1. det enda sättet att bli kvitt språket är att göra sig av med det så fort som möjligt. jag bara kastar ut tanken här, okej? så säg att du har tillgång till papper och penna, varför inte fabulera lite…när du har något i munnen, spotta ut det. det kommer växa, det kommer klistra sig fast i gommen, på tungan, tandköttet, tänderna, till slut kommer läpparna klistras ihop… och det vill vi ju inte…
Imagine this. En brittisk kvinna skriver en populärvetenskaplig bok om kvinnor i grekisk mytologi när hon ska skriva om Fedra tänker hon… mama mia! denna kvinna anklagar en man för våldtäkt…. det är inte bra för systerskapets publika image. så hon inkluderar en hel paragraf om statistik kring våldtäktsanmälningar, inte i gamla grekland då, utan i nutida världen. när hon samlat ihop denna fakta… denna logik… skriver hon ”Now that we have some context let’s get back to Phaedra”.
2. idag åkte en bil märkt med orden ”lil’ death” förbi mig, förödande på något sätt, drömmen har genomgått en ”big death”. jag är ledsen att det här är det sätt jag kommunicerar på, genom språk, eller värre, genom kod, genom ord, genom tecken, genom något annat än kroppen. men som känt finns det inget värre än att lägga band på sig själv, att uppfostra sina händer, jag behöver inte göra det. jag uppfostrar mina ord. de säger inte mer än så här.
jag läste om en sexdocka som hittats i skogen med en plastpåse över huvudet.
det är svårt att förlika sig med att man är en förbrukningsvara. det är svårt att förlika sig med att man tillåter sig själv bli nyttjad som en produkt. man vill så gärna vara mer, en människa, en själ, etcetera. men det får man inte bli. det är jag själv som drar plastpåsen över huvudet, om du nu ändå ska ha det på det här sättet, se inte in i mina ögon, kyss mig inte på munnen.
den lilla döden är när en sexdocka misstas för ett lik i en skogsdunge. det är lättnaden när man inser att man inte behöver ringa polisen, det är bara någon som knullat en docka. det är det absurda i att ha gått från att tänka ”är det där en död person?” till ”varför har dockan en plastpåse över huvudet?” det okontrollerbara skrattet som måste komma ur en, som allting annat okontrollerbart kommer ur en. kvinnan kan inte rikta sina vätskor, hon är inte som en docka på det sättet. mycket mer grotesk… när en kvinna skrattar vet man inte när det tar slut, det kan fortsätta i evigheter, en kvinna kan skratta sig till döds. det är den lilla döden, att dö och dö igen, att dö och dö igen. nu har den lilla döden kört förbi mig, som känt.
att hitta en sexdocka i skogen och först missta den för ett lik och sedan undra varför någon satt en plastpåse över huvudet, men jag förstår ju varför någon sätter en plastpåse över huvudet, det skulle inte förvåna mig om sexdockan gjort det själv.
3. de misslyckade projekten, oavslutade ”affärer”, att vara nära, men bara nära. å andra sidan: det fragmentariska, det efemära, det som vidrör en kort, men aldrig tillräckligt länge, ett oscillerande av närvaro – frånvaro som driver en framåt, ett romantiserande av Tomrum som kan fyllas, eller den oändliga källan man har att ge från, men aldrig lägger något till, en mun som är en brunn, lägg ögat på ett annat öga, blicken blir beröring, att se någon i munnen och bli besviken, som alltid var det bara jag som hade den goda smaken att hosta upp min själ! redo att bli svald under tungan i en kyss, men vad får jag? den bittra vetskapen om min bristfällighet, det var nära, men bara nära. om jag bara var lite mer avslappnad och öppen, lite mer i kontakt med min kropp (och därmed andras). men jag lärde mig aldrig kroppsspråket förrän det tvingades på mig, inte genom institutionell kunskap, inte i en kollektiv gemenskap. i ett kort hugg! det var allt jag behövde veta för att leva igentäppt och stel resten av livet…ansiktet begravt i något mörker, tårarna rinner både från och till mig, äntligen ett slutet kretslopp av vätskor i kroppens system. jag trycker upp tankarna tills de är drömmar i den tunna luften, alla ord blir nedsänkta av vikter, kroppen är allt för svag för att yppa ett enda. kvinna kvinna kvinna kvinna detta man alltid ska vara men aldrig kommer bli…
