This is the index

Black Hole

Text, sång och musik: Lucy Palmer

Video: Julia Martin och Harriet Steele

https://pralin.xyz/wp-content/uploads/2019/08/Black-Hole.mp4
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3415 (17) { ["term_id"]=> int(3) ["name"]=> string(15) "Första gången" ["slug"]=> string(12) "forstagangen" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(3) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(18) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "26" ["cat_ID"]=> int(3) ["category_count"]=> int(18) ["category_description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["cat_name"]=> string(15) "Första gången" ["category_nicename"]=> string(12) "forstagangen" ["category_parent"]=> int(0) } } Första gången

Bedroom Floor

https://pralin.xyz/wp-content/uploads/2019/08/Bedroom-Floor.mov
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3420 (17) { ["term_id"]=> int(3) ["name"]=> string(15) "Första gången" ["slug"]=> string(12) "forstagangen" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(3) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(18) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "26" ["cat_ID"]=> int(3) ["category_count"]=> int(18) ["category_description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["cat_name"]=> string(15) "Första gången" ["category_nicename"]=> string(12) "forstagangen" ["category_parent"]=> int(0) } } Första gången

fragment ur skrivandet elr “skrivdagboken”

jag är i orben jag ska skapas igen bli avvisad och återuppstå som ännu mer sann och återigen avvisas endast för att bli härdad ur smärtan föds det solitära det enda DEN enda och ensamheten blir –

vad vill jag ens utforska
vill jag utforska något
måste man “utforska”
solen är ett störningsmoment
påminner om rörelse och liv
jag borde bara skriva utan hänsyn till dramaturgi och narrativ och perspektiv
all text borde bara bli skriven som en ström av ord som kommer ur mig eller en plats i mig som kanske inte finns på riktigt utan bara i fiktiva tillstånd
som skrivandet
nä det finns inte mycket som bor i mig
det finns inte mycket att vårda eller värdera och texten kommer inte fram
för den finns inte
tänk på ett förflutet
när jag var ett barn kissade jag i sängen ofta

jag är förlorad i pragmatiska tankar

dränk dig själv i ett hav
vilket som helst
låt kroppen tillhöra intet
låt intet vara det mest heliga
låt det mest heliga vara det minst viktiga
jag vill befinna mig i ett totalt mörker där jag kan låta världar uppstå ur hungerns fantasipåslag, där jag inte längre tänker på Världen och Livet och Människorna och Samtiden, där pragmatiska tankar inte längre existerar där jag endast är en fabrik, där platsen i mig är beboelig och inte längre en fuktig liten yta som möglar och sprider en stank över vardagen och om jag bara kunde få finnas i ett sånt rum
i en isolation! vilken lycka! men det finns inga sådana tillfällen längre för nu har det gått för långt, nu är jag en människa i samhället och då kan man inte längre bara låsa sin dörr inifrån och svälja nyckeln nu måste man gå ut och diskutera vädret ibland
tvångstanken driver mig tvångstanken tvingar mig tvångstanken
är ett lokomotiv till ingentinget
det är dags att tänka på gräset som är på andra sidan
ensamhetens klorofyll
tänk att bara kunna fly
jag vill dö under solens strålar
alla lila blomfält i mina drömmar
vilka lögner de förgiftade mig med
det går inte att leva i en fantasi
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3413 (17) { ["term_id"]=> int(3) ["name"]=> string(15) "Första gången" ["slug"]=> string(12) "forstagangen" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(3) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(18) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "26" ["cat_ID"]=> int(3) ["category_count"]=> int(18) ["category_description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["cat_name"]=> string(15) "Första gången" ["category_nicename"]=> string(12) "forstagangen" ["category_parent"]=> int(0) } } Första gången

Uppbygglig poesi

  1. Sudda ut; börja om på nytt; låta förbli utsuddat. De disiga blyertsspåren av skrift. Leva i blek dimma
  2. Ett exakt samvete
  3. En papegoja dör. En kvinna, i sin tur döende, är synskadad och kan inte klart urskilja mellan den uppstoppade papegojan och kristusikonen. Hon ber sina sista böner till papegojan, trycker den mot sitt bröst, ber om att få komma in i himlen
  4. Minnas barndomen
  5. Vissa demiurger. Vissa syner. Mörkt blomster. Tapeter som föreställer papegojor och fiskar och små bär. Vi sitter i vardagsrummet. Dagarna går mot kväll. Tunt ljus på himlen. Händerna rör sig, arbetar oupphörligt, längtar efter att tillhöra ett större spel. I hjärtat simmar maneter
  6. Vara som du på din tjugotvåårsdag när du blev full först av alla på festen och vi satt i soffan och du gav dig ut i långa resonemang om saker du älskade, som alltid innerlig, som alltid måttlös, som alltid på gränsen av innerligheten och intimiteten, där den börjar göra ont. Inte vara som jag på den festen, sitta tyst och grubbla, skygg och högdragen. Sedan vandra hem, kräkas i snöhögarna, låta sig stödjas av de andra. Du hade din blåa kappa som såg ut som en rymdraket
  7. Längta efter åkrarna i vårljuset. Vi skjutsade omkring varandra på cyklar. Händerna som darrade men ville ha mer
  8. Fotot på Shahrouz, på Cortazars ögon, på mamma, en byst av Rosa Luxembourg, en actionhjälte i plast, torkade rosor, ljus som blommar genom draperiet
  9. Ha bästa vänner
  10. En zoologisk plansch med fjärilar från Europa och Afrika, en tändsticksask, en servis, ett skrin. Räkna fjärilarna på promenaden och i avtagandet
  11. Rapsfält vid sommarstugan. En farbror som cyklar runt hela trakten. Vi är rädda att få fästingar. Vi går under den brinnande solen. Pizza och öl i en stor gammal villa på kvällen
  12. Gå i vimlet
  13. Långa skuggor mellan husen. Parfymer på tunnelbanan eller i en tom hiss
  14. Platser som består av bergspass och befästningar åtskilda av hundratals mil, som är omöjliga att invadera. Platser i förnimmelsen av textil, djupt in i tyget. Platser på havets botten. Platser i blek söndrande sol. Det mörknar, och vi drar runt längs med sanddynorna, ljudet från havet och rörelserna i det varma mörkret, ljusen från villorna längs med vattnet, platserna som skadade oss och som vi besjunger
  15. Förväxla sitt namn med andras
  16. Underminera stater
  17. Glömma barndomen
  18. Rêver des beaux rêves la nuit
  19. Aldrig mer känna känslan av glasbitar under huden, som väller fram, genom armarna, benen, flyr för sitt liv, bort från hjärtat
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3203 (17) { ["term_id"]=> int(3) ["name"]=> string(15) "Första gången" ["slug"]=> string(12) "forstagangen" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(3) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(18) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "26" ["cat_ID"]=> int(3) ["category_count"]=> int(18) ["category_description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["cat_name"]=> string(15) "Första gången" ["category_nicename"]=> string(12) "forstagangen" ["category_parent"]=> int(0) } } Första gången

