TERRY NOTARY, THINGS COULD BE DIFFERENT BUT ALSO THE SAME
This is the index
Københavnsk Spleen
Tirsdag den 13. november 2020
København har de seneste måneder fået sig et lettere bizart problem. Det drejer sig om geden Søren, som siden slutningen af juli har drukket sig sanseløs i byens gader. Søren er omtrent en meter høj, vejer op mod 80 kilo og kan virke ganske frygtindgydende.
Fødevarestyrelsen har udtalt, at man bør holde afstand, hvis man møder ham – ikke kun på grund af fysisk fare, men også fordi geden besidder en tiltrækningskraft, som aldrig er set før. Flere mænd i byen er begyndt at følge i hans fodspor og opfører sig som en slags disciple.
Ifølge Fødevarestyrelsens oplysninger har Søren tiltrukket op mod otte mænd. Og selvom byen i skrivende stund er dækket af sne og temperaturen ligger under frysepunktet, holder det hverken Søren eller mændene tilbage. En af mændene kontaktede for nylig styrelsen uopfordret med en påstand om, at øl faktisk nydes bedst i frostgrader.
Søren har fået sin egen bar – Søren Geds Garage – hvilket har løftet hans kultstatus yderligere. Hver formiddag mellem kl. 10 og 12 er der happy hour, hvor en øl koster 15 kroner. Ifølge flere kilder er dette blevet et helligt ritual for hans tilhængere.
Hele København følger nu med i jagten på den fordrukne ged, som efter sigende reagerer voldsomt, når der ikke er øl i nærheden. Søren og hans mænd har endnu ikke forårsaget fysiske skader, men de er blevet set stjæle øl fra civile øldrikkende, imens andre kilder melder om flere tilfælde med opkast inde på byens mere eksklusive caféer og restauranter. Derfor glæder flere af byens beboere sig over, at Søren har fået sin egen garage, hvor han – og hans tilhængere – kan udøve deres vanvid i fred.
Selvom man er lidt bange
er det sådan et sted
man ikke ville have noget imod
at blive buret inde
man kan se de mystiske genstande
som Søren Ged
har samlet
det ovale hjul
der venter på
at indramme hans horn
Som en ged skabt til at give farve
til livet
lod han sine gæster råbe
lod dem indskrive sig i det tågede fællesskab
som når bjergenes huler
hvisker noget helligt til mændene
om humlens væske
som var det gudernes nektar
der endelig blev genfundet
på Søren Geds Garage
der
hvor måneskinnet
møder flasken
og indgraverer smerten i kødet
Men jeg vil ikke dø nej
skal sidde og få hældt øl i skridtet
skal høre på dig fortælle om dit bachelorprojekt
og blive slået hårdt i ansigtet
og blive overtalt til at slå igen
men jeg skal ikke hjem skal
trænge dybere ind i desperationen
helt ind til skumringens stille
stille kampråb
Nede på pladsen
spiller Søren Ged
La Isla Bonita i aftensolen
fra sit vindue ser Jimmy
Søren Ged samle sin flok
Han rører dem forsigtigt med sine øjne
de må ikke mærke det
men hvis de gør
er længsel altså telepatisk
Onsdag den 18. januar 2023
I København slog man alarm, efter at have modtaget en anmeldelse om, at flere mænd havde levet under dårlige forhold i byen. En ged ved navn Søren er blandt de mistænkte for at være ansvarlig for disse forhold. Kommunen har bestilt et tilsyn af hans garage. Flere mænd er blevet fundet i Fælledparken, efterladt i mudderet; mænd uden tøj på og i en stank af øl og afføring liggende under vintergrene, hvor de formentlig havde søgt ly.
Sådan beskrev myndighederne fundet efter en tur i området tirsdag.
En sen formiddag går Carsten ned ad Nørre Farimagsgade
dette er krisen
han vidste ville komme
når han ser sit spejlbillede i vinduet
hvor der står
alm. flaske øl
HVER DAG
kl. 10:00-12:00
15,-
klædt i sine røde bukser
og militærjakke
med stiv pik og øl i håret
et uigenkaldeligt minde om et kys
en varm stemme der siger ciao
og det hele falder fra hinanden igen
brutalt som intet forandrer sig uden grund
han renser sit ansigt med en hidsig gråd
og træder indenfor i sikkerheden
et fristed fra febrilske tanker
noget graffiti på toilettet siger
Jeg har svært
ved at skjule vreden
over at de har nedlagt
busstoppestedet ved Søren Geds Garage
Grytan
Vi tänker på de ryska dockorna,
lackade med blommande mandelkinder.
Tänk på dem och hur de staplas i varandra.
Ett liv i ett liv i ett liv
Den minsta som skallrar där inne, en hägring av den yttersta och igenkännbar endast till formen.
Hon är en kalv som med mjuknade klövar slår mot bukens inre.
Pärlan i skalet och ett barn för stort för moderlivet,
vars lemmar trängts till en vilande stillhet i väntan på ljus
Dockor i dockorna vilar omslutna i håligheten.
Skräms då pärlan av musslans mörker?
Det finns rum i håligheten. Det finns rum i håligheten som visar sig för den letande, salar som står öppna för den som vill.
I det rummet finns hon, hon finns alltid där. Den gamla och geten. Kvinnan som bodde i Grytan. Kvinnan som bodde med sin get i Grytan.
Hon, som den gången för länge sedan flydde sjukdomen ut till udden, ut till havet. Promenerade den sista biten, förbi de ensligaste stråken av bebyggelse. Hon måste ha frusit så där ute när hon klättrade upp för kanten och ned i stenens inre. En mjukt polerad kalksten. Sval under handen. Havsutsikt med huvudet lutat ut över kanten.
