This is the index

Nr 11100. Framtidssynen

Min syn på framtiden har ändrats under min sjukdomsperiod. De första sex månaderna tog för givet att jag skulle bli frisk. Att allt skulle bli som ”vanligt”. Efter första återfallet insåg jag hur lite kontroll jag har över min sjukdom. Det var läskigt. Samtidigt var jag övertygad om att jag skulle ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan, cancerfri. I samband med mitt andra återfall dog vissheten om en framtid. Jag hoppas såklart, men innerst inne tvivlar jag på att jag kommer ha sådan tur. Någon har stulit pirrigheten som brukade komma med tankar på framtiden. Förbytt den mot något sorgset. Jag går runt i en känsla av att köpa mig tid. Av att stunderna av att må bra, som jag ju faktiskt har ganska många av, är tillfälliga.

Jag tror att min framtid sträcker sig två, kanske tre till fyra år framåt. Och jag är rädd att den perioden kommer att vara otroligt jobbig. Jag har märkt att till skillnad från tidigare sjukdomsperioder tänker jag ganska ofta att ”det här kanske är sista gången”. Jul eller födelsedagsfirande, utlandsresor och personer jag sällan träffar. Det här är kanske sista gången jag träffar X. Sista gången jag sitter på den här bryggan. Det här är kanske min sista höst. Sista gången jag äter våfflor.

Jag kan sitta på bussen och lyssna på musik och plötsligt kommer en låt som jag tycker är skitbra. Då tänker jag: ”Vilken bra låt, den kanske jag kan ha på min begravning.” Helt lugnt, sakligt och naturligt kommer det – men i sekunden efter fryser jag till. ”Men vad är det jag sitter här och tänker?”

Det händer något när man går över från att tänka ”om jag dör” till ”när jag dör”.

Förr när människor sa ”Om jag bara hade tre månader kvar att leva skulle jag…” och radade upp hur de skulle resa och leva livet till fullo, så stämde jag in. Nu tänker jag att om man bara har tre månader kvar att leva är man antagligen för sjuk för att kunna göra något av allt det där. Då ligger man mer troligt i en sjukhussäng och lyckan är att orka ta sig ut och gå en sväng i parken där man kanske ser en ekorre.

Att inte längre våga tro på sin framtid gör ont. Samtidigt har jag någonstans accepterat att det kanske är så det blir. Some die young. Och vi ska alla dö. Det är min största tröst i livet. Att vi alla ska dö.

Nr 11073. Sorgeklädsel

När jag träffade min svärmor första gången – eller min blivande svärmor var det ju då – det här var i början på sjuttiotalet – så var hon klädd i mörkt, mörkt lila. Eller plommonfärgat. Hennes bror hade gått bort. I ett antal veckor hade hon varit svartklädd. Nu minns jag inte exakt hur många veckor det var. Men sedan, för att gå över från det allra svartaste till nästa steg, så var det mörkt plommonfärgat. Det var det hon hade på sig när vi träffades för första gången. Sorgen över sin bror.

Nr 11068. Att göra en docka

På sjukhuset mötte jag en flicka en gång, som var sju, åtta år. Jag kom att tänka på henne, för man kan vända på hur sorg kan – eller hur sorg och förberedelse kan, apropå att barnen vet och att de färdigställer saker innan de – för nu hamnar vi i döden.

Flickan hade två tuffa bröder och hon själv skulle börja i första klass. Men föräldrarna vågade inte säga att hon var sjuk i – det var förnekelse. Man kunde inte ta ordet i sin mun. Och barnet fick inte riktigt veta. Man sa, till henne och alla andra, att hon hade fått blodförgiftning.

Från sjukhusets sida försökte man få föräldrarna att prata om det, man försökte verkligen påverka dem, för barnen behöver ju ha vetskap, på samma sätt som föräldrarna. Det är då processen kan bli bra, tror jag, när man törs lägga det synligt i en skål och låta det vara där. Att ha någonstans att dimpa ner. Men nej, det var förnekelse. Ingen vågade prata om det.

Flickan visste ändå. Förstås.

Hon ville göra en docka. Hon ville göra en docka, och så ville hon ha en låda.

Så vi går in i förrådet och jag ber att hon ska välja där, vilket material vi ska göra dockan av. Jag hittar något guldgult lingarn, lite vackert sådär, som jag plockar fram. Säger: ”Man kan ju ta det här, det kanske passar”. Då spänner hon ögonen i mig. Jag vet inte riktigt vad hon säger, men det jag minns att hon säger är: ”Jag har väl inte gult hår heller?!”