Svansjön

Utdrag ur Skär

Skridskosnörena träs över varje hake. Spänns ut i kors och hakas fast. Den översta haken på mina skridskor har lossnat. Skomakaren ersatte den med en metalliskt glänsande. Den lyser som en guldtand bland de vita. I ett av Himmlestalundshallens omklädningsrum sitter vi som är med i svansjönumret. Vi vann en tävling i Stockholm och ska framföra numret i pausen på en hockeymatch. Våra överkroppar är nedlutade. Vi drar med fingrarna i skridskosnörena. Härdade hårda fingrar. Jag trär de beiga glansiga strumpbyxorna ned över skridskorna, fäster dem med kardborreband under skorna, framför klackarna. Guldtanden är dold. Mina ben är så långa när jag reser mig.

 

*

 

När min hud är solbränd lyser den som guld. Det var du som såg det. Du tog vid där andra redan tittat, men flyktigare. I min första bikini. En pojke förundrades av glansen. Han var i skärgården med sin familj den sommaren och vi lekte. En lek där vi sprang mot varandra, på grusplanen vid ladugården, och våra kroppar och munnar möttes. Han var mjuk, hans hår blåste runt. Fast öronen var glödande när jag kom emot dem med kinden. Sedan på verandan vid stugan de hyrde skulle vi få saft och kakor. Jag väntade på en stol i trädgården medan allt plockades fram. Bikinin glänste lila under min hoodie. Jag drog ned dragkedjan så att glansen skulle synas. När jag lyfte blicken, hans mamma och storasyster hade sett och log.

 

*

 
När jag började träffa dig dejtade vi båda andra, men jag var inte svartsjuk, kanske på grund av hur du frågade om jag ville följa med på en konsert och sa att du hellre gick med mig än honom du träffade. Kanske på grund av hur våra ögon kunde mötas i samförstånd när någon kille närmade sig oss för att inleda en konversation. Dina fräknar och fläckar, dina händer nära mina på bordet.
      När du är borta vid baren tar jag av mig för att jag har blivit varm av strålkastarna och människorna i lokalen. Runda blöta avtryck under armarna på skjortan. Jag gömmer den bakom mig. Sitter och känner mig bar i linnet när du kommer tillbaka och säger att jag ser somrig ut. Jag är medveten om min kropp och byter position på stolen ofta. Även du blir varm och tar av dig, fastnar med tröjan över huvudet, och jag tittar bestämt nedåt på mina fingrar och ett pappersflygplan jag viker av kvittot från ölen. Först när du lagt ned tröjan i väskan ser jag upp. Det är något överväldigande i att sitta bredvid varandra med bara armar. Jag blir tyst och tung, som ett vatten. Jag känner allt vatten i min kropp och att det dras mot dig. Den grumliga tystnaden som lägger sig.

 

*

 
Vid några få tillfällen har blodet runnit ur mig som ett okontrollerat flöde. Jag förstår inte att det är ur mig det kommer. Att jag lever, att jag kan dö. Jag blir yr och dras nedåt av de skrämda blickarna som ser blodet. Det är i ishallen. En annan åkares skena rispade min arm på träningen. Skenan kom snabbt, det var över innan jag förstod vad som hände. Oftast har vi koll på varandra på isen, förstår vart de andras rörelser är på väg och deras hastighet. Det var ett vanligt flygskär. Helt oväntat. Armen förbands direkt. Jag tittade bort.
      Efter träningen sitter jag på en orange klappstol på läktaren. Ismaskinen cirkulerar på isen, följs av en våt blank svans. Den rör sig systematiskt, längs sargen och inåt, över våra hål och rispor, täcker långsamt alla ytor. Jag älskar spåren som bildas på isen efter piruetterna, allra mest när de inte är centrerade. När man vandrar för långt från mittpunkten, är sned i tyngdpunkten. Jag dricker Festis och Sanna och fler åkare och hockeyspelare kommer. Några springer med en hand längs stolsraderna, så att sitsarna fälls ut och faller tillbaka med en smäll. Jag tror att det är nu de säger: Om några skulle vara homo så är det ni. Eller sa de horor? Något fryser till i mig. Jag är tyst, men Sanna säger håll käften. Vi har likadana tajts och benvärmare. Vi dansar bredvid varandra framför spegeln i omklädningsrummet. Smeker tajtsens sammetstyg. Omväxlande mjukt och strävt. Vi är olika långa, vi står på olika ställen i svanbaletten. Jag gillar känslan av att vara en i mängden. Strålkastarnas varma och kalla ljus som växlar med musikens skiftningar. Fast efter showen, när vi löses upp känner jag mig osäker bland dem som vimlar på läktarna och i korridorerna till olika omklädningsrum. Jag känner inte igen någon, men någon känner igen det brunröda på mina vita tröjärmar som blod. Någon ropar, hjälper mig att sätta mig ned. När du dansade in i spegeln, din spegelsituation. Du vågade alltid säga ifrån. Sa att du blivit biten av en gädda när de frågade om ärret på handen. Du var så tuff då, säger du. Från högtalarna spelas introt till Svansjön och det bubblar i mig. Det lyfter mig över allt prat. Över allt blod. Blod har ett ljud. När det går hål på kroppen kan man höra det, som ett orkesterstycke i en tom arena. Tom på publik, men inte på barn.