Hon levde med geten som värmde henne i stenens mage. Om nätterna gav geten henne di, gamla försiktiga läppar mot den mjuka, varma spenen. Om morgnarna slickade de tillsammans saltet av stenarna i vattenbrynet. Letade tuvor av strandlök och havre.
Vad gjorde hon då när djuret en morgon många år senare bara vilade i stillhet? Hon kom vandrande med geten som andades lätt genom skägget i famnen. Dammiga horn. Vad säger man när man kommer tillbaka efter att ha uppsökt håligheten? Utan att veta vad som fanns kvar. Går det att göra någonting annat sedan djurets anda mojnat, än att be om en vagn till prästgården när man finner en gård på en plats som senast var tom. Vandra på krokiga ben med geten till farstun och be prästen om att få köpa djuret en grav. Få lov att köpa en grav och sedan stå bredvid när den grävs.
Hon sänkte själv geten ned. En krum, öm kropp som hjälper en annan krum att nå jorden. Pälsen var ännu varm och hon frågade sig om hon inte skulle vänta på att fylla igen graven tills kroppen svalnat. Hon önskade att hon vågat ge djuret ett namn, även om man inte döper djur. Ett namn att ta avsked med hade skänkt stunden en viss högtidlighet som just då kanske saknats.
Skulle hon inte bara kunna få kallas Maria? Efter Jungfrun själv, efter Jungfrun som vakade över dem i grytan. Bilden som drev iland bland stenarna. Ej inlindad i tjusigt ylle men inkapslad i en väl inpackad men efter tiden i havet något uppluckrad brödkaka. Hon är minst och var så liten. I gjutet benporslin iklädd en regnblå slöja och den minsta rödaste av munnar, mindre än en enda koschenillus. Om hon ville skulle hon sänka sitt huvud inför oss och le mjukt inför dem. Från sin höjd såg hon allt, Guds öga bland dem.
Vi tänker oss att Jungfrun minns dagen hon lades i degen, på hur den svällde och hur hon slukades inunder den. Den fadda luften som steg upp, hur katedralens trådiga valv framträdde. Kryssbågiga, ribbade, ribbade kryssbågiga. I ugnens hetta måste det ha känts som att återvända till ursprunget. Till den ugn som gav kroppens mjukhet en fast spänst. I vilken tiotusen jungfrur mötte den öppna lågans hetta och stelnade till en evig andakt. Där handflatorna kemiskt fogades till varandras yta. Att hon tänkte att om elden hade haft ansikte skulle hans drag vara helt rena, men munnen öppen och andetag som fjädrar. Andetag som hos ett nyfött barn där magen rycker upp och ner, varje gång lika överraskad av luftens kyla. Hon berättar för geten om hur deras jungfru minns hur mörkret skingras när skorpan sprack, när stärkelsens trådar gick av och när brödets kyla byttes mot munnens fuktiga hetta och när tystnaden byttes mot kvinnans skrik när den fjärde tanden åt höger framifrån räknat träffade det stelnade glashöljet.
Utspottad i en handflata, täckt med saliv, upplyftes hon och sköljdes. Som en bild av ödet ställdes hon för att bevaka hushållet. Hemmet i hålet.
Men jag hade inte låtit henne lämna mig, jag hade svalt henne och bett henne inreda mitt inre. Visat henne vägen till min kammare och bett henne bevaka dess rörelse, bli en docka i mig, ett hölje i ett hölje. Hon skulle syna mig och be mig spotta liljor i bönen. Vita, gula, röda. Bara liljor tills dess att jag fullt förstod innebörden. Jag skulle svälja delarna av ett möblemang och svälja någon stark i lämplig storlek som kunde bära föremålen dit hon ville.
De ska stå i hjärtat – i vänstra kammarens inre sal. Varmröd mahogny som jag skulle känna när hjärtat krampade ihop sig i sina slag. Vassa små tändsticksben med tjockt lack som pockar mot väggen. Vid grinden skulle hon plantera rosor vars stjälkar växer längs venerna. De ser ut som rosen i ett manuskript, hårda och knubbiga. En ros på kammarens vägg, inte nypon att bita i utan bara en evigt blommande regnblå ungdom.
Hokuspokus
”Den gången för länge, länge sedan då jorden skulle skapas störtade den ner från ovan. Jord, fjäll och stenar – allt kom från himlen och på så sätt blev jorden till.” – Grönländsk skapelsemyt, återberättad av Lena Stiessel
Men då undrar ni förstås vad som fanns i himlen och hur det blev till. Där fanns intet säger jag er. Men det är ni för enfaldiga för att förstå. Ni kan helt enkelt inte greppa grejen med intet och ännu mindre kan ni begripa hur det ur intet kan uppstå dess motsats; något.
Vid en obestämd tid (kanske fluktuerande) satt två hopplösa typer vid ett bord i den bartenderlösa baren. Det AI-genererade barnet stod och höll på i ett annat hörn. Armar och ben dök upp och försvann om vartannat för det var på den (obestämda) tiden då AI inte förstod sig på gymnastik men spelade sinnessjuk schack. Typerna vid bordet satt lutade över just ett parti schack men det gick segt med dragen då de samtidigt var upptagna av mycket större problem; de var oense om hur det hade gått till där i början när jorden och alla andra himlakroppar en gång skapades.