Då klack det till i mig. ”Jaha, ja, vi håller ju på att – Det här är en ceremoni vi gör tillsammans, det här är viktigt.” Och det skulle vara vackra vita tyger med spets på till dockan. Och huset, kartongen, där hon skulle ligga, det var också viktigt. Färgerna var viktiga. Det var hennes sätt att i den här förtvivlan –

Hon ville göra sin egen kista ihop med mig, men hon sa ju inte så.

Och jag försökte berätta för psykologen, att här kanske ni har en ingång, men man måste ju ha föräldrarnas tillstånd.

Men jag fick det bekräftat då, att barn förbereder sig. Barn vet.

Jag läste det i någon bok också. Man ska lyssna på de döende, för de vet ofta när de ska lämna. De kanske klär budskapen i andra ord. Det gäller att våga lyssna. Vet man det uppfattar man signalerna. Det blir ett annat avsked.

”Förstå mina signaler”. För de kommer ju.

Nr 11065. Att förlora ett barn

Jag tror inte jag berättat om min första flicka, Klara? Dog när hon var tre månader. I cancer, som vi inte visste om. Det här var på åttitalet. Jag födde henne på ett litet BB, och fick ta med henne hem nästan direkt. Sedan bar jag henne i princip dygnet runt i tre månader. Då, fick vi reda på sedan, tryckte inte modertumören på hennes lungor. När hon hängde på mig kunde hon andas.

Jag hade sett döden förut, men då har det rört sig om gamla människor. Det här blev en annan slags död. Alldeles för tidigt i livet, och det traumatiska.

Jag kunde inte lyfta händerna över huvudet en gång. Det bara gick inte. Jag stod handfallen. Nä, det fanns ingenting.

Efter ett år ungefär började jag hämta mig och efter ytterligare tre månader kom jag tillbaka till jobbet. Då jobbade jag på en dagcentral med gamla tanter och farbröder. När de satt och pratade med mig var det många som: ”Nej men Gunnel, jag har också mist ett barn”. Då var det många som mist i barnsäng och för att de fött hemma. Men sorgen, den hade de haft och kunde berätta om för mig. Det hjälpte. Att höra deras tankar, och att det går.

Några – inte bara någon, utan flera – sa: ”Gunnel, det finns så mycket kvar i livet. Klara har du alltid med dig. Men det finns så mycket mer.”

Det var så klokt. Från tanter och farbröder som inte läst en massa, utan som pratade från hjärtat.

Nr 11064. Minos

Fram till förra våren hade jag en hund som hette Minos. Jag och Minos hängde ihop i tretton år. Hon var min bästa vän. Sedan blev hon sjuk. Hade ont. För ett par månader sedan gick Minos bort. Det tog hårt på mig. Jag sörjde. Mer än jag gjort när vissa människor har gått bort. Men det var svårt att prata om. Folk förstod inte att jag kunde sörja så mycket. ”Det var ju bara en hund”, ”Du får köpa en ny”, ”Tänk på allt som är skönt, att du kan resa när du vill och slipper skaffa hundvakt.”

Jag tror jag började skämmas. Men det var ju vad det var. Det kändes som det kändes. Jag kan inte förklara det. Och jag vill inte behöva förklara det. Snart insåg jag: jag kan inte vara med människor som inte låter mig sörja Minos.

Det hela slutade med att jag nästan inte träffade en enda människa på sex veckor.

Nr 11062. Sjön

Jag är i en sjö, med en massa andra människor. Det är en ganska liten sjö, men den ligger i en dal, omgärdad av höga berg, så den är djup. Det blir snabbt djupt från stranden. Det gör inte så mycket. Alla har en badring att flyta runt i.

Det är varmt, det är sol. Alla badar. Vi plaskar runt i våra badringar. Men vid en tidpunkt går min badring sönder. Jag fäktar med armarna. Trasslar in mig i det sladdriga gummit och sjunker.

Jag vet inte hur det ser ut utifrån. Vi har inte pratat om att badringen kan spricka. Den är så självklar att den blivit osynlig. Utifrån kanske det fortfarande ser ut som om jag har min. Jag vet inte om någon märker det, men hela tiden måste jag röra på kroppen för att komma upp till ytan. Jag sprattlar. Säkert irriterande. Några tror nog att jag skvätter med flit.

Det går en tid. Med nästippen ovanför vattenytan. Varje andetag är en seger.

Sedan händer någonting.

Jag lär mig simma litegrann. Simma fritt, utan badring. Det är annorlunda. Jag kan komma närmre, kan styra vart jag ska. Inget luftfyllt gummi puttar mig bort från det jag försöker ta mig till. Och det har tillkommit en dimension. Förr kunde jag bara röra mig längs ytan. Nu finns det djup. Jag kan dyka till botten. Plocka upp sjunkna skatter. Jag kan hitta underjordiska tunnlar som leder till andra världar. Men också sårbarheten är större. Under ytan finns strömmar man vet mycket litet om när man bara rört sig på ytan. Och rätt som det är, också när saker är bra, kan man sjunka. Och utan badring kan man sjunka som en sten.

