Jag flyr från något. Det är ett täcke över mig som är tungt och luktar fuktigt
Det finns inget organiskt här, inget som kan genomgå förruttnelse
Ändå, det är en fukt i mig och jag försöker förstå –

Diane, det skulle alltid bli du och jag, det var så det var skapt
Och även om ryggraden kröks när du böjer dig är det en stomme, en linje som går ända ner till kärnan av planeten. Det är den, det som är din ryggrad, som också går genom mig
Det är så vi hör ihop. När något slutar leva lever något vidare i något annat. Det finns en sorts universell ryggrad ett människoben genom allt –

Diane det finns en chans att du kommer leva för evigt. Vi ser på varandra och jag känner saker. Det händer någonting inuti det hölje som omsluter oss. Det är samma sorts hölje, vi är ett.

Det var en sommar som var så varm att ingenting annat kändes och Diane sa knappt ett ord. Vi åkte i min bil och hon vevade ner rutan och lät håret flyga i vinden. Jag tänkte mycket på hennes hår och jag sa till henne att hon var en skulptur. Aldrig ovårdad, aldrig sned. Jag sa till henne att det var märkligt och vackert på samma gång. Hon log alltid ett leende som fick mig att vilja lägga handen mot hennes kind, sedan lutade hon sig ut genom rutan igen.

Det var en sommar och min kropp började bete sig utanför en kropps normala handlingssfär. Jag bad alltid om ursäkt efteråt och Diane sa aldrig något om det men hon började hålla sig m er och mer på sitt rum. Det var en sommar och min kropp värkte inifrån och ut på ett sätt som gjorde mig rigid och överrörlig på samma gång. Diane ville inte längre följa med när jag frågade om vi skulle ta en tur med bilen. När jag försökte smeka hennes kind ryggade hon tillbaka, knappt märkbart för en ovan hand men ja, hon ryggade tillbaka. Hon började lyssna mycket på radio på sitt rum. Jag blev rädd och sa till henne att omvärlden var allt för tung för hennes späda axlar att bära. Hon svarade att det fanns så mycket hon inte sett som hon ville se. Hon hade förstått det nu sa hon.

Jag gick in i hennes rum en morgon när hon låg och sov. Ljuset landade på hennes hy och jag glömde för någon sekund all oro hon orsakade mig. Men så plötsligt såg jag det öppna fönstret. Hon sa att hon öppnat det under natten för att det varit så fruktansvärt varmt men jag upptäckte något i hennes ögon. Jag berättade för henne så lugnt jag kunde att jag inte ville men att hon inte gett mig något val. Blir det varmt får du sova utan täcke sa jag och spikade dubbla plankor för glasrutorna. Jag försökte förklara för henne, ja det gjorde jag verkligen.
  Din kropp är inte din Diane, den är ditt skal att vårda men den tillhör inte dig och därför vet du heller inte vad som är bäst för dig.
  Så sa jag och tårar föll ned från hennes kind.
  Såja, såja.
  Jag tryckte mina läppar mot hennes panna.
  Hon höjde sin hand och lät de långa fingrarna stryka över rynkorna och fårorna i min hy.
  Jag vill aldrig någonsin bli som du.
  Så sa hon.

Plötsligt ändrades f&#x E4;rgen på Dianes ögon från dag till dag. Jag kunde inte längre avgöra om hennes hår var långt eller kort eller mörkt eller ljust. Jag började tänka mycket på den tid som varit. Hur vi kört ner till sjön sena kvällar och legat på klipphällarna och lyssnat på vinden och vattnet och fåglar som flög förbi. Då låg hon alltid nära mig utan att jag bad henne. Jag tänkte på oss som en process, vari vi växte ihop till en. Jag såg min hy slätas ut, jag såg hur alla fåror upphörde att befläcka mitt ansikte. Med hennes läppar mot mina var vi samma person. Jag sa det till Diane en gång när vi låg på klippan vid den lilla sjön. Det hade börjar mörkna och någon hade tänt en brasa på andra sidan och jag sa att våra kroppar på sätt och vis var sammanlänkade. Hon tittade frågande på mig med sina vackra, mörka ögon och jag tillade att hon var för ung för att förstå och att det var precis så som det skulle vara. Jag tog hennes lilla hand i min. Hennes naglar var rödmålade och kortklippta. Vi gick ner till strandkanten. Diane letade efter stenar i vattenbrynet och jag tittade på. Hennes hår flög lätt i den svaga brisen.
  Hittar du något vackert Diane?