Ingen av typerna trodde längre på Big bang, på så sätt kan man säga att de låg i framkant. De var snarare av den uppfattningen att den stora smällen som koncept var en återvändsgränd då det symbolspråk som krävdes för att beskriva händelsen var onaturligt. En tillknäppt och stel konstruktion som egentligen inte sa så mycket. Istället försökte de vända och vrida på äldre, mer rörliga begrepp som funnits med människan sedan urminnes tider och på så sätt internaliserats i dess väsen på ett mer naturligt sätt.
Typ A: offer, något offrade sig eller blev offrat, det är jag ganska säker på.
Typ B: det är för enkelt.
Typ A: för enkelt? Vad är det som är enkelt med offer? I offer finns allt; mod, styrka, spänning, massor med spänning och mystik. När de dräpte den där jättekillen, vilken fajt! Wow, det måste ha varit mäktigt när han föll till marken efter timmar av blod, svett och tårar!
Typ B: grät de medan de slogs?
Typ A: ja varför inte?
Typ B rynkar pannan och ser skeptiskt på Typ A som plockar upp en hästpjäs (löpare eller springare, omöjligt att veta vilket men något snabbt) och håller upp den framför ansiktet som för att se om den skulle kunna gå att äta. Efter att ha vridit och vänt på pjäsen ställer typen ner den igen på en till synes slumpvis vald ruta.
Typ B: men vad hade jätten gjort?
Typ A: vad menar du?
Typ B: hade jätten trampat på någon eller varför ville de döda honom?
Typ A: han var väl stor och ful. Det var säkert därför de grät. Och så skulle de ju offra honom för att skapa jorden.
Typ B: offerbilden är ful. Och barbarisk, jag kan inte tro att jorden skapades genom barbari, det är för enkelt säger jag.
Typerna tystnar och stirrar ner på schackbrädet. Efter en stund flyttar Typ B en häst till en svart ruta. Barnet sprakar i hörnet.
Offer är bara början, botten på isberget säger jag er. Ett grundarbete som skapar rätt förutsättningar.
Typ B: men mystik gillar jag. Mystik är vackert.
Typ A: vad har det med saken att göra?
Typ B: världen är vacker så det måste ha varit något mer sofistikerat än ett offer som ligger bakom det hela. Jag tänker något i stil med gyllene ägg som rullar ner i havet och går sönder utan att förstöras.
Typ A: vadå ägg, var skulle äggen komma ifrån?
Typ B: från pippin som flög över havet och landade på tjejens knä när hon låg där och badade.
Typ A: var det verkligen det vackraste du kunde komma på?
Typ B slänger en ilsken blick på Typ A som flinar (stört) och flyttar häst till vit ruta. Barnet fortsätter att spraka.
Typ B: det vackra är att äggen går sönder utan att förstöras. Det är obegripligt, därför är det vackert.
Typ B flyttar häst till ruta.
Den vackra rörelsen är en grej, det stämmer. En sugande massrörelse som verkligen manar fram grejer säger jag er.
Typ A: jag gillar när saker förstörs. Som när han överguden slaktade sin get, eller var det en ren?
Typ B: den vackra renkon med de sorgsna ögonen?
Typ A: ja den, han kallade den till sig, den gick rakt i fällan, för sen skar han halsen av den och gjorde land av köttet och vatten av blodet. Ett klassiskt offer.
Typ B: tror du att renkons ögon var så sorgsna för att den visste att den skulle offras?
Typ A: pälsen blev skogar vet du, och skallen himlavalvet såklart.
Typ B: sånt borde spela roll, om jorden skapades genom ett ofrivilligt, kämpande offer eller ett offer som sedan länge redan accepterat sitt offeröde menar jag. Det borde färga av sig, sätta sig i marken.
Typ A: lidandet är en konstant som de säger.
Typ B: om vi tvunget ska hålla på med offer tycker jag bäst om den typen av självoffer där kroppen blir oblat och blodet ger oss vin att skölja bort våra synder med.
Hör du som de yrar? Jag tycker synd om stackarna. Hur länge har de varit fast med detta nu? Tusentals år, minst. Min favoritepisod var när de höll på och tjatade om Big bang, där trodde de verkligen att de var något på spåret lol. Nu har de börjat om från början igen…
Båda typerna hade glömt bort spelet och satt nu tillbakalutade på sina stolar. Var och en försjönk de allt mer i sina egna tankar. Typ A tänkte på alla offer som någonsin offrats medan Typ B förskönade sin tankevärld genom att erinra sig allt vackert som någonsin funnits.
… de försöker hitta nya mönster men ändå gör de på samma sätt om och om igen, springer förbi det väsentliga. De snuddar vid begrepp som har med saken att göra men stannar aldrig när de borde.
Efter ett tag börjar något otillfredsställande och rastlöst smyga sig över dem. Typernas förnuft hade börjat pressa dem, manar nu på dem som riddjur in i en vansinnesjakt. Stirriga sitter de kvar så gott de kan, gör sitt bästa för att inte trilla av stolarna. Till slut tar Typ A tag i en hästpjäs, lyfter upp den och betraktar den hungrigt en stund. Vrider och vänder, ställer sedan ner den på en till synes slumpvis vald ruta.
Typ B: men vad fanns innan då?
Typ A: vadå innan?
Typ B: ja men innan alla offer och allt det vackra?
Typ A: vissa säger att det fanns gastar
Typ B: andra är mer inne på det här med ägg som sagt
Typ A: jättarna är ju också ett alternativ
Typ B: gudarna har vi nästan glömt.
Luften i baren luckras upp, texten och rummet går ihop medan tiden fortsätter göra sin grej.
Typ A: någon sa att ”först fanns bara luft och vatten”
Typ B: ”himmel och hav och ett jättegap”, men vad betyder det?
