annat än det här. Vem ska förbarma sig över en fullständigt nonchalant människa, jag vet inte vad dina föräldrar heter förutom namnet tungt som det tyngsta guld. Om jag ser hur din kropp tar all stryk den kan få. Du vill ingenting med iver, som andra, inga planer du har är trevliga eller möjliga att förstå, det är att du aldrig har någon telefon och måste besöka internetkaféer för att skriva till någon av männen. Du skickar ett meddelande på ett, och ett annat på nästa, vi går längs motorvägar för att ta oss till de stora datorerna där du kan skriva var vi är nu. Du tar in oss på spa, vi ligger i solstolar med drinkar och pratar knappt, det har vi aldrig gjort. Antingen pratar du hela tiden om precis allting utan ände eller så är vi tysta. Vi tar inte på varandra i solstolarna och vi väntar väl på svar, om jag hade en telefon hade du använt den. Din pojkvän som du bor hos kallar dig för Mein Schatz och dit tänker du inte gå, bara när det gäller, när han fyller år köper du mängder med tropisk frukt och dukar upp på vackra silverbrickor och han ropar att nu behöver vi vodka. Du kan aldrig krossa mig för du vet vad det är jag krossar när tre dygn har gått på samma ruta och jag har tvättat ansiktet och gått tillbaka till min plats. Det är bara du som vet varför jag gör det och du kommer aldrig att rikta din tagg mot mig. Jag har aldrig förklarat något och inte du heller. Om vi är tjugo år och våra föräldrar växte upp i slott skulle ingen få veta det, vi tänker samma sak, det fattar jag, att kommer de med snaran är man beredd. Stunderna av stillasittande är så korta och vidöppna Ronan, du kan inte sitta såhär så att allt går rakt in. Jag har aldrig sett dig sårbar, du skrattar från bänken och säger att han tycker att du är för galen, för drogad, han tycker att du är för mycket, han går sin väg. Jag tycker aldrig det, ingenting du gör skrämmer mig. Ibland jagar du en annan tjej, men det är för att hon är pojkig, du säger att hon har kropp som en rapaz, mager och det är inte så att du vill ha henne men du jagar henne för hon är lika svår som du själv, alltid i ett rum i ett steg, om hon svarar har hon redan lämnat platsen vi tagit oss till. Du känner lättja, det kan man göra på portugisiska, det är ingen last utan ett tillstånd, jag är med lättja, säger du, och vi hittar hängmattor, vi låter ske, jag tror att om jag verkligen bad dig om något skulle du ge mig det. Varför är jag så dum, du tvättar dig sällan och det är underbart när du har tvättat ditt tjocka hår, doften av schampo, du doftar som en tjej. Plötsligt gör du en så fräck utläggning om estetik, du är helt säker på vad du tycker och hur det är, du trevar aldrig. Jag vet inte om Gud älskar dig Ronan men jag vet att han älskar tjuvar mer än fariséer och jag tror att du kan ångra dig en dag, jag kan se dig i det guldprydda med vigvatten och familj, en dag kanske dina synder blir hemliga och diskreta, du skulle kunna hitta en kvinna att stå ut med och lyckas göra henne gravid, klä henne i vackra tyger och ställa kaffekoppen mot marmor i ett senvinterljus över en gammal våning i 16:e och minnas tillbaka och han där uppe småler. Det var så länge sedan jag tänkte något, allting blir till dumhet, vi gör oss så dumma vi kan, ansträngning ett tecken på medelmåttighet, du tar aldrig ett steg, allting är en förlängning av det du redan är, du ser till så att ingenting går uppåt, det ska alltid gå nedåt, och du bryr dig heller inte om när människor vill säga något med livet de lever. Det är att de tror att de kan veta vem man är, de pekar, ramar in ens ansikte med sina fingrar, som en kamera, det betyder att de vill skapa, de ser någon framför sig. Och det kan hända att det kommer en israel, med hasch från Tel Aviv, eller en ryss, och drar mig mot ramen mellan sina fingrar, och det finns inte en känsla som inte sitter i mitt ansikte, stannar något upp stelnar världen. Du vet hur många ryska dockor jag kan avvara Ronan, varje gång någon fångas har jag redan tagit fram nästa.