Jag skakade i kartongen som innehöll de piller jag tog när jag ville känna någon form av frid. Men det enda som lät var bipacksedeln som stötte emot kartongens kanter. Där bodde den. En samling av instruktioner och regler. Inga av vilka jag följde. Jag bestämde mig för att följa världens enhälliga råd till människor som mår lite dåligt. Jag gick ut och tog en promenad. Jag hatar att promenera av flera skäl. Det främsta var att jag hatade att inte ha något mål, att inte få någon nytta av promenaden. Ska det ska vara roligt att gå omkring planlöst. Varje gång jag gjorde det slutade det alltid med att jag var ute i timmar, desperat efter att komma hem igen med en känsla av att jag åtminstone uppnått något annat än tom vandring. Vanligtvis kom jag hem med värkande fötter och ett lätt illamående efter att inte ha ätit nåt på hela dagen. Den här promenaden var inte mycket annorlunda, men jag gav mig själv någon tidsgräns. Och för att ha något att göra, ringde jag till läkaren för att se ifall det var möjligt för mig att få ett nytt recept utskrivet. Så jag vandrade omkring, bland betonghus och övergivna lekparker, väntande i telefonkö. Läkaren undrade om det var något särskilt som gjorde mig orolig. Jag sa något om pengar och arbetsintervjuer. Det var en av många halvt fiktiva anledningar till oro jag samlat på mig. Givetvis var jag orolig över pengar och arbetsintervjuer, men det var en latent oro som inte skulle väckas förrän jag aktivt sökte mig mot arbetsintervjuer. Läkaren skrev hursomhelst ut ett recept och min promenad fick ett syfte. Jag gick till apoteket och tog svettigt emot kartongen. På väg hem kände jag mig stolt. Jag hade åstadkommit något idag. Det kändes stort. En vind tog nästan tag i mig, men blåste sedan sin väg. Den yngre kvinnan från häromdagen gick en bit bort, jag kände mina fotsteg bli snabbare som för att få komma ikapp. Hon vände sig om och jag vände blicken. När jag kommit upp i fart kunde jag gå förbi henne. Jag kände doften av apelsinblom och rosor. Jag tittade på henne och hon såg levande ut, men på ett sätt som skulle vara enkelt att stänga av. Som om det fanns en knapp någonstans. Som om hon väntade på att bli avlivad.
  Jag lät tankarna kretsa kring henne i hissen upp till lägenheten. Jag föreställde mig att hon bakade bröd och gjorde små doftpåsar med lavendel att ha i linneskåpen. Jag tänkte att hon lika gärna skulle kunna bo på en bondgård. Hon hade något jordigt och vårdande över sig. Dessa tankar bytte snabbt form. Jag tänkte på hennes ögon och hur rädd jag hade blivit. Eller var det det den äldre kvinnan. Kanske blev jag rädd av båda. Jag såg framför mig hur hon var vild. Hur hon var ett djur. En sådan som måste låsas in. Hon gör andra skada. Hennes leende blixtrade förbi som en hotbild. Hon är vacker. Jag vet inte om hon tillhör världen, eller om världen tillhör henne. Jag kände hur min kompakta ilska bytte färg, blev grön. Jag svalde några piller och drack en folköl. Somnade på soffan. 
   Drömde om en kärlek jag tror jag känt någon gång, för vad, det vet jag inte.