 

*

 

Efter piruetten tar det några sekunder tills jag ser klart, men jag fortsätter att saxa trots att det flimrar. Sedan: Sanna blir tydlig. Hon är prinsen. Jag ser de andra flickorna runt mig. Jag är den utvalda svanen. Vi är alla svanar, vi har koll på varandra. Vilka som är vänner utanför isen och inte. Vilken status vi har i skolan. Vi är prins och prinsessa efter ett schema. Vi virvlar och sluter oss i en ring. Saxar baklänges och böjer oss ned på ett ben. Håller det andra i luften framför oss. Armarna utsträckta så långt det går. Fingrarna slutna som lås. Ett grepp delvis längs armleden. Kraften i ringen. Den spänner oss, lyfter oss. Vi reser oss samtidigt. Släpper händerna och prinsen kommer in i ringen. Sätter i en tagg och snurrar med en ar m upp. Pekar med fingret ut tills det stannar på rätt svan. Jag vet att det är min tur. Jag är beredd när hon kommer emot mig i låg fart. Jag tar ett skär för att mötas. Håller foten i luften och vi låter skridskorna haka i varandra när vi passerar. Spänner fötterna och skjuter oss tillbaka. Fattar varandras händer och tar fart på innerskär. Böjer och drar armarna mot oss och hastigheten ökar. Ser varandras ögon, allt utanför blir suddigt. De andra sluter upp i en ring runt oss.

 

*

 

Jag har ingen ålder, jag är alltid yngre än dig. Åldersskillnaden gjorde att du stod länge framför spegeln. Smörjde in dig med olika krämer. Du sa att du inte ville lägga ditt mörker på mig. Jag blev osäker på nästan alla utsagor efter att du hade uttalat dem. Du sa att du önskade att jag vore äldre och man. Du sa att du tycker kvinnor är vackrare än män. Jag har nya linjer och ringar under ögonen, och ändå är min kropp en flickas. Jag kommer att ha en flickas kropp ända tills min kropp blir en gammal persons kropp. I mig: klapprande stolar i ishallen. Orangea, gula och röda. Läktarnas färger. Djupa djupa lutning ned mot botten. Jag lutar inåt mig själv.

 

*

 
Vår första sommar, innan du kom till mig i huset i skärgården första gången: En vän har nyss åkt hem och det är bara jag och flugorna. De närmar sig surrande mig, min mat, datorn – allt som är varmt. På eftermiddagarna lyser solen in genom det höga köksfönstrets gultonade glas och jag dåsar på den hårda smuliga soffan. Jag har så lätt till sömn på dagarna. Den sluter sig kring mina tankar och gör dem suddiga. Jag blundar och ser dig äta en nektarin och det droppar saft från den på din mage. Ser jag mig slicka upp saften? Flugorna väcker mig. Eftersom ljuset kommer tidigt genom de lösa gardinerna vaknar jag alltid innan klockan ringer och somnar igen på soffan på eftermiddagarna. Tills flugorna hittar mig. Om man slår ihjäl dem kommer det genast nya. Mormor tog de flesta, med flugsmällan i det disiga gula ljuset. Röda fläckar på det solblekta nätet i smällan. Finns det blod också i flugor? Jag hade en period då jag istället fångade och släppte ut flugorna i burkar, försökte hinna före hennes slag. Hennes händers ådror fick mig att tänka på rabarberbladen bakom huset. Både händerna och flugorna var snabba. Jag ställde burken över flugan när den satt på en plan skåplucka eller bordsskiva, försökte lirka locket under. Benen klämdes ibland emellan. Jag hällde ut dem sargade ur burken utanför huset, som om jag räddat dem, men det kändes inte helt bra.
      Nu låter jag flugorna komma och gå som de vill. Jag viftar över maten, annars lägger jag mig inte i deras rörelsemönster. Lämnar dörrar och fönster öppna. Jag blundar och de kryper längs mina ben upp mot shortskanten. Jag tänker på dig som ska komma. På ett mms du skickade från din resa. Du stod framför havet. Det kändes intimt att du gav mig ditt ansikte och inte bara utsikten. På vägen tillbaka kommer du hit och hälsar på. Inget har hänt mellan oss. Flugorna kryper längs kanten. På vissa ställen märker jag att min hud inte har känsel och på andra ställen kittlas det och sprider sig. De går inte dit jag vill fast jag försöker fokusera på en punkt. Hårt. Dina fräknar i ansiktet och fläckarna. Du smörjer in dig på kvällarna genom att slå handflatorna med kräm mot ansiktet. Fast ännu vet jag inte det, ännu möter jag dig bara före eller efter mina jobbpass. Vi promenerar längs alléerna och i hamnen vid graffitiväggen.
 

*

 
Du frågade om jag ville följa med på en konsert, någon annan hade blivit sjuk, och du sa att du hellre gick med mig än honom ändå. På toaletten sminkade du över några fläckar jag knappt såg. Tog på mer puder, undrade, täcker det? Jag sa ja, och jag oroades lite av all uppmärksamhet på fläckarna, både din och min. Du tog på dig solglasögon. Suget i min mage när våra händer möttes. Ärret från spegeln på din hand. Du berättade om hur du hade fått det, hur du dansade in i en spegel som barn. Du mindes inget efteråt. De sa att det hade varit efter en serie piruetter.
      Vår första sommar i huset: Jag lämnar soffan, jag hämtar dig vid bussen. Du har en mörkgrön kappsäck och du har packat noga i vikta högar ser jag när du öppnar den och tar fram en stickad tröja. Vi dricker vin till musik från datorn. Du tycker att vi ska dansa till en lugn låt och du väljer en. Dunkla inledningstoner. Jag reser mig och kommer nära, men får samtidigt ett nytt avstånd just där. Något du säger. Det låter som att du också vill ha mig. It’s strange what desire will make foolish people do. Jag får flugor för blicken. Ett surr för öronen. What a wicked thing to do to let me dream of you. Vad är dina fläckar? Mina klibbiga drömmar? Jag kan min kropp, men inte när den är i samma rum som din. Jag ändrar mig. Vill jag dansa? Det är inte jag som dansar och det är kanske just jag.