På väg ner i djupet kan man märka: vi är många utan badring.

Nr 11060. Att återvända

Jag skulle vilja berätta en sak om föräldrarna. I mitt jobb – jag jobbar som sjukhuslärare – träffar jag dem sällan efteråt. Men en del föräldrar – och nu pratar jag om när det går så illa att barnen dör – är väldigt noggranna med att återvända. Det finns föräldrar som kommer till sjukhuset en gång om året, varje år. Går runt och möter det som var där. Jag tänker att det är en blandning av rädslan att förlora något och viljan att möta de som var med i slutet.

Jag tänker på en mamma. Hon kommer varje år, varje år. Nu har det gått tre, fyra, fem år. Hon är så kraftfull. Nu sist lämnade hon tillbaka böcker. Jag jobbar ju med skolan med de här barnen, in i det sista. Och hon hade hittat böcker från sin pojke som hon ville lämna tillbaka. Tre år senare. Att hon orkar ta ansvar och ge oss böcker. Men jag tänker att det är något mer. Mer än ansvar. En linje. Att han gör nytta, att han får finnas, nu lämnar jag över hans böcker så att någon annan kan få använda dem.

Jag vet inte riktigt.

Alla kommer inte så varje år. De dimper ner några gånger. Sedan tonar det ut för de flesta. Men det är viktigt. Jag vet inte. Kanske vill man också ha det bekräftat: har det här hänt?

Man vet ju att det har hänt. Man är ju inte korkad. Men –

Jag vet inte om man vill hämta hem någon sorts känsla. Att sitta på platsen och hämta hem någonting som jag inte vet vad det är. Man har behovet av att göra cirkeln, om och om igen. Man behöver möta, man behöver lämna och man behöver hämta hem. Samtidigt på något sätt.

Ingen aning. Men det är ofta väldigt vackert.

Nr 11057. Första gången jag mötte döden

Första gången jag mötte döden, det var på långvården där jag jobbade. Jag skulle vända en tant tillsammans med en annan undersköterska. När den andra sköterskan skulle ta emot henne så dog tanten i mina armar. Jag var arton, jag tror inte jag förstod så mycket. Jag tror inte det, för jag hade aldrig mött döden. Mamma och pappa pratade aldrig om döden hemma. Men Solveig, som jag gjorde det här tillsammans med, var säkert tjugo år äldre än mig om inte mer. ”Jamen, nu Agneta, nu gör vi såhär.” Så lade vi tillbaka tanten i sängen. Rättade till lakanet. Hon blev så lugn, Solveig. Och tanten som dog, det bara släppte. Hon hade kallat sig själv för Dockan, jag vet inte varför. Nu blev hon som en docka, slät som en docka i ansiktet, och hon fick vara där, i sängen. Sedan sa Solveig: ”Nu Agneta, nu ska vi gå ut och säga till och doktorn måste komma och konstatera dödsfallet”. Så gjorde vi det. Det var så lugnt och fint. Sedan skulle sköterskan ringa de anhöriga och tala om att det hade hänt.

”Jaha”, sa de anhöriga. ”Det var ju tråkigt, men tack ändå”.

Sedan lade vi på. Men tio minuter senare ringde de upp. Då stod vi kvar på sköterskeexpeditionen, för så var det på sjuttiotalet.

”Ja, hallå?”

”Hon har väl inte ringarna och halsbandet på sig? Dem måste vi ha.”

Men sedan var det så bra, för då sa Solveig såhär: ”Nu Agneta, nu ska vi gå in i sköljen.” Så gör vi iordning vagnen som vi ska ha med oss, med handduk, med tvättlappar, med en blomma, med en psalmbok, allt det här. Hon visste exakt hur det skulle vara, Solveig. Det var hon och jag, vi gjorde iordning tanten. Tvättade av henne, satte på henne en vit, ja, som en vit nattsärk, lade hennes händer på bröstet, med blomman. Det blev fint. Så lugnt och värdigt. Och det har jag kunnat bära med mig i olika skeden.

Jag har kollat om Solveig finns kvar. Det gör hon inte, tyvärr. Jag skulle vilja berätta för henne hur mycket det betydde, för jag tror inte att hon tänkte på det själv. Hon bara var sån som person.