Så kom hösten och Diane slutade se på mig. Löven hade börjat falla utanför och jag spikade igen hennes dörr. Jag byggde en öppning, en kattlucka om hon skulle vilja ta min hand. Hon brukade vilja det. Jag trevade mig fram i mörkret som spred sig i rummen. Jag såg inte längre mina händer framför mig och jag tänkte att det var för att de inte längre tillhörde mig. Om kvällarna satt jag i ett hörn i det tomma vardagsrummet och virade armarna om min kropp, min rygg, upp och ner. Jag var säker på att min rygg inte heller var min längre. Vems rygg? Dianes rygg? Jag visste inte.

S&#xE 5; föll snön och också jag slutade gå ut. Jag sov mycket dåligt. Jag drog ut sängmadrassen från mitt sovrum och la den utanför Dianes dörr. Jag tryckte örat mot träytan och tyckte mig höra svaga, långsamma andetag. Annars tyst. När jag låg där, med huvudet tryckt mot dörren infann sig ett bedövande lugn. Det var som att luften stannade och trafikbruset utanför upphörde. Vi kunde ligga så i timmar, i en dvallik halvsömn och bara ibland hörde jag henne röra på sig där inne. Något.

Himlen var stålgrå. Jag minns att jag tänkte så, att den var grå. Som skåpen hos en obducent. Likskåpen. De som ska hålla döden färsk och frisk. Jag brukar utöva likstelhet när jag sitter bredvid någon på bussen. Jag vill inte att de ska känna att jag är vid liv. Jag vill bara att tiden ska passera fort, så att de går av utan att lägga märke till den stelnade kroppen bredvid. Många i min släkt dog av märkliga skäl, det vill säga okända skäl. Man visste inte mycket. De bara försvann. Jag tror vissa människor inte är gjorda för att leva, de kan inte rota sig. Så de dör för att leta ett annat hem. Jag tror inte på gud, men jag tror på någon kraft här i världen. Någon som ser efter mig. Jag är ju inte död. Luften i kollektivtrafiken är fruktansvärd. Det är bäst att andas så lite som möjligt, som om man vore under vatten. När jag går av bussen vet jag att mitt humör kommer skifta imorgon. Jag kommer känna mig obehagligt normal. Kanske kommer jag lyssna på en podcast. Tänk så går jag ut i morgonen och tar ett andetag, noterar att luften är riktigt krispig. Sen köper jag en jävla kaffe, och så kommer dagen fortskrida. Kaffe och krispig luft tills ögonlocken blir tunga. När jag var yngre önskade min mor ofta livet ur mig. Men jag var bättre på att önska mig saker. Min mor dog i en tragisk bilolycka. Man kunde aldrig klargöra exakt vad som hände. Mannen som var den främsta bidragande faktorn till olyckan var inte full, inte medicinerad, inte någonting. Han visste inte vad som hände, plötsligt kom något bara över honom, han kunde inte kontrollera det. Han fick bo på något slags behandlingshem för han mådde så dåligt. Hans fru klarade inte av att vara gift med en man som var lite galen, så hon tog ut skilsmässa och fick full vårdnad över barnen. Det var lika bra. Galna människor ska inte ta hand om barn.

Det mesta av livet passerade obemärkt förbi. Dagarna gick och jag pratade inte med någon förutom de som satt i kassan på Ica, om ens det. Jag tänkte ofta på att jag skulle bli gammal någon dag. Och att ja g skulle skämmas över vad jag placerade värde i. Livet var meningslöst. Hela livet, världen, allt – saknade mening. Jag tror inte någon är nihilist på riktigt. Ibland tog jag promenader till havet endast för att se upp mot bron och visualisera kropparna som hoppat därifrån. Det gav mig en känsla av ro i kroppen. Att det fanns en bro om man någonsin skulle komma på sig själv med den outhärdliga känslan av att man bara existerar utan syfte. Ofta kände jag så.

