DEN KORTA HISTORIEN OM MÄNNEN PÅ BERGET
Man har låtit skicka en kostymklädd man ända från fastlandet för att operera lyftkranen. Bergets familjer väntar i en ring kring lyftkranen. De har väntat länge, långt före det att bilen med mannen når bergstoppen. Bergets minsting håller sin gammelmormors hand. På marken framför minstingen ligger tre resväskor staplade på varandra, ovanpå väskorna står buren med minstingens undulat och i gallret på buren hänger pappans kostym från en galge eftersom mamman sa att det vore synd att vika den, nu av alla tillfällen, den som aldrig använts. Så kostymen hänger stolt från buren. Stelstruken och rak. Kanten på byxbenen räcker helt ned till marken, så bortser man från galgen i buren liknar det att kostymen står helt av sig själv. När bilen med mannen till sist når bergstoppen och mannen går förbi familjerna, går till lyftkranen, så undrar minstingen, ifall det är hans kostym som håller honom upprätt.
Lyftkranen opereras inifrån ett bås, liksom ett litet rum som lyftkranens operatör låter fira upp i himlen alltmedan han själv sitter där inuti. Båsets alla väggar, även tak och golv, är av glas. Ändå är det svårt att se in.
Dagen lyftkranen ska opereras står solen märkligt högt på himlen. Liksom gömd bakom en molnskiva. Ljuset silas genom håligheter i molnen och samlas i en mjölig stråle på den andra sidan. Så leds ljuset genom lyftkranens ihåliga metallmast och nedåt. Som en strålkastare med stålkontur, från himlen och nedåt. Ljuset är svagt. Ändå starkt nog att nå helt till botten, till båset av glas, vari mannen sitter och sluter dörren till sig som till ett rum.
Förbi mannen, liksom genom honom, och upp på båsets alla väggar, tak och golv, studsar sedan ljuset. Speglas hundra gånger om. Och från båset lyser skarpa strålar åt alla håll. Som från en glasskärva i solen. Som en sol på jorden, säger någon, kan det stämma. Det är svårt att se in, förbi allt det andra.
Sakta lyfter sedan båset. Uppför den ihåliga masten, mot himlen, färdas båset. Genom stålets stora håligheter strålar ljuset brutalt. Långa ljusknippen rispar himlen. Människorna på berget lyfter sina ansikten efter båset, men bara som för att känna värmen på huden, för deras ögon är slutna. Släta uttryck bor i deras ansikten. Mest liknar det att de står och sover, tycker minstingen, står och sover mitt i solen. De står tätt ihop. I luften viras andetagens blåsande ljud kring det metalliska klingandet från vajrar och taljor och hackande kugghjul, liksom dämpar det. Så vänder sig minstingen bort från människorna. Och fastän det är svårt så ser minstingen direkt in i båset. För någonstans, mitt bland det svidande, ilande vita, går det ändå att ana kostymens svarta kontur.
Berget står mitt i havet. Man säger att de första familjerna byggde hus och levde kring foten. Där vågorna slutade tog trädgårdarna vid. Tillsammans utgjorde husen en ring kring berget. Men eftersom de första familjerna inte alls var många och berget är som störst just kring foten så bodde man mycket utspritt. Från husen såg man bara hav framför, brant skog bakom, men åt sidorna såg man inget annat hus. Man såg ingenting. Det var vanligt att glömma bort åt vilket håll ens vänner bodde. Samtidigt var detta inte något stort problem, för bara man gick, åt vilket håll som helst, så kom man alltid fram till slut. Var det någonstans man skulle så var det någonstans i ringen. En man och hans vän levde hela sina liv i hus intill varandra utan att de någonsin förstod det. Mannen var övertygad om att vännen bodde åt vänster, om än väldigt långt bort. Vännen menade i sin tur att han hade mannen till höger om sig. Det tog timmar att gå. Mot slutet fick de gamla männen övernatta i grannhus på väg till varandra. Men fram kom man alltid till slut. En ring är en cirkel, var något man ofta sa till varandra. Uttrycket lämpade sig i vardagliga situationer (hej) såväl som till de mer sentimentala av återseenden (till ljudet av vågor jag visste att du var kvar, jag kunde känna det hela tiden, jag vet inte hur).