 

*

 

Jag säger efteråt att jag inte visste om det skulle kännas konstigt. Eftersom jag mest varit med killar. Men det är ett spel, jag vet inte för vem. Egentligen visste jag nog hur det skulle kännas att ligga med dig. Du tog dig in i mina drömmar, de blev oroliga och korta. Jag vaknade och undrade. De gjorde mig rörig och flygig på samma gång. Jag tog mig lätt igenom dagarna. Sänkte korgarna i frityroljan. Skrapade stekbordet utan motstånd. Hade efter några veckor lärt mig knyckarna, mönstren och skrapvinklarna som var bäst. Du kom till McOrvars. Det schackrutiga golvet, jukeboxen i hörnet och de obefintliga arbetsvillkoren. Raggarmålet, knuttemenyn och alla tjocka korvar. Du kände igen mig från ishallen. Du extraknäckte som balettlärare åt de yngsta konståkarna medan du pluggade till ingenjör på universitetet. Du bar kappor och parfym, men kunde se sportig ut vissa dagar. Du kom in och köpte kaffe. Du kom tillbaka ofta, bodde ändå nära. Du väntade på mig på parkeringen utanför gatuköket. Du snur rade i snön medan du väntade. Som att du var yngre eller kärare? Som att du var medveten om att jag kunde se dig genom fönstren? Jag följde med dig till Myrorna för att välja skridskor. Ge experttips, som du sa att du behövde. Jag kände på slipningen med fingret. Drog skenans vassa ytterkanter försiktigt mot fingertoppen. Det fanns mån att slipa på innan den blanka delen av skenan började. Kängan helt okej stabil. Jag sträckte ut mig i din uppmärksamhet. Jag var egentligen inte särskilt bra på konståkning för att ha hållit på med det så länge, men det kunde se ut så för dem som inte var insatta. Det brukade ibland göra mig obekväm, men jag blev glad när du kallade mig isprinsessa. Vi tog bussen några hållplatser från McOrvars till isbanan. Du åkte snabbt i dina nya hockeyskridskor. Försökte dig på olika trick som jag visade. Gav dig med mycket fart in i en vinglig piruett. Jag ville skratta åt dig och med dig. Jag ville reta dig. Nästan gå över gränsen. Ville väcka alla reaktioner som fanns i dig. Du dansar bra, men på isen tappar du det. Jag saxar i en åtta. Jag moppar golvet i en åtta. Du är i mina ögon. Mina ögon lyser av dig. En bränd smula pommes glänser i oljan under lysrören.

 

*

 

Mamma mätte med ett måttband längs min kropp. Jag höll andan. Ville inte känna något när hon nuddade mig. Måste hon röra mig? Hon sa förebrående att jag aldrig har gått att pussa, så som min bror gick att pussa. Jag var både avundsjuk och lättad för att de kunde tillgodose varandras behov. Hon bad mig höja armen. Måttbandet kring armhålan. Håret hade börjat växa ut där. Mammas blick på min kropp. Ärret på armen från skenan. Det där kommer aldrig gå bort, det kommer du att ha tills du gifter dig. Jag tillbaka: Jag kommer aldrig att gifta mig. Att stå stilla. Vilja vara till lags och vilja springa iväg. Vilja ha klänningen och vilja vara fri från skuld. Paljetterna glimmade förrädiskt i ljuset i arbetsrummet, och sedan på isen.

 

*

 

Ett dallrande ackord följt av en ensam oboe innan de andra instrumenten bryter in. Prinsen väntar bakom sargen. Vi turas om att ta den rollen, i svart polo och krona gjord av aluminiumfolie. Sjön är frusen och svanarna har pärlemorskimrande paljetter på vit botten. En krans av dun längs hjässan och runt knuten. Ståltråden håller dunet. Dunet håller mig. Mjuk i armrörelserna. Sänkta huvuden och överkroppar, som höjs när musiken stegras och vi ser varandra. Börjar virvla i trevals i den mittersta cirkeln. Prinsen gör entré och hoppar en axel medan svanbaletten gör flygskär i vida bågar. Mitt läppstift smetar av sig på tänderna nedanför näbben. Jag är svan, jag är prinsessa, jag är prins. Kronan spänner under hakan i snodd. Vi pressar ihop läpparna i moln av hårspray och hockeysvett på plastmattan till omklädningsrummet, men på bilderna i lokaltidningen ler vi med stora munnar. Vi ser ut som djur som visar tänder.

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3422 (17) { ["term_id"]=> int(3) ["name"]=> string(15) "Första gången" ["slug"]=> string(12) "forstagangen" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(3) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(18) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "26" ["cat_ID"]=> int(3) ["category_count"]=> int(18) ["category_description"]=> string(12) "Augusti 2018" ["cat_name"]=> string(15) "Första gången" ["category_nicename"]=> string(12) "forstagangen" ["category_parent"]=> int(0) } } Första gången

utan titel

Rekonstruktion.  Zlatan utomhus. Zlatan inomhus. Har byggt som, som boat in sig, allt dammet och hårtussarna från golvet har kunnat komma till användning nu, i byggandet av boet. Den tunga och tunna kroppen, som att det går inte att fatta att alla dessa barn kan rymmas inuti. Är det ingen som tar ansvar? Det ser ju ut som om ryggraden går av. Släpar sig fram nu, tänker så. Det går att se under huden hur det rör sig, har lagt sig ner nu, jag vet inte hur det här går till. « fy fan vad dom filmar » Zlatans barn föds när ingen annan är hemma. Zlatans betydelse för modern tid, för modern och tiden, modertiden. Zlatans betydelse för landet. Mjölka juvren fyllda fingrar.  När dom kommer ut är dom täckta av hinnor, blåbleka och lite rödstrimmiga. I bakgrunden hörs Britneys röst. Hennes barn skriker. Hennes huvud växer ut ur kattkroppen, kattkroppen som mjukaste mjuka klöser och river, när efter sömnen vaknar kallsvettig. « varför gör du detta mot mig, varför gör den såhär, jag älskar ju den, varför vill den inte ha mig? och sen det värsta att när den skadade mig började jag vilja skada den, slå och sparka, och jag slog och sparkade och den fick verkligen ont, så jävla mycket ångest på den » Dom får inte fastna i hinnorna, dom måste ut. Zlatan slickar. Pälsen alldeles blöt och kletig nu. Håller händerna kupade och dom kan klättra upp. Detta är den första adoptionen, delen av, vill sälja vidare.  
 
