This is the index

Neva

Anna Jegorova

det sårade språket, de särade orden

modersmålet, den första smaken

så skapas en moder ; på tungan, smälter

i mötet med barnets ögon

rörelser rinner från hand

till hand

människans fall,

metamorfos

, diagnosen vecklar ut sig, på väg mot

ett givet mål : humlans flykt

птица рада весне, а младенец — матери

fågeln är glad att våren kommer,

barnet – att modern kommer

hinnan, vattnet som spricker

barnet plockas upp ur kanalen

att födas i sprickan

broöppningen, brösten

i mjölken, moloko

den vita sorgen

reflektionen,

vågorna rörelser som

följer ett ursprung

jaget framhävs i rörelsen

språkdräkten, utrustningen

grumligt följer den

symbiotiskt, ett språk som börjar i ögat

formen, doften

som slutar i upplösning

en vag parfym, som

blir buren och tappas, rinner av

bär ditt ansikte, bär ditt språk, bär ditt barn

nej döda ditt barn

spara förpackningen

kärnan är väsentlig, ett frö

att återvända till

ett behov, en livmoder att värma sig i

en förvaring

till skapelsen, den första rörelsen

andningen, and-an-te, and-an-te

anomin,

ansiktslösheten, alla byggnader som rest sig

på ett opersonligt sätt, helt identiska uppsättningar

kartonger,

en förvaring

som kroppar har kopierats

att avbildningen fastnar i händerna

formen, stadiet, ständiga

liknelser och

vävnader, sprickan i vattnet

och väggen, jag föraktar deras händer

lyftkranarna, reformen, formen på

våra ryggar,

telefonrösten,

bönerna,

det finns en böjning, en dör

i den andres hand

att vara en tavla,

att beröva

när du tuggar som henne frenetiskt

kuvös, kopplad till olika instrument

flämtningen, löftet

jag har lärt mig att saker går sönder

men inte mödomshinnan

människan har en sanning som inte syns

att spräcka den,

inte kan sanningen göra eder fria

sanningen

rinner ut som var

när rösten torkar ut, kusten

äta upp arvet, den slarviga uppläggningen

anorektiskt, elektriskt,

kroppen är trång och språken så tunga

litauiska cigaretter,

tabletter

kvinnans neurotiska förlopp; det erotiska

med kroppen som ska bära

och ej brista, bristningen,

kanalens öppning, hur gatan

rullar in mot våra fötter

hur staden går av mot en himmel

hur fåglarna flyr,

och barnet ligger kvar

hur språket beter sig som ögonen

sluter sig, kryper in i kroppen

i livmodern, den värmen

Живем и хлеб ждем

vi lever och väntar på brödet

jag minns inte sprickan

och jag minns inte barnet

som ger minnet näring

April månad

Mira Magntorn

Vad kan man säga om klänningen? Klänningen är absolut underbar. Din mamma träder in i rummet. Din mamma är lång och vacker. Vad kan jag säga om klänningen? Din mamma svävar över de rena golven. Jag tänker att jag har begått misstaget som klyver världen. Din mamma in genom dörren och hennes ögon är smala, din mamma in genom dörren som en katt. Jag tänker på förlåtelsens tragedi. Din mamma äntrar en scen.

Det är i april. Ljuset särskilt hårt över Karlaplan. Ännu inte vackert ute men snart. Ännu inte vackert ute men snart ska allting gå sönder och bli nytt. Själva knopparna. Ännu inte ett flor över världen. Fontänen på Karlaplan som går så långsamt att man kan tro att man har blivit tokig när man ser på den. Runt omkring sitter de polska turisterna och röker och de små männen med välpressade byxor. Alla är bländade av ljuset som inte bryts. Alla är bländade av löftet om att världen ska komma tillbaka del för del. Alla blir vansinniga av de små, små knopparnas spefulla löften. Alla linjer i ansiktet exponerade. Blomsterhandlare och sammanbitna tanter, som är små damer, som är kärringar. Små sammanbitna kärringar som prutar och alla linjer i ansiktet exponerade och alla år av väl valda inköp inskrivna i ansiktets yta. Vimmelkantiga kvinnor som köper besvärjelser och böner.

Din mammas lägenhet. Den rena lägenheten vid Karlaplan. Din mamma in i rummet. Klänningen in i rummet. Överlämnandet. Tyget i mina händer. Din mammas ord den här klänningen går inte längre att knäppa kring min magnifika kropp. Det är helt sant. Jag förstår att det storartade med klänningen är att den är så ofattbart liten. Ofta förstår jag sådana väsentligheter nästan direkt. Det storartade är att klänningen är omöjlig och påminner om det mänskligas gräns. Den här klänningen så absolut underbar att den måste fortsätta bäras. Den måste fortsätta omsluta kroppen hårt som ett hot.