Två pedaler. En spak, en knapp, en man. På så vis har man inrett lyftkranens bås. Med foten på den ena pedalen ser mannen hur lyftkranens avsats och människorna kring den minskar i storlek och större blir det omedelbart framför honom, spaken och knappen. Under båset vecklas berget långsamt ut.
Berget består av träd och hus. Högst upp är det mest hus. Längst ned mest träd. Det är som om de gick om varandra någonstans på mitten.
På berget finns en väg. Vid foten av berget, precis över havet, börjar den och fortsätter i en stigande spiral. Vägen reser sig ur skogen. För varje varv avtar träden. Vägen reser sig över all möjlig arkitektur, för varje varv skiftar husen i färg. Ovanifrån liknar det märkliga årsringar av mögligt trä, mörkt trä, faluröd faluröd faluröd, vit. Högst upp skiner hustaken. Och ljuset genom lyftkranens bås lyser igen på takens varje parabol och tv-antenn, som på en paljett.
Allteftersom de första familjerna blev fler blev ringen kring foten otillräcklig. Husen stod närmast ovanpå varandra, så trångt blev det. Man bodde flera familjer i ett och samma hus. Man blev sjuk och dog, men man lagade också mat, badade i havet ihop, talade med varandra långt in på nätterna.
Så en dag hände något märkligt. En man försvann utan att lämna något lik efter sig. I flera månader var han borta. Man letade men hittade honom inte förrän flera månader senare, då han självmant knackade på i sitt gamla hus. Hans kläder stank och från hans haka virvlade ett vilt skägg, men rösten var densamma som förr. Ni blir sjuka och ni dör, sa han, följ med mig. I ett långt led ledde han sedan bergets invånare upp genom skogen, till en kal kvadrat av trubbiga stubbar och jord. Där hade han byggt sitt nya hus. Man såg med häpnad på byggnaden. Bara snett ovanför sjukdom och död kring bergets botten stod alltså detta slott. Huset var enormt. De staplade stockarna räckte till tre våningsplan, man hade aldrig sett något liknande, mossa, löv och grenar vällde ur fasaden.
Redan samma kväll flyttade mannens omedelbara familj in i huset. De åt middag. De gick en promenad (fem varv kring den kala kvadraten, för att inte tappa bort sig i skogen). Innan de gick in i huset igen ville mannen visa familjen ett trick. Frun och den lilla såg på när han ställde sig på den längsta stubben längst ut i trädgården, precis innan skogen blev brant. Härifrån, sa han, kan man se ned på de andra. Frun ställde sig på stubben med den lilla på sina axlar. Från bergsfoten såg hon rök resa sig, ikväll blir det kött, visste frun, barnen liknade myrsvärmar där de sprang in och ut ur husen och i havet vitnade vattnet där någon just dykt ner.
Visst ser de små ut, sa mannen. En ilning for genom frun när hon såg på honom. Var det alltså såhär han hade stått då, undrade hon, under all tid han varit borta, och sett ned på henne? Mannen log under skägget. Frun klev av stubben, plötsligt som om den brände, vad skulle hon stå där för?
Under natten låg frun bredvid sin illaluktande man och nådde där ett narkosliknande djup i sömnen, även mannen sov tungt, men i rummet intill låg den lilla vaken. Hon låg länge och vände och vred sig i sängen innan hon störtade in i föräldrarnas rum. Vad är det som låter, grät hon förtvivlat, vad är det som aldrig slutar att låta? Jo, det här, min flicka, viskade då mannen, det här är tystnad.
Snart började bygget. Man hjälptes åt och högg ned träd, högg ned de hus som redan börjat förfalla och så bar man med sig virket uppför skogen och byggde nya hus av det. Från att ha levt i en ring kring foten tog livet kring berget nu formen av en spiral. Husen byggdes i en enda pågående slinga runt berget. Parallellt med husen byggde man även en väg. Till en början var tanken med vägen att man skulle kunna följa den tillbaka nedåt igen, kanske gjorde man det några gånger, men snart blev vägen mer av en symbol; för där vägen slutade tog framtiden vid, och vad hade man egentligen där nere att göra när man kunde gå uppåt. För varje ny generation på berget byggde man nytt. Högre och högre uppför berget levde man, de yngre lärde de äldre hur man skulle nypa ihop näsborrarna och blåsa upp kinderna för att lätta på trycket för öronen, man uppfann nya färger att måla husen i; vad sägs om faluröd. Man började tala om himlen. Man talade om havet som något främmande, och snart var det ju sant. Man dog där, sa man, drunknade. Från att ha druckit av havet så samlade man regnvatten från rännor på hustaken att dricka av istället, surare och surare i smaken för varje varv som hus restes över berget. Och för varje varv vägen reste sig över berget körde där alltmer avancerade åkdon; enhjulingar, cyklar och så småningom också de första otympliga försöken till bilar. Löv och hela buskar kunde fatta eld bakom avgasrören när motorerna drogs igång. Från husen såg man hur det brann på vägen. Och ovanför elden, bland all flackande rök, såg man hur bilen körde uppför vägen, uppför berget, med långa plankor hängande ur vagnen.