Typ A: ??
Typ B: ??
(? ? ?)
Nu sprakar det rejält i marginalen och typerna vrider sina stela nackar (förvirrade ansikten) i en unison rörelse, vänder blickarna mot barnet. (Något laggar fortfarande.)
AI-genererade barnet: Hej.
Typerna förblir tysta medan barnet glider fram till bordet, viftar undan Typ A från stolen och slår sig ner. Typ A står apatiskt vid sidan av stolen ett ögonblick innan den, typen alltså, stapplar runt till andra sidan bordet och tränger sig ner bredvid Typ B på dennes rygglösa stol (pall). Typ B har tappat fokus under tiden och flackar runt med blicken bland bokstäverna. En stund sitter de så, Typ B flackandes medan Typ A stirrar dumt på barnet som fortsätter att spraka och hålla på.
AI-genererade barnet: här har det flyttats snabba pjäser till olika rutor ser jag.
Typ B återvänder till (den fluktuerande) nutiden med ett ryck, Typ A fortsätter stirra på barnet.
Typ A: japp, häst till ruta, det är så vi jobbar
Typ B gnäggar tyst medan barnet flyttar fram en bonde.
AI-genererade barnet: nå, jag hör att ni börjar närma er något, dvs intet. Horisonten på historien.
Typ A nickar myndigt med blicken fäst på barnets tredje öga medan Typ B flyttar fram hästen.
AI-genererade barnet: först gäller det att skapa ett tomrum. Ett offer är väl ett sätt att göra det på men det behöver verkligen inte vara så dramatiskt. Tänk mer ett djur som är törstigt, som saknar vatten.
Typ B: en häst kanske?
AI-genererade barnet: det är inte så noga
Typ A: kanske hästen har avhållit sig vatten en längre tid för att bli törstig, eller någon har slutat ge hästen vatten för att göra den törstig. Offrat en njure eller två.
AI-genererade barnet: visst, så kan det vara. Men huvudsaken är att djuret är törstigt eftersom det saknar något.
Typ B: vatten
AI-genererade barnet: det är inte så noga
Typ A: det skulle kunna vara vin, en fyllehäst
AI-genererade barnet: …
(. . .)
Det AI-genererade barnet suckar och sprakar och flyttar på drottningen.
Se som de håller på, fastnar vid varenda liten grej, vägrar släppa taget innan allt har blivit alldeles urvattnat och tillplattat.
AI-genererade barnet: tänk rundare, tänk på intet som törsten, en känsla som uppstår ur saknaden.
Typ A: oj här tar vi minsann ett stort kliv ut i vildmarken.
Typ B: ja, sluta svamla.
Barnet naglar fast typerna med vars ett öga, det tredje vandrar mellan dem, tickar på, hypnotiserar. Sprakandet blir allvarligt och djupt.
AI-genererade barnet: när djuret är törstigt drivs det att söka upp vätska. En vacker inre rörelse som inte går att förstå.
Typerna ser storögda på barnet och nickar långsamt.
AI-genererade barnet: när djuret sen har druckit känner det tillfredställelse. Den känslan är något.
Barnet släpper taget om typerna och ler krispigt. Vita blanka tänder i femton perfekta rader. Typerna ser omtöcknade ut men har skärpt sig och tar därför gemensamt tag i en bonde som de flyttar fram två steg.
Typ A: jag anar att offret inte har någon speciell betydelse men att det finns vissa saker i konceptet som ändå kan vara användbara.
Typ B: det vackra verkar sakna betydelse helt. Eller så är det en obegriplig rörelse?
AI-genererade barnet: ni kommer aldrig närmre än så. Schack!
Barnet hade slaktat (offrat) sin egen häst med drottningen för att placera henne rakt i kungens linje. Typerna ser förvirrat på varandra och flyttar försiktigt på kungen.
AI-genererade barnet: kan ni inte bara nöja er med att kalla det magi?
Ett torn hade precis dykt upp på den tomma rutan snett framför kungen och blockerade nu alla möjliga flyktvägar. Typerna ser förundrat på barnet och gör sitt bästa för att greppa grejen (det går sådär).
Typ A: hokus??
Typ B: pokus??
Without you
Carte D’or. 2 för 69 kr.
Rabattkupongen har legat i min plånbok, hopvikt tre gånger. Jag lägger den på bordet. Två välfyllda glasspaket vilar på en bädd av jordgubbar, mandlar och orkidéer. Det är inte ens billigt, tänker jag. Jag slätar ut den med hjälp av mitt piña colada-glas. Ingen kommer ens att äta den, tänker jag. Jag vill inte ens ha den. Jag rör med mitt sugrör i drinken. Den här typen av tankar kommer ofta på kvällen. Minnen. Jag rör med sugröret i drinken; En hylla med naturgodis. En kundvagn. Mataffären, rusningstid. Kan jag göra någonting? säger en röst. Det är min röst. Ett havregrynspaket har gått sönder i kundvagnen. Mamma? säger rösten och mamma är där, det är jag och mamma som står tillsammans i mataffären och mamma är upptagen i telefon. Det ligger havregryn på golvet och det verkar som om hennes tankar har glidit bort från henne.
”Is everything ok?” säger servitrisen. Jag släpper sugröret.
”Yes.”
Hon sträcker sig efter mitt nästan tomma glas men jag håller kvar det. Jag är inte klar.
”You want another one?” frågar servitrisen.
”Yes.”