Nu: ett mörker som svalt huset. Ingenting ryms här längre. Ingenting har jag gjort för att förhindra det. Dagen det hände var dagen det skulle ske. Dagen då jag tillslut såg upp på händerna som rörde sig ovanför mig och såg igenom dem. Som den vålnad jag var. Jag sa till henne, jag sa till Diane. Vi föds i andra änden av livet och går vägen tillbaka i motsatt riktning. När min hand trevar sig fram i mörkret är det inte längre min hand. Det var sista gången hon tittade på mig.

Ett minne av att allting i rummet brann. Ett rum och det var ett rum som hade sina fyra väggar. Väggar som expanderade i värmen och jag låg där i mitten. Utanför hördes röster, en micro som sprakade eller en radio. Saker hände utanför rummets väggar och jag krympte ihop samtidigt som allt trycktes utåt. När micron plingade till började gardinerna brinna och väggarna slickas upp. Sen låg jag där och tittade på den svarta randen som gick från golv till tak. En lukt av något förkolnat.

Det finns inget fint sätt att dö och inget fint sätt att leva. Döden är en förlängning av livet, i vissa fall det motsatta. Första gången vi möttes sa jag bara hej och Diane sa hej tillbaka. Jag frågade om hon var rädd. Jag har svårt att minnas vad hon svarade. Vi körde ner till sjön och la oss vid strandkanten. Lyssnade på de där ljuden. Jag blundade och tänkte på minnen och kroppar och hur hennes hår snart skulle växa över mitt. Ja visst finns det ett fint sätt att dö och ett fint sätt att leva och det är detsamma. En ansamling av luft som blir den sista. Syre som en snara runt halsen. Blånande hy över ett ansikte i all evighet. Att falla.

Huset stod i lågor innan jag kom dit, branden var oundviklig eller vad man skall säga. De drömmiga ljudvågorna bedövade folkmassorna, vaggade dom till underkastelse. Och så fortskred kvällen. De vaggande människorna. Jag såg några prata vid diskbänken, jag tänkte på hur lödder från diskmedel eller tvål ser ut i tecknade serier. Jag log. Värmen vibrerade, men jag rörde mig vidare, visste att det fanns något syfte, någon plan. Hon stod och väntade på mig, hon sträckte sig efter mig. Hennes ögon såg hjälplösa ut. Varje gång jag kom närmre var hon längre bort. Människor konverserade. Allt var som vanligt. Ingen såg alla krafter som höll oss ifrån varandra. Jag stod bara och tittade och hon stod bara och tittade. Musiken spelade och lågorna åt upp huset. Vi var frusna på platsen. Jag tror inte jag var rädd eller ens ledsen. Jag ville bara veta vad som var viktigt. Någon dag blir jag skjuten. Men inte då, och inte idag.

Det slutar alltid med ett öppet fönster högt upp. Eller börjar. Men alltid det där fönstret och de höga husen runt omkring och mittemot och en känsla av att absolut ingenting gått fel. En känsla av att det finaste som finns är att falla från tio våningar och landa mjukt bland bilarna på asfalten. Jag står där nu, hon också, vid samma ställe som jag så många gånger stått förut. Jag ropar att du måste titta på dina händer när du faller Diane, du måste titta på dem och se himlen genom fingrarna. Och det kommer vara det enda du ser. Ingen kattlucka och små foliepaket med mat, inga igenspikade fönster. Bara en himmel och en evighet och dina mjuka, lena händer och sen en mjuk, len intighet. Det måste vara så det känns. Och Diane tittar på mig och jag tror att hon gråter och jag har aldrig älskat mer än i just denna stund. Jag går fram till henne där hon står, ett smalt fönsterbräde. Ett öppet fönstret. Här slutar det. Och börjar. Och Diane, glöm inte att titta på dina händer när du faller.

Prolog

Gud slog emot mig,
tätade mitt ansikte.
Jag var ett smalt blänk,
en nål som fäste världens ändar 
och fransar.


1. Ikon

Det svartnar.
Som folkmassan tätas när den närmar sig 
mörknar himlen.

De kryper för mig, hukar sig och bugar
men som en vuxen sätter sig på knä för barnet 
som gråter utan orsak.
På riktigt utan orsak,
inte av en otillräcklig orsak,
inte heller självuppfyllande,
som sorg för sorgens skull,
inte ens av okänd orsak.