« detta är tredje kullen detta året därför måste vi dränka dom » Det växer ännu under huden. Zlatans päls blir bara tovigare och tovigare. Det här tär verkligen på kroppen, mår ju inte bra, var ju redan från början så liten, så ung. Varför inte sterilisera? Leka tillsammans, flickan och katten, den klöser henne i ansiktet för hon är liten. Det börjar ändå alltid oskyldigt.  Dom ligger i en plastkorg. Med en handduk i, ingen som tvättade den innan, tjock av hår nu. Håret överallt, håret över kroppen, över kläderna, över sängkläderna, över golven. Dom ligger där och dreglar lite. Svårt att veta varifrån dreglet kommer. Vilka öppningar i kroppen. Det blir fläckar och B smetar ut mascaran på kinderna. Sen: Födslovärkarna, att jag tänkt att dom varit godartade pga så autentiska Den fruktansvärda ömheten inför detta. Det är galet, galet.
 
Jag känner inget. Jag säger att jag känner allt men jag känner inget. Jag känner inget och det, det, det, dör i mig varje minut. Det registrerar sin omgivning: Jimmys (barnets) ansikte, så sur i huvudet. Söt, ljuger jag. Söt som socker, dreglar slemmande omkring över golvet. Söt lägger sig på provocerande platser. Täcker min kropp med något som jag inte vet vad det är. Jag tittar på processen. Jag fattar ingenting. Söt lägger sig över mina mungipor som ett ofrivilligt åååååååååå. Zlatans kropp är blank av svett. Muskler och senor syns i svetten. Spelar. Andas tungt och flåsande.  Vaknar mitt i natten av hennes skrik, det låter inte mänskligt, men inte heller som en katt, inte som ett husdjur, inte som ett hus, det är så genomträngande.Sen: Zlatans ungar över hela huset, ett invaderande och erövrande. Att skjuta undan dom med foten, att vada genom dom, att lägga sig, mycket nära dom, på rygg med dom på magen. Det är päls och mycket mjukt men blir ändå ledsen. Det är så mycket mjukt. Hjärtat är så nära luften, hur ska det här kunna klara sig?
 
Det blir bara mer och mer. Ungarnas skelett är mjukt, för mjukt, upptäcks det när dom fastnar i stolsbenen och tassarna bryts. Det är något som i skelettet är fel. Dom kommer aldrig växa riktigt. Dom kommer ha skelett som krymplingar, det är kemikaliernas fel. Har Zlatan samma fel är detta allvarligt. Det är också ofta inavel. Och Z som bär hela landet på sina axlar. « å hur ska det gå »
 
Jag kan inte ta hand om mig, kan inte ta hand om ett barn (så varför kan Camilla Öst?), jag måste ta hand om mig, ta hand om mig först, jag måste ta, mina händer, hålla dom. Hårt.
Hennes kropp är en bula och en bulle.  Min kropp är. När jag tittar på golvet täckt av kattungar tänker jag på hur jag vill drunkna i dom. Så att dom blir en massa, kroppar, en massa massa kroppar. Jag vill inte tänka men jag tänker. Jag lutar mig mot dom och min kropp är rakad och skör men så tung mot deras och dom mosas under mig. Jag ligger över lik. Det trycks in i. Jag dödar dom och det dödar mig och genom döden.  
Jag skojar. Jag dödar inte. Jag skojar, jag ligger stilla så ingen fara, jag ligger i framstupa sidoläge och ur min mun kommer mat som dom kan äta. Kropp mot kropp. Det blir som en kroppkaka, ut ur munnarna, jag klappar ofta på dom och pratar med dom ofta.  
 
Jag skrattar. Jag och Camilla Ö mittemot varandra på konsumfiket. Jag skrattar för det finns inget annat. Hon gungar vagnen. Jag skrattar. Hon gungar vagnen, jag skrattar. Hon borrar in sitt ansikte i min mage och jag skrattar. Jag tittar på vagnen. Jag säger att det är sanslöst, Camilla. Jag säger att hon är galen. Hon nickar. Hon känner in igen. In. Igen där. Vecken av hud. Jag skrattar sakta. Hon lyfter upp kroppen och det liknar en annan kropp. « vill du hålla » « jag kommer tappa » « vill du prata » « jag kommer tappa, jag kommer skada » « vill du titta » Jag kan inte böja mig fram för då kommer det falla ut ur mig. Det måste hållas upprätt.
 
Zlatan springer.  Hon känner att allting hänger på henne nu. Utan henne, ingen vinner. Hon måste hinna. Zlatan springer. Detta är det enda hoppet. Zlatan springer. Hon andas knappt. Hela kroppen fylld av hjärtslag. Zlatan springer. Innan det är avgjort. Vägen mellan.
Vi kysser varandra nästan konstant &/för jag har deras hår i min mun och måste ständigt spotta. Vi har inte mycket val. Vi kommer allt närmare.
 
 
 
vid sängen stryker mamma mig över håret. hon berättar alla saker. hon berättar om hålet hon har i huvudet där syrrans tand fastnade när dom åkte moppe. hon berättar om flickorna efter bröllopet som gråter, kommer gråtande, fast det var förr i tiden. innan är festen, med skratten och i skratten, det förs samman, det djuriska och det civiliserade, och i gliporna som överlappar tränger smutsen in. jag fattar inte vad hon menar och nickar.
 
mamma stryker mig över håret och berättar om en på skolan som har en son som går på dagis och bara vill ha SAMMA BADDRÄKT på sig hela tiden. han stryker handen över magen, baddräktens blanka yta, han stryker, blänket i barnmagen, runt och glittrigt. mamma pratar om oron och utanförskapet, jag nickar. dom kommer mobba.  
 