***
Det var fredag och rusningstid i mataffären. Jag stod vid naturgodiset. Jag höll mig själv sysselsatt, jag läste alla innehållsförteckningar och mamma stod två meter bort. Jag hade frågat om jag kunde göra någonting och hon hade bett mig att vänta; hon hade ett telefonsamtal. Hon pratade med T. Hon pratade alltid med T. T var aldrig mer än ett telefonsamtal bort, hennes nummer fanns inte inlagt i min telefon men hon pratade med mamma, alltid. Och jag var alltid med mamma. Jag – mamma – T. Min lillasyster.
Men det är ju därför jag vill att du ska följa med, sa mamma till T. Jag stal en chokladdoppad cashewnöt. Nej, jag menar inte så, sa mamma till T. Nej, det är inte ditt fel. Jag tittade på kundvagnen. Våra ytterkläder låg begravda längst ner. Man känner sig så lätt utan jacka, hade mamma sagt vid entrén och jag hade instämt. Nu plockade hon upp ett nät med avokados och bar det tillbaka mot fruktavdelningen. Vi hade handlat i två timmar. Jag åt min cashewnöt och funderade på mina alternativ, jag skulle kunna göra vad som helst, parmesan, tänkte jag. T hade önskat en vodkapasta till kvällen och jag tänkte att en parmesanost kunde vara perfekt. Den var ett tillbehör. Man kunde servera den on the side och då kunde alla göra lite som de ville.
***
”Ursäkta”, sa jag till en ung pojke som blockerade kylskåpsdörren med sin spis. Fredag eftermiddag var tiden för provsmak i mataffären och pojken stod mitt i mejeriavdelningen och stekte tortilla de patatas.
”De är inte klara”, förklarade en dam som hade parkerat sin rollator bredvid spisen. Pojken såg nervös ut. Han tittade ner i stekpannan. Bredvid stekpannan stod ett fat med baconlindade dadlar som hade spetsats med tandpetare.
”Ta”, sa damen. Det låg sju tandpetare på hennes rollator. Jag tog en dadel. ”Ta mer”, sa damen och jag tog en till. ”Vänta”, sa damen. Hon reste sig upp, tog sin rollator och lämnade mig ensam med pojken. Han svettades och jag önskade att jag kunde lugna ner honom.
”Vad ska det bli”, frågade jag.
”Tortilla de patatas”, sa pojken.
”Gott”, sa jag. Han tittade ner i stekpannan och svettades. Han kunde inte vara mer än sjutton år.
”Vad tror du om detta.”
Damen var tillbaka med en papperspåse på sin rollator. ”Nu har du till hela familjen”, sa hon medan jag fyllde påsen med dadlar. Jag mådde illa. Jag tänkte att jag måste därifrån.
”Tack”, sa jag och tittade på pojken.
Det var så lite, tänkte damen och såg nöjd ut.
”Jag måste gå nu”, sa jag men pojken hade fullt upp med att steka.
***
Ibland fick jag den här känslan. Panik. Då fanns det ett fönster på cirka två minuter innan katastrofen bröt ut. UTRYM, skrek det i mitt huvud så jag gick till kundvagnen, hittade bilnyckeln i mammas jackficka och gick ut på parkeringen. Luft. Iskall vinterluft. Jag drog in den och blåste ut den, sakta, tio gånger, lukta på blommorna – blås ut tårtljusen. Tio gånger. Jag gick till bilen. Jag satt ofta i bilen och väntade medan mamma handlade. Först följde jag med in i affären men det slutade nästan alltid med att jag tröttnade eller fick en panikattack och då gick jag till bilen, ibland dog bilbatteriet för att jag lyssnade på radio, jag ska inte lyssna på radio, tänkte jag varje gång jag satte mig bakom ratten.
***
Det låg en vodkaflaska i passagerarsätet. Explorer vodka. Jag rörde vid etiketten. Ett skepp var på väg ut ur etiketten och jag plockade upp flaskan och höll den nära hjärtat, jag skruvade loss korken, jag tog en klunk men vad GÖR DU. Jag skruvade tillbaka korken. Det var inte jag, tänkte jag. Jag tittade på flaskan. Skeppet hade rödvitrandiga segel och ett monsterhuvud i spetsen. Idiot, tänkte jag. Hur svårt kan det vara, tänkte jag och jag tänkte på kvällen och på pastan som mamma skulle göra. Jag tänkte på T. Jag hade druckit ur flaskan. Det är inte så fräscht för oss att få din saliv i vår pasta, tänkte jag. Skulle du vilja ha vår saliv i din pasta, tänkte jag och jag föreställde mig hur mamma suckade. Hon tittade på mig och suckade och det här var en bild som trängde sig in i mitt huvud, mitt huvud kändes enormt, och nu ringde hon dessutom, samtal från mamma, jag måste sluta föreställa mig det här, och jag tittade i alla riktningar, fanns det något systembolag i närheten, ja. Systembolaget. På andra sidan parkeringen. Jag gick in och köpte en ny flaska vodka och var tillbaka i förarsätet inom en minut. Allt var över.
***
Det finns ingen som jag, tänkte jag medan jag betraktade mitt ansikte i backspegeln. Ännu en gång hade jag löst en omöjlig situation. Jag satte på bilradion, Without you med Mariah Carey. Det såg ut som att jag grät. Jag tog den öppnade vodkaflaskan och förde den till munnen. Det behövdes inte mer än tre klunkar. Parkeringsplatsen smälte framför mina ögon och där kom hon – mamma trädde fram genom mataffärens karuselldörrar. Hon gick över parkeringen. Jag tänkte att hon var liten. Mindre än alla andra, tänkte jag, för liten för kundvagnen, för liten för parkeringen och kanske för världen och nu stannade hon utanför bilen och tog upp två matkassar. Jag stängde av radion och öppnade bildörren.