Nr 11051. Kontraster

För femton år sen ungefär följde jag en familj, som bara hade ett barn, som jag. Deras flicka tog livet av sig när hon var tjugo. Hon hade varit med i fotbollslaget som jag varit tränare för. Så föräldrarna bad mig: ”Snälla, skulle du kunna skjutsa oss? Vi ska till Jönköping för att bekräfta att det är hon som är hon och ta adjö.”

”Det är klart”, sa jag. ”Jag kör er.”

Dagen därpå åkte vi dit för att ta farväl. Detta var en fredag. Prästen, som skulle hålla begravningen, var också med. Efter en dryg timma kände jag: ”Nämen nu måste vi vidare, vi kan inte vara kvar här.” Det hade övergått från att vara ett avsked till att bli: ”Klarar vi av att skiljas åt?”. Prästen stod som handfallen, vilket jag kan förstå. Hon var ganska ung och hade inte mött sin första död, hon visste inte vad hon skulle göra. Till sist var det jag som sa: ”Nä, nu ber vi en bön, och så går vi härifrån och så åker vi hit imorgon igen.”

Men föräldrarna ville inte åka dit dagen därpå. I tysthet var jag tacksam för det, för jag hade bestämt något helt annat för lördagen. Istället åkte vi på söndagen igen. Då kom hennes kompisar också och tog adjö. De kom med choklad, som de lade vid hennes händer. Olika saker. Blommor, foton. ”Hon fryser”, sa mamman. ”Jamen, då fixar vi en filt.” Så fixade vi en filt som vi lade över henne. Det blev bra.

Men det jag gjorde på lördagen var att åka med min dotter till Göteborg för att prova brudklänningar. Och det var, jag blir rörd när jag säger det, det var som himmel och helvete. De hade bara en flicka, vi hade bara en flicka. Jag och min man hade pratat innan: ”Femtusen går bra, det kan klänningen kosta.” Och så fick Sofia på sig en som kostade tiotusen. ”Mamma, får jag det här?” Jag bara: ”Ja, det får du.” För vad är tiotusen? Det var så banalt i alltihopa. Sedan hade jag pengarna, men ändå.

Jag träffar fortfarande den familjen ibland. Hennes pappa har sagt: ”Det var tur att du drog mig därifrån. Om du inte gjort det hade jag nog stått där än.”

Nr 11050. Inomhus och utomhus

Jag är inte ens trettio men jag tänker på döden nästan varje dag. Inte bara på min bror. Även om det började där. Innan han blev sjuk var döden något som fanns på andra sidan väggen. Vi var inomhus och döden var utanför. Ja, livet på den tiden var inomhus. Det var att gå omkring i samma rum, i samma korridorer. Hålla på med samma föremål. Kika ut genom ett fönster emellanåt, men för det mesta bara hålla på och pyssla därinne. Men när min bror blev sjuk var det som att öppna en ny dörr och hamna utomhus.

Att vara utomhus är något annat. Utomhus finns det himmel och fält och natt. Och när man står utomhus och vänder sig om ser man att inomhus är omgärdat av utomhus. Inomhus är litet och sårbart. Demolera huset och bara utomhus finns kvar. När man fattar det är det svårt att gå in igen. Svårt att låtsas som om allt det som var så viktigt förr – allt pyssel, alla grejer, ticsen man hade för sig, det som var så viktigt förr, på riktigt – fortfarande är det. Man har fått andra saker att tänka på.

I början när jag tänkte på döden var det min bror jag tänkte på. Sedan började det spilla över. Jag började tänka på min pappa. En bild har etsat sig fast. Ett gammalt foto, på min pappa när han var liten, fyra eller fem, och har fått en trehjuling. En liten trehjuling, som han cyklar omkring på. På fotot är han så liten, som när jag och min bror var små. Jag kan tänka då att pojken som blev min pappa nu är äldre och att han också ska dö.

Och på bussen tänker jag, att vi sitter här och vi omger oss av vardag. Den blir som gyttja runt kroppen. Mjuk och lite jobbig, men den håller oss kvar. Tillåter oss att bara leva på. Men i själva verket rusar tiden, och den rusar mot vår död. Här är vi, i livet, och det håller på att nötas bort av all den här vardagen. Och jag ser mig själv i rutan och känner mig paralyserad. För jag är snart redan trettio och snart ska jag dö. Vad vill jag göra med livet?

Jag skulle vilja stanna tiden och bara sova. Jag skulle vilja sova för alla sömnlösa nätter. Jag skulle vilja sova för all oro. Sova för alla tårar. Jag skulle vilja sova för all tid som flutit iväg. Och jag vill dyka till botten och plocka upp de delar av mig själv som ligger där, och sen vill jag simma upp till ytan och fortsätta bort, till något annat än det här.