Försvinn inte ur mitt liv, dra dig inte undan nu, du vet att jag kan vara tyst hur länge som helst. Om jag blir förkyld kommer du hem till mig och säger Jag tar hand om dig, men jag blir aldrig frisk för systemet går sönder av våra liv, det är så löjligt Ronan, jag önskar att jag bara kunde ge upp. Du säger att du älskar mig, du säger det ofta men det är något att aldrig träda in i. Att älska dig är att slippa ta reda på något. Är dina föräldrar också statyer av ordning, av ett särskilt vansinne, rider de också ut i natten i månskenet, driver på sina hästar runt runt i manegen. Jag önskar att jag kunde fråga dig om din mor också skaffat sig en häst omöjlig att rida, som bara springer. Som springer och springer ur smärta, som hon försöker tämja i månskenet, alkoholen ner i sadeln, genom manegen, ett ögonblick av tuktan. Har du sett din mors segrar, som du aldrig får nämna. Varför gör det så ont Ronan, att bara stå och se på? Längtade du efter radhusen, efter föräldrar som arbetade, allt de gjorde tycktes verkligt, det var inte hemligt. Det var inte att man lekte, inte stora bilar eller att skrika varje kväll. Skrek din mor, Ronan, gick din pappa ut på jakt. Om din mor försökte skjuta sig med jaktgeväret, gick din pappa ut i skogen då. Det är att man bara är i vägen, Ronan, att det man ser bara är till besvär. Det är att det man vill är värdelöst. Då kommer de med kamratuppfostran, de blir besvikna för att man inte lämnar sitt rum, aldrig presterar eller bryr sig om beröm. Varför får man allt precis allt utom det man vill ha. I radhusen var det fult och tryggt och det var som om man kunde vara tillsammans, om man fick bullar var det ingenting som behövde sägas med faten eller placeringen och jag knöt an, Ronan. I mitt eget hem fanns bara skönhet. Det gör ingenting, man vet redan eller hur. En bortskämd människas blod. Det spelar ingen roll vems ärr som aldrig går bort. Mina går aldrig bort. Kan vi göra det till en berlinsk tatuering, låt säga att de klär mig. Vad som helst bara inte varje strecks plats i hjärtat. Varför kom ni inte, varför kommer det ingen. Varför lät ni mig krympa tills jag nästan dog. Varför kom ni inte när jag sa att nu dör jag. Mata mig med glass, Ronan, vill jag inbilla mig att jag har ett nytt liv här med dig, jag har aldrig trott på nystarter eller omvändelser, men jag ser nymånen precis som du. Du ser ingenting Ronan, det är därför jag behöver dig, jag behöver att du leder mig. Leder mig genom världen, om du är filterlös är det inte för att du ser, det är för att du inte bryr dig. Tiden går, vi talar aldrig om sex. Jag vet inte vad du gillar och jag bryr mig inte om det heller. Förstår du hur hjärtat fungerar, Ronan, vad det kan säga utan att man säger något, vet du att hjärtat får aldrig cancer, för det pumpar ut allting. Om det finns en prinsessa måste det finnas en ankunge. Någon måste ligga ytterst, någon måste vara ful. Två ungar hos en varghona. Har du blivit uppfostrad av en varginna, Ronan? Har du blivit försvarad av henne någon gång, vet du hur det känns att höra henne attackera en människa? När kraften äntligen träffar någon annan än dig. Har du sett hur hon lyfter alla tänkbara berg i sin vrede, ingen, absolut ingen skulle kunna sätta emot. De behöver enorma revir Ronan och sådana finns inte i mitt land. Hon vandrade hela vägen från Ryssland, ett öppet och gränslöst land utan skärseld. Man brände ner hennes revir och det var något med mitt blod som fick henne att vilja döda. Hon rådde inte för det Ronan, hon gick till sina vargar. Långt före du blev till gick hon dit. När man väl har börjat mata vargarna kommer de alltid att kräva sitt, det vet vi ju. Jag är så nära, så nära gränsen och du håller mig borta, du tillåter inte att jag träder över helt. Jag vill inte att vi förtvivlar Ronan. Dina farföräldrar söp ihjäl sig och dina morföräldrar brann upp, varje gång du ser en eld tala kommer han fram ur röken efter kriget efter alla soldater som brann som ingen vodka kunde släcka. Och hon bäddade i badkaret och man undrade hur långt han måste ta det den här gången. Du ville inte se, Ronan, och man säger till mig att ingen kan komma en nära på det sätt som jag vill. Varför kan jag ingenting annat än detta, värdelösa? Man älskade mig, av hela sitt hjärta, och detta var en skimrande hemlighet att bära medan man plågade mig. Har du en far, Ronan, som klär sig, som inte behöver någon fasad. Jag vet inte vad det var jag gjorde. Jag tog över hans häst, jag fodrade den troget och red ut varje dag, red runt hans slott, Ronan. Lindalléerna, runt runt. Jag fick lyssna på hans skivor och jag dansade när ingen såg. Min far kom upp och frågade varför jag grät, han har aldrig förstått varför man gråter. Han förstod inte att jakthundarna grät. En efter en började de gråta, de slutade vilja följa med mig ut i skogen när jag red. Ville du bara vara ensam, Ronan? Satt du på rummet jämt, i din egen värld, förstod du sedan att det var Guds. Tog han dig i sina armar och sa: Bara lite till. Jag tror att jag klarar vad som helst Ronan, när jag tog studenten la man fram mina betyg för allmän beskådan som om jag inte skolkat hela tredje ring. Man talade om framtiden men jag ville ingenting. Jag sa till en av gästerna, en konstnär, att jag ville dö, då sa hon Men du har en urkraft inom dig.