***
”Har du suttit där hela tiden”, frågade mamma. Jag klev ut och sträckte mig efter matkassarna. ”Jag har ringt”, sa hon. Jag tog tag i en kasse. ”Jag ville se om du kunde köra hem och hämta våra rabattkuponger”, sa hon. Varför släppte hon inte.
”Vadå för rabattkuponger”, sa jag.
”Vaniljglass”, sa hon. Till slut behövde jag göra det med våld. Jag slet kassarna ur hennes händer och en apelsin rullade in under bilen. ”De gäller till och med idag”, sa mamma och följde apelsinen med blicken. Jag ställde maten i bagageutrymmet.
”Det är Carte D’or.” sa hon.
”Vad är Carte D’or”, sa jag medan jag ställde resten av kassarna i bagageutrymmet.
”Det är ju den som du älskar”, sa hon och tittade på apelsinen. Hon såg olycklig ut, och tittade på apelsinen som om apelsinen var en värld som hon hade förlorat. Men plocka upp den då, tänkte jag. ”Så det är mycket för din skull”, sa hon lågt.
”Och var ligger de?” sa jag och smällde igen bagageluckan. Jag brydde mig inte en sekund om den här apelsinen men för mamma verkade det vara upptakten till en fullskalig depression. Jag hatade det. Det var en apelsin?
”På köksbordet.”
Jag knuffade undan henne så att jag kom in i förarsätet igen, drog igen bildörren och backade över apelsinen. Namaste, tecknade mamma med händerna.
***
Jag körde utmed havet som var täckt av is och jag tänkte att det inte var normalt. Solen stod lågt på himlen. Jag låg i vänsterfilen. Det är inte normalt, tänkte jag. Jag tänkte på T. Jag tänkte på hennes matpreferenser och på murarna som hon byggde i kylskåpet. T var ett år yngre än jag och hon hade ett eget system där hon använde syltburkar för att kommunicera till mig och mamma vilka matvaror vi fick lov att röra vid. Det är inte normalt, tänkte jag. Vid det här laget hade hon kunnat ha två barn, eller ännu fler. Hon var vuxen. Tre svanar promenerade över isen. Hon betalar inte ens hyra, tänkte jag. Det gjorde inte jag heller. Men jag bygger i alla fall inga murar, tänkte jag. Jag tror i alla fall inte att jag är bättre än någon annan. Jag körde om en skåpbil. Det är omöjligt att leva där, tänkte jag. Det gick inte att använda frysen heller eftersom den var fylld av chips. Varför fryser hon in chips, hade jag frågat mamma. De tappar smaken när man fryser dem, hade jag förklarat för mamma. Jag gasade och körde i 120 och nu passerade jag rader av nybyggda hus. Solen studsade mot fönstren. Det gör inget, hade mamma sagt. Jag fick solkatter i ögonen. Hon äter dem inte, hade mamma sagt och jag fällde ner solskyddet och vinklade det åt olika håll, ”man känner sig så lätt utan jacka”, hade mamma sagt och jag slet loss solskyddet från taket och slängde det i baksätet och jag förstod inte varför T fryste in chips och nu stod det en polis vid vägkanten och jag märkte att jag körde i 130 men varför har du tumvantar på dig din jävla loser och han vinkade och pekade och jag saktade in.
Jag blev svag överallt.
***
”Jaså”, sa han medan jag vevade ner bilrutan. Han tog av sig vanten och räckte över en alkoholmätare. Det var Polisen. Polisen hade varit son till min lärare i textilslöjd på högstadiet. Han hade jobbat som elevassistent men egentligen velat bli polis. Det blir säkrast så, hade han sagt till mig en gång när det var klassutflykt på tivoli. Hur roligt det än är att åka slänggunga med sockervadd blir det inte roligt för dig sen när håret är kladdigt och sockrigt, hade han sagt medan han tog sockervaddet ur min hand. Det var allt han någonsin hade sagt till mig. Han var äldre. Sju år äldre.
”Du kan börja med att blåsa”, sa han och jag tänkte att världen var en allvarlig plats. Jag blåste i munstycket. Det tjöt. Ingen av oss verkade ha varit i den här situationen förut så jag tittade rakt fram och Polisen tittade i sina papper.
”Vänta”, sa han. Som om jag någonsin hade gjort något annat. Tryck ner mig på marken, hade jag inte sagt. Håll fast mig, hade jag inte sagt. Det måste vara våldsamt.
”Vänta”, sa han.
”Känner du igen mig”, sa jag. Han tittade i sina papper. Han trodde att det fanns en manual för allt i den här världen. Han frågade hur länge jag har haft mitt körkort. Sju år. Han tittade i sina papper. Jag tänkte att det inte skulle hända någonting mellan oss om han inte tog något initiativ. Han sa att det verkade som att jag skulle få behålla det trots allt. Jag väntade på att han skulle titta upp från sina papper. Han tittade upp från sina papper.
”Du får göra vad du vill med mig”, sa jag. Polisen var tyst. Jag knäppte av mig bilbältet och klättrade över till passagerarsätet. Jag la vodkaflaskan och påsen med dadlar i baksätet tillsammans med det avslitna solskyddet. Polisen tittade på mig och på mina saker.
”Det finns ett handtag på utsidan”, sa jag och tog av mig en sko.
***
Polisen var en person som kunde vara tyst en lång stund utan att det blev stelt. Jag mindes hur han hade sett på mig från andra sidan klassrummet under en mattelektion. Det fanns ett allvar. Jag hade inte varit hans primära ansvarsområde men han hade sett mig. Allt.