Vårens väldiga tomma ljus. Som en tiggare på din mammas soffa i det skarpa skenet. Jag har begått ett misstag, jag har begått den sortens misstag som klyver världen. Som att tappa någonting från hög höjd, att förlåta är att tappa någonting från hög höjd. Den som förlåter vaknar utfattig. Vaknar in i ett tillstånd som påminner om svält. Den som förlåter förlorar allting på en gång. Man lade klänningen i mitt knä på den fattigaste dagen och detta var dagen efter att jag förlåtit dig. Inledningsvis gav förlåtelsen vila. Ett vanligt misstag är att tolka denna inledande vila som ett tecken. Det är lätt att tro att en sådan vila ska följa på den goda handlingen. Förlåtelsen är inte den goda handlingen utan en lömsk sjukdom. Jag somnade in i vilan men vaknade i nästa skede. Jag vaknade och kände det som om jag stod på ett vidsträckt fält under en sträng sol. Ingenting fanns kvar. Bredvid mig sov du som en prins. Kärleken är en förskingringsprocess och det finns inga genvägar. Man måste förlora sak efter sak, möta varje förlust med samma ärliga förvåning.

Karlaplans vitblåa ljus in genom de väldiga fönstren. Tulpaner i vaser. Som vansinnet innan världen kommer tillbaka i maj. Tulpanerna i rosa och ljusrött som ska rädda dig. Många människor blir galna i vårens första ljus. Många människor vill gömma sig. Det är lätt att fångas i tulpanernas kliniska världsordning så till den grad att man inte längre vågar gå ut. Det
händer hela tiden. Det är färre än man tror som faktiskt överlever det första ljuset. De som kommer ut på andra sidan i den nya gröna världen med hälsan i behåll är obetydliga till antalet. Det är bara hjältar och jättar som klarar sig genom vårens första ljus. De vanliga förkrympta förirrar sig och får syn på sin spegelbild helt avtäckt och att hävda att de överlever
detta hade varit en lögn. Man kan se fontänens långsamma strålar genom fönstren i din mammas lägenhet.

Klänningen är absolut underbar. Det tjocka röda tyget. Den röda dagen gryr. Antingen kroppen inuti den här klänningen eller inte. Det oantastliga i att utföra en omöjlig uppgift. Den besvärliga vandringen runt i ruiner. Klänningsprovet inträffar dagen efter förlåtelsen. Sjukdomens andra fas. När jag bar runt på förlåtelsen var du hungrig och jag mätt. Du fyllde munnen med tyg och bet ihop. Nu vilar du obehindrat bredvid mig. Klänningen skänks till mig som ett under på min fattigaste dag.

Jag sitter på soffan och tänker på hur du stjäl sak efter sak när hon kommer in genom dörren, kvinnan som redan under sin livstid är en gyllene staty. Kvinnan som är en staty över konsten att vara kvinna. Vilket mästerverk ropar man när man passerar henne på gatan. Man lägger sig ned vid hennes fötter. Man gråter. Tacksamheten vet inga gränser. Det är verkligen en gåva att spela rollen med sådan exakthet. Jag sitter på soffan och din mor kommer in genom dörren. Detta monument. Det blanka håret, håret som en spegelblank sjö. April månad, det hårda ljuset över Karlaplan. Avslöjandets ljus. Linjernas lögner.

April månad, jag fortsätter att chockas som den som går till banken för att inse att hon inte längre äger varken ansikte eller namn. Utanför blommar träden inte ännu. Utanför öppnar sig himlen. Din mamma in genom dörren. Detta monument. På botten av armodet gryr en ny dag och dagen är röd som en klänning. Dagen är enorm och röd. Och klänningen är så liten. Detta
är storheten, det är en omöjlig uppgift.

Du sitter bredvid mig på soffan. Om jag kunde visa dig att den här klänningen är ett uppdrag som jag behärskar. Sjukdomen fortskrider, jag ser sämre. Jag ser inte att du sover. Klänningen är tyg för dig. Jag är bländad av ljuset in genom sju fönster, bländad av mästerverket som är din mamma, redo att kasta mig vid hennes fötter. Om jag kunde se att du är en av de långsamma jättar som går genom den tidiga våren med bestämda steg, utan att blunda eller tveka, att du är en som kommer ut oskadd oavsett. Om jag kunde se att varje muskel i din kropp är avslappnad när du äter av frukten på fatet. Klänningen är tyg för dig. För mig är klänningen ett skepp. De små knopparna på de kala fuktiga grenarna som slår mot fönstret. Snart kommer världen att vara fylld av färg och den kommer att vara mjuk. Inte än. Bleka ansikten förvridna i solen. Händer och nagelband som inte går att gömma. Fåglarna sjunger redan med full förvissning.