 
Klaras mun med tandställningen, av den sorten som bara Klara kan bära upp, på mig hade en sådan tandställning fastnat i heltäckningsmattan & sen hade jag legat där, som en säl. Jag hade förvandlats till en säl men jag hade inte haft huden, vattnet hade kommit in innanför min hud & där, innanför, hade det vätskat sig & jag hade varit som en blåsa, som en blåsa som det är så frestande att sticka hål på, och det går en nål genom min hud, varet rinner ut, det finns hål i huden och det finns inga gränser mellan kropparna. Klaras mun är, trots sina metaller, så snygg och naturlig. Här är inga frågor.  
 
Framför spegeln innan jag somnar övar jag spontanitet. Om skrattet ska funka måste det vara autentiskt. Jag skrattar.  Det gör ont. Jag skrattar.
 
 
mamma stryker håret och jag vill berätta om känslan av att detta hände i skolan idag och jag vill inte VILL INTE VILL INTE VILL INTE vara. Vet. Ej. det är ljudet av dom när dom sitter halvnära, när det inte undgår att se och ändå inte hörs exakt och dom har väldigt roligt och jag tittar och ler med munnen ler med ögonen ler med entusiasm. jag skrattar och det vibrerar i kroppen, jag känner kroppen som skakar tills den inte kan sluta och jag har totalt tappat det nu, jag har en kropp som skakar och den kroppen är en kropp som är en kropp som är jag som är inte en människa. som saknar som inte vet som. mamma stryker mig över håret och jag hör i huvudet när: VAD SKRATTAR DU ÅT????? (och tystnaden slukar…)
 
 
Rita ditt monster. Namnge det. Nu kan du prata om det och skilja dig från sjukdomen. (Sjukdomen är ditt monster. Ditt monster är sjukdomen.) Få ut monstret ur kroppen. Döda det. Begrav det. Du är nu frisk.
 
Jag väljer: The woman who is part horse
 
Vårdarnas blickar på flickorna. Vårdarna som tittar på monstren och säger: « men du, du kan inte springa sådär, i bara det där, genom korridorerna, inget korridorspring, tänk på Thomas, du är ju nästan naken, tänk vad stressad han kommer bli »
 
Dom står mittemot & tittar varandra djupt i ögonen    /drunknar. som i bajs. ehh…/ Dom står så, nära, & tittar & det är då som: Ansiktsdragen drar ihop & klumpar sig över näsan & mellan ögonen. Som tjockare hud & dom visar sina tänder. & det händer så fort. Att nästan dör. Åååh.
 
Vårdarna läser breven och säger till flickorna: « men du, vilka vänner! » Tårarna rinner på flickorna när dom ser breven från Klara, dom tänker på dom låsta dörrarna, att dom missar allt och aldrig aldrig kommer fatta skratten nu. Vårdarna torkar tårarna och säger: « men du, det är inte så konstigt o m allt blir konstigt, när du är här, du ska inte anklaga dig själv, det är ju monstret som sabbar allt » Flickorna gråter ännu mer och biter vårdarna. Vårdarna våldar sig mot flickorna och skriker: « men nu du din, sluta! » Flickorna biter tills blodet rinner. Vårdarnas blickar på monstren. Blickarna som rör sig på linjerna mellan mig och min död. Blodet och dom andra vätskorna, som rör sig ut och in i kroppen, genom huden.
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3424 (17) { ["term_id"]=> int(4) ["name"]=> string(7) "Monster" ["slug"]=> string(7) "monster" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(4) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(12) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "25" ["cat_ID"]=> int(4) ["category_count"]=> int(12) ["category_description"]=> string(13) "November 2018" ["cat_name"]=> string(7) "Monster" ["category_nicename"]=> string(7) "monster" ["category_parent"]=> int(0) } } Monster

teckningar

Farstavampyr
Avkomma
Yogaråtta
Syjuntezombie
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3430 (17) { ["term_id"]=> int(4) ["name"]=> string(7) "Monster" ["slug"]=> string(7) "monster" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(4) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(12) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "25" ["cat_ID"]=> int(4) ["category_count"]=> int(12) ["category_description"]=> string(13) "November 2018" ["cat_name"]=> string(7) "Monster" ["category_nicename"]=> string(7) "monster" ["category_parent"]=> int(0) } } Monster

Maskerad

I
 
öppnad mage
fragmar 
 
efter älvor 
hudkartong
 
 
 
volangers svep 
när barndom 
 
byttes ut
mot bröstsäsong
 
 
 
blodig reva 
mitt
 
i amorbågen
 
 
 
 
II
 
syrebubblor
(ögon)
 
randig panna
spinkor (ben)
 
 
 
frukostflingor
ringar, morrhår
 
hulling, hårsäck
spröt
 
 
 
mänskohuden 
gropigt ärgad
 
ljusrödrosa
utslagshärjad
 
 
 
alla porer 
rymmer
 
något ogjort
 
 
 
 
III
 
mustascher 
av lösvingar 

urskrider siktet
 
 
 
ryggen 
som spricker 
 
regnbåges hårsmån
 
 
 
anemiska läppar
och klinkers 
 
till tänder
 
 
 
rakade skallar 
som blåblänker 
 
imman
 
 
 
 
IV
 
könslorna
samsas
 
blanksliten
blindskrift
 
 
 
torson är fiskrens
hophållen knappast
 
täcke av lappar
hudbitar, nålstick
 
 
 
speglar sig fåfängt
i ryggrad på pinne
 
krommönster
repat
 
 
 
avtryck 
på plåten
 
 
 
 
V
 
cirkel 
ligger livet
 
kupat runt 
i sluten hand
 
 
 
gasmoln 
välver vävnad 
 
sig 
ur solen
 
 
 
gult och rött
och hjärta
 
bakom svärta
hjärnstjärnglans
 
 
 
gulesäckens öga
slutet tätt 
 
kring himlarand
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3428 (17) { ["term_id"]=> int(4) ["name"]=> string(7) "Monster" ["slug"]=> string(7) "monster" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(4) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(12) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "25" ["cat_ID"]=> int(4) ["category_count"]=> int(12) ["category_description"]=> string(13) "November 2018" ["cat_name"]=> string(7) "Monster" ["category_nicename"]=> string(7) "monster" ["category_parent"]=> int(0) } } Monster