All orsak är fiktion,
som skapelsen är ett ord för fiktion,
och de beter sig som om döden vore bilderboken 
som föräldern smäller ihop
för att få barnet att sova.
Jag är Alfa och Omega. Tro mig,
fiktion är det gudomliga.

Ni ska minnas mig såhär
med alla fingrarna tillrättalagda 
som smekta till en enhet.
Ni ska minnas mig såhär 
avklädd, svultet hård och tunn 
som skrift.


2. Lasarus

De ser på mig och de ser utrymmet omkring mig. 
De ser på grottan längs med mina konturer
som en gloria. “Den lilla svarta”.

Var är frälsaren? Han är svår att urskilja i folkhopen.
Hans undergörarhand
är så lik händerna höjda i förskräckelse.

Jag behöver säga honom att han rev mig ur mitt sammanhang 
som en smal vit papperslapp, och vek in mig i sin historia.

Jag vill att han ska förstå
att jag var först med hans perversion, 
med detta in-och-ut ur jorden,
att jag kom ensam,
obehaglig.

Vad de skyndar sig att ta undan graven.


3. Tomas

När han skulle dö stod han på berget
som en enda uppsträckt hand, ett “jag”.
Han förebrådde oss sin ensamhet den natten 
för att vi blivit kvar just där han lämnat oss 
och stumma, sovande
sjunkit till golvet som damm.

Var han verkligen ensam?

Jag minns honom i Marias famn — 
tillsammans fyrbenta, som en vit ko…
Då såg jag det som inte är av denna världen, 
utan av det vardagliga och otillhöriga,
det slaktade och skyddade
som boskap är.

Vem var den man som kom till mig sen, 
ensam, som hälften av en löjlig maskeraddräkt, 
och krävde att jag skulle tro?
Min gud är inte ensam.
Visa hålen där du och hon satt samman. 

Helena och hennes systrar åkte tillsammans ut till sommarhuset på Dalarö, hon kallade det för syskonhelg som om det vore en gammal tradition, det var första gången på länge som hon var ensam med dem, utan föräldrar. Hon sa att hon var lite rädd för att träffa dem. Hon sa att hon trodde att de bar på en känsla av att hon hade svikit dem på något sätt eller att de dömde henne bakom hennes rygg.

En av Helenas systrar var änka. Hon var yngre än Helena men sedan hennes man dog var hon äldst. Hon hade aldrig gift om sig. En gång när vi var fulla sa Helena att det var väldigt typiskthennes syster att bli änka om du förstår vad jag menar. Hon sa till mig att systerns barn var för små för att förstå när det hände, på begravningen frågade den minsta gång på gång var är pappa, när kommer pappa, det var för sorgligt. Helena sa att det var något fel på de barnen, hennes systerdöttrar. De var några år äldre än Olga. Tjugo plus men kändes som tonåringar, trettonåringar. De hade dålig hy. Hon sa det kan de ju inte hjälpa men hon kunde inte låta bli, hon kände ändå, deras obehandlade acne, flottiga hår, det tyckes tyda på något slags kärleksbrist. De var tysta och blyga och buttra. De hade barnsliga intressen. Fantasyböcker, de åkte på konvent och klädde ut sig, de samlade på små leksaker. De pluggade till läkare bägge två. Hon tyckte att de var för hårt hållna, hon trodde att det var deras förlorade barndom som letade sig ut i deras gravallvarliga vuxenlekar, det var någonting stört med det, som Michael Jacksons Neverlandranch.