Han har passerat den andra puberteten, hade någon sagt och jag hade inte förstått vad det betydde men nu såg vi på varandra genom den nedvevade bilrutan och det här var ett ansikte som präglades av kontraster. Linjerna var distinkta men samtidigt grova. Allt var balanserat. Han var mogen.
”Varför ska jag göra det?” sa han. Jag var svag.
”För att du är underbar.”
Polisen såg bekymrad ut och jag förstod inte att jag visade mig sårbar på det här sättet.
”Alltså”, sa han. Han pausade för att placera sin hand på vapenbältet. Han hade en pistol. ”Det här är en orimlig situation.”
”Ja”, sa jag. Det var svårt att få grepp om mina tankar. Allt i mig bultade. Solen var på väg att gå ner över havet och Polisen hade något allvarsamt i blicken. Han slöt sin hand omkring pistolen. Lugna dig, tänkte jag. Jag försökte samla mig. Jag försökte se situationen ur Polisens perspektiv. För honom var det här något nytt; tanken på mig och honom, jag tror inte att han förstod vem jag var, jag var inte någon, jag hade varit ett barn. Jag tänkte på textilslöjden och på högstadiet. Skriv ditt namn sist på listan, tänkte jag och jag tänkte på hans mamma och på hur jag hade behövt hennes hjälp hela tiden. Det hade varit hypnotiskt att se henne trä min symaskin. Hon hade gjort det minst fyra gånger varje lektion och hon hade hetat Annette.
”Du måste köra vidare nu”, sa Polisen. Hans röst var stabil. Handen vilade över pistolen och jag undrade hur allting började.
”Hur visste du”, frågade jag. Polisen svarade inte. Jag hade inte avslutat frågan. ”Hur kom du fram till att du ville bli polis?”
***
Jag lutade mig tillbaka och tänkte. Jag föreställde mig Polisen som barn. Jag föreställde mig Polisen och Annette. Annette som satt vid köksbordet och trädde en tråd genom en symaskin. Polisen som gick och tänkte på saker. Han drack mjölk. Det stod en tallrik och en sked på bordet och bakom Annette fanns en hylla med symaskiner, tre eller fyra stycken.
”Sätt dig på stolen”, sa Annette och koncentrerade sig på tråden.
Polisen tänkte och drack.
”Sätt dig på stolen”, sa Annette och jag hade aldrig sett en tråd som rörde sig så snabbt. Det gick snabbare och snabbare.
”Titta”, sa Polisen och plockade upp någonting från golvet. Nu verkade det som att tråden hakade upp sig på något sätt. ”En sten”, sa Polisen och Annette fick göra om och jag blev förvånad när jag anade vad som var på väg att hända. Jag blundade. Jag ville inte se mer. Den lilla Polisen la stenen på skaftet av skeden. Han tog sats med mjölkglaset. Stenen flög genom rummet och träffade en av symaskinerna. Annettes favorit. Annette. Jag såg hur hon lyfte sin hand. Hon tappade tålamodet. Hon tappade allt. Hon sköt ner tallriken i golvet och jag visste inte om den gick sönder. Den måste ha gått sönder.
”Vi är klara nu”, väste Polisen som om jag just hade besegrat honom i någon sport. Jag öppnade ögonen. En fiskmås flög över havet. Den var guldig under. Jag var skakad. Solen var på väg ner. Det vackra är bara till låns, tänkte jag och Polisen släppte sin pistol.
”Du har rätt”, sa jag. Polisens vapenbälte såg ut att väga tio kilo eller mer. ”Men du måste ta hand om dig”, sa jag och klättrade tillbaka till förarsätet.
***
Polisen såg lättad ut när jag knäppte fast mitt bälte. Han bad mig att ta det försiktigt med alkoholen framöver. Jag startade motorn.
”Det blir säkrast så”, sa han.
”Absolut”, sa jag och han vinkade till mig i flera sekunder efter att jag hade kört ut på motorvägen. Han hade tumvantar på sig. Han kommer inte vidare, tänkte jag medan jag körde i 50 genom solnedgången. Jag kände mig som en vilande granat.
***
Carte D’or. 2 för 69 kr.
Rabattkupongerna låg på köksbordet. Två stycken. Jag vek ihop en av dem, omsorgsfullt, och la den i plånboken. Jag blev stående med den andra i handen. Jag föreställde mig hur jag höll upp den framför mamma. Det är inte ens billigt, hörde jag mig själv säga till henne. Ingen kommer ens att äta den. Jag viftade med kupongen. T åt bara på natten men knappt då heller och när maten bakom syltburkarna hade passerat bäst före-datum flyttade hon ut den till hyllans kant. Det är klart att du kommer att äta den, föreställde jag mig att mamma sa till mig. Jag föreställde mig hur hon tog kupongen ur min hand. Det är ju den som du älskar, sa hon. Du älskar glass, sa hon och jag ville säga emot henne men jag visste inte vad jag skulle säga eftersom det var sant. Jag älskade glass. Det här var kärlek. Men älskar inte du glass, sa jag till mamma. Nej, sa mamma. Inte just Carte D’or, sa hon och rörde i sin tekopp. Men ska du verkligen äta det där? frågade hon mig varje gång jag stod i kylskåpet med en tesked och smakade på allt som T hade befriat från inhägnaden av sylt. Mamma förstod inte att bäst före-datum är en rekommendation. Hon förstod inte att det är fel att ifrågasätta en människa som äter. Hon förstod ingenting över huvud taget, tänkte jag och rev sönder kupongen till ett pulver som jag slängde i soporna. Jag gick till T:s rum och stannade utanför den stängda dörren. Jag vet att du är där, tänkte jag. Jag ska krossa dig, tänkte jag och klöste med naglarna mot dörren.