Flickorna lyser

Illustration: Lucas Svensson 
Inläsning: Hanna-Linnea Rengfors & Elin Bengtsson

fotografiet av einstein och curie

tunga ansikten grå kappor torrt gräs
one great mistake in my life säger han
mitt vackra radium säger hon
organiskt material
grå aska
en vind



orange new jersey 1917
flickorna lyser  
i strömavbrottet
på fabriksgolvet dansgolvet
läpparna lyser
en målad söm från låret vaden
ner i klackskons bruna läder
måla tänderna
en efter en
strålande leende
it will put rosy cheeks on you

förmannen säger lip dip paint
tvåhundrafemtio urtavlor per dag
tolv siffror gånger tvåhundrafemtio
glow-in-the-dark numbers
för varje siffra
spetsa penseln mellan läpparna
och lönen i handen
två cent gånger tvåhundrafemtio
en bra dag

katherine är fjorton år
bobbed hair and twinkling blue eyes
josephine sexton grace arton
glow-in-the-dark numbers
små billiga händer
små formbara läppar
feel the sparkles inside my anatomy



flickorna lyser
och männen vill bli upplysta
eller
verka i skydd av mörkret
the darkness of the undark
de som är kvar
de som vet hur ett krig ska skötas
från behörigt avstånd
var pengarna finns
två cent till flickorna och resten

kriget som inte syns inte hörs
männen som inte syns
inte hörs
en oväntad biverkning
att det plötsligt finns utrymme  
ännu
har ingen brutit ihop
i undersökningsrummet lunchrummet
ännu har ingen gråtit
what’s wrong with my face



new jersey new york conneticut illinois
samma: lip dip paint
flickorna sväljer
formar kamelshårspenseln med läpparna  
salivets konstnärliga användningsområde

det börjar i svalget
en känsla är bara en känsla
liksom okroppsligt
förmannen säger
ni flickor och era känslor

flickorna formar penseln till den spetsigaste spetsen
målar de tunnaste glödande siffrorna
tänker på hjälten i stridsflygplanet
som i fiendemörkret
sneglar mot instrumentpanelen
och vet var han är
sneglar mot handleden
och vet vilken tid det är
att han tänker på flickorna på fabriken
som formar penseln med läpparna
och målar
1 2 3
hela vägen till midnatt
what you can do for your country

mollie är den första som säger
is it really safe for us
bara en känsla



uppland 2018
vit och lila syrén över bordet
döttrarna vispar äggvitan
doppar penseln

att sträcka fram handen
säga
nej
inte i munnen
forma penseln mot skålens kant

döttrarna håller blommor med pincett
stryker glansig hinna
ner i sockret
lägger på torkbricka
allt som inte är täckt kommer att ruttna

inte i munnen

det är bara ägg säger döttrarna
kanske lite socker

ja
den här gången
men vi ska inte vänja oss vid den rörelsen


femtiotalets kärnexplosioner
dröjer sig kvar i atmosfären
i växternas celler
i nyfödda barns dna
kropparna minns
if you are reading this
it is inside you

curie säger radium
mitt vackra radium

kontinuerligt saneringsarbete
halveringstiden ettusensexhundra år
people here don’t talk about it


att förmannen säger
använd era mjuka munnar
som när ni kysser breven
till era älskare i uniform
tänk
att era kyssar lyser upp fiendemörkret
lip dip paint

tänderna rycks ut
en efter en
små kratrar som växer
tandköttet
ett enda rinnande sår
ansiktet äts upp inifrån
käkbenet smulas sönder
under tandläkarens darrande fingrar
face structure
grå aska innanför huden
att en flicka kan blöda
åttiosju dagar i streck utan att dö

fabrikkemisternas blyförkläden
ägarnas munskydd
behörigt avstånd



curie lägger undan sorgekläderna
trär armarna i den vita klänningen
nålar fast den skära rosen på bröstet
älskaren säger
jag dras till henne som mot ljuset
försiktighet i laboratoriet och ändå
hon lyser
och kärleksbreven i tidningssvärta
huset omringas av mobben
stenar kastas mot fasaden
sprickor i fönsterglaset
döttrarna gråter
einstein skriver
bry dig inte om dem marie
haters gonna hate
också hennes skelett strålar i kistan
waste beautiful waste



flickorna lyser
runt dödsbädden
en skyddande skimrande ring
i obduktionsprotokollet
syfilis
alla vet
männen vet
pengarna som går mellan ägarna kemisterna
förmännen läkarna advokaterna
vet
hur flickorna lyser på dansgolvet
innan hakan svullnar upp som en vattenballong
innan ansiktsdragen faller samman
innan benen höftlederna armarna vittrar
she brought this on herself
innocence lost
beauty lost



grace och katherine och albina
och pearl och peg och mae och maggie och edna
edna
a gentle little blonde
coping with her illness in an appropriately female way
graces lillasyster får sparken
hon pratar för mycket
grace
sänker rösten när förmannen säger
less talking more painting
grace
med de hasselbruna ögonen
pärlhalsbandet mot nyckelbenen
under ett hjärtformat ansikte
grace
post mortem
morbidly fascinating
radiumkäken ur flera vinklar i
the horror magazine
lillasyster adelaide blir nittio år



flickorna står kvar runt dödsbädden
färre och färre
de står kvar i vittnesbåset
utan läppar utan tunga
talar de för varandra
kistorna öppnas och stängs och öppnas
kropparna öppnas och stängs och öppnas
tills bara sköra skelett finns kvar
revbenens strålande leenden
i gravmörkret
faller sönder vid beröring

ett stulet käkben



curie talar till flickorna från paris
det sista hoppet
there is absolutely no means
of destroying the substance
once it enters the human body
en grå aska
nu är jag bliven döden
världars förgörare
i still hate the glow of the setting sun

einstein och curie på bilden

science doesn’t kill people
people with money kill
people without



charlottes förgiftade arm skiljs från kroppen
hon missar catherines begravning
tjugoåtta kilo i kistan
we who are about to die salute you

charlotte lär sig med åren
bära barn
skala potatis
bädda sängar
kvällarna i hammocken på verandan
en gulsvart kanariefågel landar på axeln
alltid vänster axel
läser om kanarieflickorna
i fabrikerna på andra sidan havet
no long-term health effects
the canary babies
lyser inte i sina vaggor

i wouldn’t put the brush in my mouth
känna vänsterhandens fingertoppar
tvinna kamelhår till den spetsigaste spetsen


mabel och mae står kvar
blir hundra år och mer
blundar och ser sig själva
ensamma i fabriken
penslarna i handen
platsen bredvid tom
och platsen därefter tom
tom
tom
och kvar
några olydiga flickor
förmannen säger
använd era mjuka munnar
once it enters the human body
snabba blickar åt sidorna
forma spetsen mot skålen istället
the taste
i couldn’t stand it
några urtavlor färre per dag
några cent färre i fickan
will i glow in my coffin
or will i be forgotten