Med ett ryck fastnar lyftkranens bås högst upp i den ihåliga masten. Minstingen ser hur båset dallrar lätt i himlen. En lång stund händer ingenting. Varför händer ingenting, säger någon, människorna skuggar sina ansikten med händerna och ser upp på lyftkranen. Från båset ser mannen ned på människorna och ser i dem, plötsligt, sig själv. Tanken bara kom till honom som ett tvång. Tänk att också jag, tänker han, skulle se så liten ut. Först ser han det helt tydligt. Han själv, där nere, bland dem. Sedan blir det svårare. Ut ur människorna, upp från berget, uppför himlen reser sig mannens föreställningsförmåga, som av en tyngdlag, tillbaka till honom själv. Liksom låga moln i ena stunden kan skugga berget helt bara för att i den nästa klyvas mot bergstoppen och blåsa bort i tunna vaddar, så lämnas mannen ifred igen. Han sitter ensam kvar i båset. Befriad från sin tanke. Först då står han fri att operera lyftkranen. Först då drar han sin spak. Och nedför himlen sänks lyftkranens dragkrok. På berget håller gammelmormorn hårdare om minstingens hand.
Vad ska man med en krok till, undrar minstingen.
Man lyfter och tar saker, svarar gammelmormorn.
Vad ska man ta med kroken.
Man tar ditt hus.
Förutom hus byggde man även nya prylar på berget. Snart byggde man fler prylar än hus. Man byggde galet med prylar. Som hade man öppnat grinden och släppt ut djuren, så bodde det plötsligt i varje man en upphovsman. Pistol, hårfön, elvisp. För varje ny pryl som uppfanns uppnådde upphovsmannen som en ny höjd, liksom en platå, från vilken han kunde stå och se ned på den han just stått jämte.
En dag uppfann man tv:n. På tv:n fanns redan en kanal. Såpoperor med okända människor i rollerna varvades med skiftande stillbilder av himlen till pianomusik. Efter några dagar knastrade det till i skärmen och ett extrainsatt nyhetsinslag satte igång. Människorna på berget satt samlade kring tv:n. Vi har hittat ett berg, sa man på tv:n och ett vilt skratt bröts loss bland människorna på berget, inte på grund av det nyhetsankaret just sagt, som egentligen var kusligt, för det var ju deras berg, hur hade han sett det, med blicken spänd i kameran bläddrade han mellan utskrivna bilder av deras berg som han allvarligt visade upp, nej, utan det lustiga var att bergets tv på något vis var den första att visa färg, något som ertappade nyhetsankaret med att ha fyllt i hela sin flint med blå tuschpenna, större läppar utanför de riktiga och käkben mitt i det feta.
Man lät tv:n stå på. I veckor, månader kunde man höra mannens röst eka lite varstans i staden, med tiden tillkom fler och fler tv-apparater, på restauranger, i butiker, så ekade rösten. På berget ska vi bygga varje bil igen, sa han. Varje hårfön, elvisp, ja. Lite allt möjligt sa han, utan att något någonsin hände. Det var underhållning. Det roliga var att han var så ful.
På en uteservering satt en flicka bredvid sin far. Redan innan människorna började skratta, bara när flickan hörde hur det knastrade i tv-skärmen, vände hon sig mot fadern. Det var en märklig sak, att känna någon väl. Flera gånger hade hon kommit på sitt hjärta med att rusa iväg i hans ställe, hundskall, kyrkklocka, champagnekork, allt som han kunde bli skrämd av, uppfattade hon. Som om hans oro hade krupit in i henne och stod vakt därifrån. Hon ville göra världen behaglig för honom. Hon vände sig mot honom på uteserveringen som för att absorbera honom, hans vibrerande ögonlock, flackande blick, som kunde hon ställa sig emellan honom och allt annat för att dämpa stöten, men när skratten bröt ut skakade han ändå till våldsamt och gav ifrån sig det ynkligaste ljud, ett gällt pip.