Framför spegeln i hallen är armarna på rätt plats men resten av tyget vilar fortfarande över mitt ansikte. Spegeln är onödig för jag är blind bakom det röda tyget. Jag andas i det röda tyget och luften där inne är varm. Jag vet att kroppen är som en maskin och att den lyder och att det därför är en fråga om uthållighet att dra tyget rätt över kroppen. Jag är orubblig när jag tvingar tyget millimeter för millimeter. Någon går i trapporna utanför. Här inne är världen röd, ljuden från människornas liv är långt borta. Här inne är det varmt och stilla. Världen är blind. Ljud som om någonting sprack men jag vet att ingenting spricker för jag är obevekligt noggrann. Det verkar en kort stund som om munnen ska skrika. Jag vill gärna andas av luften utanför den röda världen. På andra sidan finns den klara dagen. Jag blundar och drar och känner hur många stygn går upp men jag vet att det är en illusion. Ansiktet i den rena luften. Jag öppnar ögonen. Kroppen är röd nästan som tyget. Röda blommor över bröstet och halsen. Över kroppen sitter någonting fast. Det är inte klänningen, det är delar av sprucket tyg. Genom fönstret strömmar det blå ljuset. Solen står högst upp på himlen. Jag hör mitt namn, hör hur någon reser sig och snart lätta steg genom korridoren.

Juli

Hanna Tillberg

Jag hade varit i USA och USA hade varit en mardröm. Det var så jag hade börjat berätta det nu och sedan jag börjat berätta det så var det som om jag precis kommit hem igen. Som om jag fortfarande stod lutad mot resväskan i rulltrappan upp mot Klarabergsviadukten, nyvaken, hela Centralstationen luktade alvedon och smuts och svagt av frukt igen, det var kanske inbillning, kanske apelsinjuice, men det var som om trappstegen eller tankarna inte förflyttats en millimeter, jag hade alldeles nyss börjat tacka nej till frukt och alvedon, ipren var på alla sätt bättre än frukt och alvedon tänkte jag och sedan slog det mig att det inte alls var alldeles nyss att det inte alls var den första sommaren, den första sommaren i Stockholm som ung, och sedan glömde jag det. Lana Del Rey sjöng all I wanna do is get high by the beach get by baby baby bye bye medan jag promenerade längst Smedsuddsbadets vidriga strand full av fiskmåsar och plåster och sprutor och tänkte på dieter och rakknivar och sprutgrädde, jag tänkte alltså fortfarande i sådana banor och fortfarande krävdes bara en snabb blick i spegeln för att befästa det pastelligt böljande barnporrsaktiga, det bästa var precis när jag hade försäkrat mig om det, bättrat på den ljusröda ögonskuggan, lungsjukelooken, då hade jag redan flera drinkar och människor igång och ännu bodde inga människors eller drinkars åldrar inuti mig intalade jag mig, som en mjölkvit liten ecstasybaby skar jag verkligen genom dem och fram till er, som om ni tagit emot mig med öppna armar annars, revbenen och gindrinkarna, ropen, som om ni respekterat sådana urringningar annars, splittat notan rakt av, som om ni vänt er om och låtit mig springa ikapp, ja men kom då, ställt de där frågorna, varit där med era tändare innan jag hunnit sära på läpparna. Som om du brytt dig om att ta i så där hårt om det inte varit för att jag fortfarande var helt len, som skyddad av fostervatten och sömn, pratande som om jag överraskats med språket i min mun och insett att jag tyckte om det; ditt skratt var generat, förtjust, jag förstod inte vad jag gjorde och du berättade inte det, lade huvudet på sned, betraktade mig roat när jag gick runt och klämde och luktade på saker, upprepade deras namn, det var omöjligt att missa mig det är omöjligt att missa dig sa du. Den sommaren var rolig som något är roligt de första tio gångerna eftersom det var som om det fortfarande var den första sommaren, samma juli, som om jag fram tills nu legat utanför det vanliga synfältet, du snackar så mycket skit sa ni, man förstår inte hälften av vad du säger och säg det där igen och igen, det var som om vi inte förstod att jag i min tur iakttog er, det var som om våren för första gången gått över jag menar som jag gick igång på reflektionen av min gestalt i dina skrovliga ögon.