Hon sa om sin syster änkan att hon var väldigt vacker. Mellanbarnet, det sötaste. Jag hade gärna velat se ett fotografi av henne. I stället gjorde jag mig en egen bild, delvis baserad på en kvinna jag hade känt som barn, en vän till mina föräldrar. Mörka ögonbryn och ögonfransar. Tjockt hår. En kraftig käke, smal, med synliga bröstben i urringningen på en sidenblus eller en blus i ett material som liknar siden, det är en myt att rika människor har stark känsla för bra material, de behöver inte bry sig om sånt. En liten diamant i en guldlänk eller kanske ett Tiffanyhjärta, och Gucci Rush, parfymen som är inspirerad av doften av poppers, som Luca Turin har sagt luktar som en babys andedräkt blandat med moderns hårspray. Ett kallt och spetsigt utseende i kontrast till Helenas varma, runda. Vänster hjärnhalva.

Helena sa att hon var säker på att hennes syster änkan tyckte att hon var en dålig mamma, hon var säker på att hon hade vänt sina döttrar mot Olga, deras kusin, att de tyckte att hon var konstig, att de tyckte att hon tog för mycket plats eller för lite, att det var något fel på henne. Hon sa Olga är inte som alla andra, Olga går sin egen väg, Olga gillade inte sina kusiner och följde sällan med på släktevenemang om hon kunde slippa undan, och vem kunde klandra henne. Jag kände mig som kusinerna med den dåliga hyn, jag tänkte att jag nog hade hatat Olga om jag varit jämngammal med henne. Jag hade fortfarande aldrig träffat henne.

I huset på Dalarö hade Helena haft sin lyckliga barndom, där hade hon plockat körsbär och ätit direkt från trädet, spottat ut kärnor som låg glänsande och syltiga i en ring runt stammen. Där hade hon hoppat från bryggan, där hade hon ätit filmjölk och knäckebröd med rökt fisk till lunch, i det stora huset hade hon och hennes systrar lekt kurragömma, där hade de spelat Monopol med spelpjäser av tenn, där hade Helena hållit hemligheter för sina systrar, där hade hon varit i puberteten, där hade hon varit arg.

Hon sa till mig att huset hade luktat instängt när de kom dit. Lite avlopp. De brukade hyra ut det på somrarna. Änkan brukade vara där några veckor ibland, och den andra systern, henne hade Helena förresten ingenting emot, hon drogs liksom bara med i fallet, i rädslan för att bli dömd, hon hade inga barn.

Det fanns små saker i bryggskjulet som gamla sommargäster hade lämnat kvar. Urblåsta badbollar, halvtomma flaskor med solskyddsfaktor 20, kräfthattar i en oöppnad förpackning. Det fanns dynor där som hade hört till en gammal utemöbel, randiga och bleka, de luktade ingenting, sa Helena, hon hade så önskat att de hade luktat. Det låg gamla verktyg där, en kompass, Asterix och Obelix-album som deras pappa älskade. De försökte städa men gick bara omkring och lyfte på olika saker. Det var vår och lite kallt. Knoppar på träden, skilla som bredde ut sig som ogräs i backen ner mot vattnet. Helena önskade att de hade kunnat bada. De sov i sina gamla rum, i sina gamla sängar, Helena hade haft ett eget, de yngre systrarna delade. Ingen tordes sova i föräldrarnas säng den här gången.

Helena trodde att hennes syster änkan hade en ätstörning, för hon pratade alltid om hur mycket hon hatade dieter, att hålla vikten är mycket enkelt, det är något som går in och något som går ut, Helena lade märke till att hon alltid lade ner besticken när de andra hade ätit färdigt oavsett hur mycket hon själv hade kvar på tallriken. Jag visste det, jag visste att hennes syster var smal.

Helena sa till mig att det var en sorglig helg. Hon sa att hon kände sig gammal där, hela livet kändes sorgligt och förbi. Hon sa att hon saknade mig och det värmde hjärtat. Hon sa jag måste träffa någon ung, jag måste få lite energi nu, hon kände sig både utbränd och rastlös. När jag kom hem till henne för att äta middag den veckan låg en hög med Asterix och Obelix-album framme i bortre ändan av hennes långa matbord, hon sa att hon hade gått och hämtat dem ur bryggskjulet på morgonen innan de åkte hem, hennes pappa skulle ändå aldrig komma tillbaka till det huset igen.