 

 

Radiumflickorna vann rättsprocessen mot arbetsgivarna 1939. Många hade redan hunnit dö. Deras kamp ledde till stärkta rättigheter och skydd för fabriksarbetare. Deras kroppar, döda och levande, har varit avgörande för forskning om radioaktivitet i människor. Marie Curie dog av radiumförgiftning 1934. 

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3417 (17) { ["term_id"]=> int(4) ["name"]=> string(7) "Monster" ["slug"]=> string(7) "monster" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(4) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(12) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "25" ["cat_ID"]=> int(4) ["category_count"]=> int(12) ["category_description"]=> string(13) "November 2018" ["cat_name"]=> string(7) "Monster" ["category_nicename"]=> string(7) "monster" ["category_parent"]=> int(0) } } Monster

Puss, din flickvän

När man är så kär som jag är i dig är det klart att det gör ont ibland, den smärtan är ofrånkomlig. Och när man är så kär som jag är i dig, är det klart att min kärlek upptar varje tanke och minut av mitt vakna tillstånd. Och i början var mina vänner glada tillsammans med mig, och vi pratade och analyserade dig som bara ett gäng kvinnor kan göra. Men efter ett tag var det bara jag som pratade om dig och med dom, och efter ett tag blev dom bara arga på mig. Och nu vill dom inte höra om varken dig eller min kärlek. Så vi hörs knappt nu längre, och ses inte heller, och kanske är det lika bra, för när man är så kär som jag är i dig kräver det all min vakna tid. Och faktiskt går nätterna åt till dig. Att drömma om dig och känna allt som du säger att du inte känner. Och jag känner hur ditt blödiga hjärta aldrig får vila på helgerna utan slår dubbeltakt av allt rus. Och jag känner din mage i min, och hur den är tom på fredagskvällen och inte fylls på förrän måndag morgon när jag ger dig frukost.

Och någon sa, när det finns en stor sorg blir det en stor fest, så du tog festen så jag blev med sorgen. Och jag tänker på alla dina sorger när jag inte kan sova, för när man är så kär som jag är i dig kan inte sömnen komma till en. Och då tänker jag på din barndom och hur hemsk den var, och då sörjer jag åt dig och känner allt det du säger att du inte känner. Och ibland skriker jag det till dig: att jag sörjer åt dig. När du kommer hem sent. Och du blir arg, för jag är så ledsen åt dig och jag vill att du ska trösta mig för att jag är så ledsen, för att du ju var så ledsen när du var liten.

Och när man är så kär som jag är i dig, måste jag tänka åt dig och sen åt mig. Och då fylls mitt huvud av dig och sen av mig. Och när man är så kär som jag är i dig är det klart man blir trött, för du kräver så mycket tid även när du inte är här hos mig. Och du lever i mitt huvud och i min kropp, för när man är så kär som jag är i dig finns det inga gränser mellan dig och mig. Så jag måste veta vad du tänker på när du tänker, och när du känner så måste jag känna precis samma sak. Och då blir det svårt när du inte berättar allt för mig, för när man är så kär som jag är i dig så måste jag få veta vem du chattar med, och vad exakt du skriver i dina sms.

Och när man är så kär som jag är i dig måste jag kolla, för du är så söt och så stökig, att du verkligen befinner dig där du säger. Och då måste jag kanske gå förbi ditt jobb, både en och kanske två gånger under en dag bara för att veta vart mitt hjärta och var min mage är, för där du är vill jag också vara.

Och någon sa, att männen måste man älska mycket, men om man är så kär som jag är i dig måste du också förstå att allt jag gör, gör jag av kärlek. Och då måste du förstå att dina nej inte betyder lika mycket som mina ja, och jag berättar för dig att du egentligen inte menar vad du skriker utan du är rädd, men det gör inget för du kan lita på kärleken som jag känner för dig. Så därför måste du vara med mig ännu mer, och det är därför jag börjat tillbringa fler timmar på ditt jobb än på mitt eget. Och när man är så kär som jag är i dig, så gör jag allt för dig. Och alla tankar jag tänker åt dig, och alla känslor jag känner åt dig, är för att mitt ja till dig är större än ditt nej till mig. Och när du säger att du inte längre är kär i mig, så gör det inget, för jag har ju kärlek som räcker åt oss båda två.

Och någon har sagt, att kan man inte hata så kan man inte älska. Så jag vet att du inte menar det du skriker, när vi skriker på varandra på nätterna, när du kommer hem från krogen eller dina vänners lägenheter för jag vet var du är, för min app berättar allt för mig när du nu slutat säga till mig var du är.

Och när du kastade ut mina saker genom fönstret häromveckan och sa att det var slut, så visste jag att du bara gör som dom gör på film och att vi i slutet kommer älska varandra, för när man är så kär som jag är i dig kommer inga saker i världen mellan oss. Och nu har du blockat mig på din telefon och du pratar inte mer med mig, när jag kommer till jobbet, ditt jobb. Och när man är så kär som jag är i dig, och du drar din hand genom håret, hennes hår, henne du nu börjat träffa, så kan jag se det från gatan där jag står, och det är klart att det gör ont, men den smärtan är ofrånkomlig när man är så kär som jag är i dig.

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3414 (17) { ["term_id"]=> int(4) ["name"]=> string(7) "Monster" ["slug"]=> string(7) "monster" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(4) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2018" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(12) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "25" ["cat_ID"]=> int(4) ["category_count"]=> int(12) ["category_description"]=> string(13) "November 2018" ["cat_name"]=> string(7) "Monster" ["category_nicename"]=> string(7) "monster" ["category_parent"]=> int(0) } } Monster