Om fadern sa man att han snurrat ihop det totalt. Han visste inte hut. Plötsligt kunde han tala utan att någon hörde på, sedan satt han tyst vid tilltal. Hans liv följde en egen logik, tvärtemot andras, så som den drunknande i ett mörkt vatten kan börja simma djupare och djupare ned istället för uppåt, så levde fadern sitt liv, som om hans luft faktiskt väntade honom först där, på botten.
Kameran filmade ett tjockt pappersblock helt nära. Det hördes tunga, nästan upphetsade andetag. En tumme nöp tag om blockets nedersta hörn. Sidorna spändes ut i en båge innan de spolade förbi under nageln och skapade en hackande animation. Man såg berget. Man såg tecknade människor bygga en väg helt upp till toppen. Ser ni, säger mannen, det är ni.
Alltmedan mer avancerade idéer presenterades på tv-apparaterna på berget satt fadern mest tyst på soffan. Fastän ögonen irrade omkring var det som om han inte såg flickan där hon drog på sig jacka och ryggsäck, som om han såg sig omkring invärtes, där han hade ett och annat att reda ut, och ögonen riktade utåt mot flickan bara var ett negativ av den egentliga rörelsen.
Fastän flickan var liten förstod hon att det som skilde henne från fadern fanns i den tomma platsen under dörrkarmen till deras hus. Där utanför var livet ett annat. Plötsligt högljutt eller skrämmande tyst, folk hjälptes åt och var elaka om vartannat, ett strömmande nu omöjligt att få grepp om, som bara var. Flickan klarade av detta andra. Kunde röra sig fritt, ur faderns mörker och ut, som av ett slags dubbelt medborgarskap fann hon sig i bägge. Hon förstod dem lika. Luften kändes kall mot hennes ansikte, vind tät som en vägg och ljuset så starkt att ögonen värkte, men när de vant sig var det vackert. Vid den tiden bodde man om bergets mitt. Fåglar flög i höjd med ens huvud och när molnen skingrades såg havet oändligt ut. Flickan tog omvägar till skolan. Hon ville se allt. Hon ville lyssna till skratten från uteserveringarna. Vi ska nå högre. Så högt som ingen nått. Man såg tecknade människor bygga en väg nittio grader upp i himlen på tv:n. När man inte längre såg berget, bara vägen och himlen, klev människorna av vägen och bosatte sig på varsitt moln. Man såg glad ut. Man vinkade inifrån tv:n. Ser ni? Men från uteserveringarna fortsatte skratten att eka. Man prövade alla möjliga metoder. Man vädjade, befallde, rentav ljög på tv:n. Man skickade verktyg och kostymer till bergets brevlådor, till den som gjort sig förtjänt. Det tog tid innan man knäckte det. För så länge uteserveringarna var befolkade var det som om alla budskap gled av med deras skratt. Forskning visar på extrema risker med låg luft. Fadern hade en gång talat om människorna på uteserveringarna för flickan. Skillnaden på dem och mig, hade han sagt, är att de aldrig velat något så mycket att det gör ont. Man blir sjuk och dör. Ni kan inte leva så. De vill sitt kaffe. Vi måste högre. Det gick veckor, månader innan man plötsligt förstod det. Medan jag… Att vägen till bergets befolkning gick genom dess genomskinliga hinna. Det druvskinnsaktiga spända tunna. Jag… Så lätt att punktera och ta sig förbi. Vill… En dag när flickan kom hem från skolan hade man installerat en tv i varje vardagsrum. På berget ska det byggas en väg till himlen. Flickan fann fadern nästintill oigenkännlig. För hans blick som alltid varit flyktig hade stannat upp, han satt på soffan och såg upp, hans ansikte, hela hans hållning, reste sig efter tv:n, på berget ska det byggas en väg till himlen, tänk att en enkel korrigering i tilltal kunde göra hela skillnaden, kunde tillstå honom fäste på denna jord, det är du som ska bygga den.