Jag växte snabbt, jag lärde mig din takt men februarikylan frätte bort flera lager hud och du saknade det lena, obegripliga, jag behövde vidta åtgärder, sprida ut mina saker i ditt hem innan gryningen kom. Ett bankkort där och några smycken där, det skedde tyst och metodiskt, allt var samma försiktigt förebyggande arbete, alla handlingar imitationer av varandra: med samma rutinmässighet som när jag stoppade fingrarna i halsen eller som när jag stoppade fingrarna i munnen medan du svävade runt över min kropp drog jag av ringarna från fingrarna. Det sammanbitna sakspridandet var målmedvetet som det frenetiska fuktandet av bröstvårtorna tills de fattade att du var där var målmedvetet, tills de påmindes om vad det betydde. Att i natten oförmärkt låta silvret och stenarna glida ner i din jackficka eller att i natten oförmärkt trycka könet mot ditt ben och se klasar av stjärnor explodera under ögonlocken, det var samma förankrande, det var mycket som var precis samma som då men jag hade ganska ont i halsen och jag tänkte att du älskade mig djupare nu och att jag var på god väg att lära mig hantera också den situationen, att jag inte skulle prata så mycket, jag var på god väg mot tystnad. Jag tänkte att en upptränad smidighet skulle leda till friktionsfrihet, frivilliga promenader, forma sig till en eftermiddag, något lenare och lugnare ett långsammare alkoholupptag, jag tänkte att jag skulle köpa en riktigt fet hudkräm, äta en god smörgås till lunch, mina kinder skulle vara skära som en tonårings, håret lukta höst, men i stället blev det en helt ny sommar, en helt annan juli och i den andra juli satt jag hukad och släppte ansiktet löst, lät munnen och kinderna flyta ut, cigaretten hänga i mungipan. Jag var tjock, jag hade blivit jättelång, ögonen hade dragit sig tillbaka in i sina springor. Jag stod på olika hållplatser och tunnelbaneperronger som inte var Centralen eller Mariatorget och tänkte på att inte upprepa samma misstag, jag kisade lite fult när jag tänkte så, sög på en halstablett, försäkrade mig om att ni inte var där; ändå hände det att jag drömde om oss och om USA, att jag längtade tillbaka till USA och de där släta blygdläpparna och då var det som om det fortfarande var den sista sommaren, som att jag vaknade med ett ryck, jag hade inte hört dig komma in men du hade hört mig över hela Söder väste du, du hade känt min parfym på alla barerna. Du sa jag går ut för att umgås med mina vänner om du är där är det högst ett plus i kanten fattar du det men jag var ju inte där, inte längre, jag skulle inte störa er, sakna er, du får hålla dig lite i bakgrunden sa du men jag hade väl försvunnit ur er åsyn, jag stod väl i rulltrappan på väg upp mot Klarabergsviadukten, hela Centralstationen luktade väl tvål och kaffe och jag hade väl lärt mig något av er, av mig, ändå var det som om den sista sommaren öppnade sig som en ruin framför mig som jag öppnat mig för apelsin och aspirin och alvedon, för alla er samtidigt, som om jag fortfarande låg mellan er i bh och kjol medan solen gick upp. Staden kunde vara täckt av snö och is och ändå störtade fiskmåsarna ner i Smedsuddsbadet, ändå gick jag där i sanden och tänkte på hur det varit, vad jag gjort, och då var det var som om det fortfarande var den sista sommaren, den sista sommaren i Stockholm som ung.

Nr 11142. Sorgens värde

Finns det något bra i sorg? Jag har grubblat på det och grubblar fortfarande. Vad jag kommit fram till är: om man sörjer betyder det att man vågat ha något värdefullt, och därmed skört, i sitt liv. Inbäddat i sorgen finns information om vad som är viktigt för en. Det kan hjälpa en att göra kloka val. Kan öka brådskan i att formulera sig om vem man vill vara och vad man vill göra, medan tid finns. Sorgen aktualiserar relevanta punkter att ta sikte mot.

Jag tror att sorgen sätter en i kontakt med sin mänsklighet och medmänsklighet.

Förgängligheten, föränderligheten.

Men också livets ofattbara möjlighet.

En del av sorgen finns alltid kvar, men det kanske inte är så farligt. Inte om man kan rikta sin energi mot det nya, det andra. Att inte förneka det liv som trots allt finns kvar. Vårda den planta som till sist tittar upp i ruinerna.