Och så gick det till när den första mannen, i den fula mannen, såg sin överman.
Återstoden av berättelsen är obegripligt kort, män samlades på vägen, fastän de bodde på berget hade man knappt sett dem förut, men de var många, och för varje dag som gick blev de bara fler, man såg dem passera uteserveringarna med verktyg i händerna, en blek, tyst ström av dem, de som man trodde var inga var så många fler än så, man såg dem bygga, medan man såg dem häpnade man, en enda pågående inåtgående flämtning, förstummande, man kunde inte säga något, bara såg, såg hur de man trodde var alla knappt var några alls, såg sig själv och dem med en inte säga något, bara glida undan, bana väg för en ny, svällande mitt, man såg dem samlas på vägen och bygga, man såg män föda män på vägen, med släta ansikten, krökta ryggar och händer redan rundade efter verktygens hantlar, sådan var deras art, med utstickande öron som hörde till mannen på tv:n, som sa att han ville se dem bygga, hur han ville se det byggas. Och så blev det så.
Ovanifrån liknar vägen en förklaring, en kronologi, ett grusfärgat band hårt virat om berget från botten och upp, där inga träd växer, inga hus står. Som om det var av hänsyn till vägen som livet växte fram, vällde ut där asfalten slutade. För varje varv vägen reser sig över berget blir berget smalare. Som om det var av hänsyn till vägen berget fått sin form, sin spets. På toppen övergår vägen i en lyftkran. Från himlen opererar mannen lyftkranen. Hans ryggrad, en förlängning. Han drar i en spak och drar minstingens hus till sig.
Vart tar de mitt hus, undrar minstingen.
Till himlen, svarar gammelmormorn.
Varför då.
För att man har sagt så.
Bara en enda gång hände det att en man vek av från bygget och rörde sig nedåt istället för uppåt. Man kallade honom för en galen man. Vissa som lever idag minns honom fortfarande. Han var som vem som helst till en början. Han växte upp på bygget under en tid då det bara var några få varv kvar till toppen. Han byggde. Så en dag brast det för honom. Han som jämt varit tyst hörde sig själv skrika, han skrek och sprang omkring, som om något inuti honom hade slagit om och gjort honom till en annan, han skrek att verktygen plötsligt brände, att de gjort hans händer genomskinliga, fastän andra män såg dem menade han att de inte längre fanns där. Han flyttade samma dag. Han promenerade nedför berget, med sig bara kläderna på sin kropp, och han bosatte sig på botten. På något vis levde han länge där. Ända upp i hög ålder hände det att han vallfärdade till toppen igen för att tala om diverse med människorna där. Man sa att han var galen, att han inte luktade gott, men man lät honom hållas. Han berättade att han inte var ensam på botten, att han sett kostymklädda människor, korta fabriker och körbanor med knäpptysta bilar gömda under träden. Han berättade att han drömde mardrömmar varje natt. I en lade han sig på sin jacka i skogen för att dö men han dog aldrig.
Minstingen ser sitt hus hänga från lyftkranens klo. Från bergstoppen ser man det färdas högre och högre upp i himlen tills det att mannen finner ett lämpligt moln att ställa det på. Då trycker han på sin knapp. Omedelbart faller huset istället för att stå. Det är det som händer. Inte en sekund liknar det något annat. Huset faller från himlen. Det är hemskt men på något vis ändå nödvändigt, för inget kunde reda ut saken bättre. Trots allt vad man har sagt, allt vad man fått höra, i hur många år nu, så är alla ord tillsammans ändå inte tätare än det moln huset faller igenom. Man ser det. Man hör det sedan krossas mot ett annat hus. Det mullrar när förstörelsen rör sig nedför berget. Från toppen och nedåt krossas husen mot och av varandra, pulveriseras, resterna faller och blir till vågor i havet och reser sig gör en faluröd, mörk, till sist möglig rök. Marken skakar under människorna. Man ser upp mot himlen men ser där bara lyftkranen. Också du, hör då minstingen gammelmormorn säga, märkligt tyst jämfört med allt det andra. Hon bara konstaterar det. Också du. För i himlen ser man lyftkranen vaja, och fastän man inte ser honom vet man att mannen i kostymen sitter där någonstans, i sitt bås ovanpå masten som dallrar och viker från sida till sida, sekunder från att knäckas, liksom den tanigaste flaggstång i vinden.