Nr 11140. Limbo

Det kan vara små detaljer. Inget spektakulärt. Att jag äter en apelsin eller att jag ser dig skratta. Att ett flygplan korsar himlen eller att solen skiner in på köksbordet. Små glittrande ögonblick, som följs av tanken: någon gång är det här borta.

Någon gång tar ett liv slut. Kanske inte just nu, men kanske inte heller så långt från nu. Och det vore skönt att bolla lite med Gud, få perspektiv på det. Jag vet att det kanske inte går att få en hel prognos, att det är dealen med livet att man inte får veta i förväg. Men det hade varit bra med en fingervisning. Jag vill inte vänta och tänka att jag har en massa tid, för det vet jag inte. Det här kanske är det starkaste jag någonsin kommer vara.

Nr 11138. Mjukostklicken

På sjukhuset träffade jag andra som var sjuka. En del var mycket sjukare än jag. Och ändå – vissa av dem levde med ro. Säkert mycket oro också. Men ja, vissa hade ro.

Jag minns en av mina första cellgiftsbehandlingar. Ofta får man behandlingarna i ett rum tillsammans med andra. Alla är uppkopplade till sina dropp, som klickar och blippar. När de tjuter kommer sjukhuspersonalen för att byta en påse eller kolla något värde.

Jag satt i en fåtölj, under en av landstingets gula filtar. Sneglade ovant på engångsspypåsarna som hängde bredvid plastmuggarna vid handfatet. I sängen mittemot låg en man. Han var i kanske femtioårsåldern och var riktigt sjuk. Vi småpratade lite. Mitt i alltihop sa han: ”Är det bröstena, eller?”

Då var jag inte van vid att man pratade om sjukdomen, att folk vågade ställa frågor. Att folk faktiskt vågade säga ordet cancer.

Men han gjorde det och vi började prata.

Han hade behandlats i fyra år. Det såg mörkt ut. Och ändå, efter att vi pratat lite och innan han tog en tupplur, sa han: ”Kom ihåg att svänga förbi kylskåpet sen. De har pepparkakor och i kylen kan man ta en klick mjukost om man vill. Det är egentligen personalens, men jag frågade.”

Hans ögon glittrade till.

Jag såg honom inte mer efter det. Men jag tänker fortfarande på honom ibland.

Nr 11137. Söndagssorg

Jag blir alltid ledsen på söndagar, för på måndagar går folk till sitt jobb.

Nr 11125. Tiden som tröst

Nu ska jag berätta något om tiden, som jag ofta har tröstat mig med. Och det är att en dag aldrig kan vara längre än en dag och att varje sekund som går har försvunnit.

Det kan låta snopet, men så tänkte jag samma dag som min make begravdes. Vi gifte oss när jag var tjugotvå och han tjugosju, så vi hade varit gifta i sextio år.

På begravningsdagens morgon, när jag stod i badrummet och gjorde mig i ordning, sa jag till mig själv i spegeln: ”Ja du Dagny, det här är den svåraste dagen i ditt liv, som du gått och fasat för så många år men som du vetat ska komma. Och nu har den kommit och då ska du komma ihåg nu, Dagny, att den här dagen trots allt bara består av lika många sekunder och minuter som alla andra dagar, varken mer eller mindre.”

24 timmar

3 600 minuter

86 400 sekunder.

Och då visste jag att det var en dag som också skulle passera, trots att det var den svåraste dagen i mitt liv.

Nr 11123. Knoppen

Det jag sörjer är en blomma som aldrig slog ut. Knoppen som torkar på grenen. Att vara den knoppen. Att blomman aldrig kom.

Nr 11108. Tvättstugan

Jag hade tvättid. I tvättstugan mötte jag en granne. Gjorde som vanligt. ”Hej, hej”. Och hon: ”Hej”. Men man märkte på henne att hon inte var okej. Vanligtvis brukar man kanske inte säga något då, man låter andra sköta sitt. Vi var ju inte vänner eller så. Men det var något som gjorde att jag kände att jag borde fråga. Intuition kanske.

”Men oj, hur är det med dig?” sa jag.

Då brast hon. Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Så jag gick fram och slog armarna om henne. Stod bredvid torktumlaren, medan hon grät. Jag vet inte vad som hänt. Vi stod så tills hon gråtit klart. Då lade hon handen vid mitt hår.

”Vilket fint hår, har du färgat det?”

Och det var korrekt, jag hade färgat det bara ett par dagar tidigare. Det berättade jag för henne och hon ställde ett par frågor om själva färgningsprocessen. Sedan gick hon och jag lade in min tvätt i maskinen.