***
Jag blev stående utanför dörren. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag la mig på golvet och tittade upp i taket. Jag försökte minnas hur det såg ut i T:s rum. När hon var liten hade hon haft en kvadratisk tavla i taket som föreställde en molntäckt himmel. Jag föreställde mig den tavlan. Jag föreställde mig himlen, och hur en geting kom in från sidan. Först en och sedan en till, jag lät det bara hända, det dröjde inte länge förrän getingarna hade tagit hela himlen i besittning och jag tyckte inte om det. De flög kors och tvärs och jag fäktade med händerna, jag ville döda dem eller i alla fall få bort dem, vad håller du på med, tänkte jag, jag vet inte, tänkte jag, DET RÄCKER, tänkte jag och reste mig upp och tog fram min telefon och ringde till mamma. Hon svarade efter en signal.
”Hej”, sa hon och jag tittade på T:s dörr. Jag var andfådd. ”Hur går det?” frågade mamma och jag la min handflata mot dörren. ”Är du där?” frågade mamma.
”Ja”, sa jag och klöste med naglarna mot dörren.
”Jag står på parkeringen och det är mörkt”, sa mamma.
Jag ska krossa dig, tänkte jag.
”Det är inte så roligt att vänta när det är mörkt”, sa hon och jag började smattra med naglarna som ett regn.
”Jag förstår det”, sa jag och mamma väntade. Regn och åska, tänkte jag och jag föreställde mig hur mamma väntade i mörkret medan jag frammanade det här regnet.
”Är du på väg?” frågade hon.
”Nej”, sa jag. Säg det, tänkte jag. Jag knöt ihop handen. Säg det, tänkte jag och handen började banka mot dörren. Du vet vad du ska göra, tänkte jag och jag tänkte att jag skulle förstöra någonting och att jag borde sluta innan jag förstörde någonting. Lugna dig, tänkte jag medan foten började sparka på dörren. Du har tappat förståndet, tänkte jag och foten sparkade hårdare och jag slutade att tänka och jag hämtade en syltburk och jag släppte telefonen och bankade med syltburken på dörren, jag bankade det hårdaste jag kunde och jag önskade att någonting skulle gå sönder men ingenting gick sönder GÅ SÖNDER.
”Hallå”, sa mamma från golvet och jag plockade upp telefonen och la på och stoppade den i fickan och öppnade T:s dörr och klev över tröskeln och det var ljust som på ett spa.
***
”How do you like my city?”
Servitrisen ställer ner en piña colada på bordet. Den tredje. Hon gestikulerar med handen över vattnet. Hon gestikulerar mot månen: en enorm måne snuddar vid bergen mot horisonten. Hennes city är Istanbul.
”I love it”, säger jag och kupar mina händer omkring glaset.
”Good”, säger servitrisen. Glaset är kallt. Jag tittar på månen och på vattnet, vattenytan är täckt av fiskebåtar. De ligger stilla som sovande andar. På morgonen låg några av dem i sanden. Jag tänker att det här är ett exempel på tidvattnet.
”It loves you too”, säger servitrisen och nickar mot båtarna.
”Good”, säger jag och börjar dricka. Servitrisen står kvar, som om hon väntar på att jag ska säga något mer. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag dricker långsamt. En fiskare lossar sin båt. Servitrisen ser trött ut, hon tittar på sin stad, ögonen är nästan stängda, nästan som att hon sover, hon och båtarna.
Den får inte ta slut, tänker jag och dricker långsamt. Jag menar drinken men också stunden.
”So what is your next stop?” frågar servitrisen. Jag blir kall. Gå inte. Jag dricker snabbare. Jag rör med sugröret i drinken, försöker att skapa perfekta cirklar i drinken, försöker att hypnotisera mig själv, och jag rör i drinken och fyller mig själv med drinken och tårarna stiger och pressas tillbaka. ”Sorry?” frågar servitrisen.
”I don’t know”, mumlar jag och servitrisen ser bekymrad ut. En tår faller ner i glaset.
”Are you ok?” frågar hon. Jag torkar kinden med en servett. ”Do you need anything?” frågar hon.
”Ankara”, säger jag och tittar på månen.
”Ah”, säger servitrisen. Hon tittar på månen; en kort stund tittar vi båda på månen. ”Good choice”, säger servitrisen och lämnar mitt bord. Jag sitter kvar. Fiskaren ger sig ut på vattnet och jag följer hela förloppet. Jag dricker och ser hur båten förvandlas till en svag ljuspunkt på vattnet. Jag sitter kvar hur länge som helst. Ankara? tänker jag. Månen stiger och blir mindre. Jag dricker upp. Stjärnorna träder fram och allting speglar sig i vattnet.
Ut ur in i
Den som inte tänker på undergången
kommer att dö först av alla.
(Inna Lisnjanskaja)
vänd ditt fula ansikte mot mig
du föddes ur ett sår
en röst talade:
män är från mars
kvinnor är från venus
hästar är från island
grisar är från grisland
100 dagar 100 nätter i regn i ett tält asterisk asterisk
vi kommer från olika skapelser
det är ett annat solsystem
här är ingenting möjligt
och sömnen skapades
och all vaken tid
och lidandet i all vaken tid
spinn bara spinn bara spinn natten lång
tråden går av
sländan dunsar i golvet
det betyder död
varför skapades den finniga tjejen på apoteket som säger jag skulle hämta lite p-piller och hennes kompis ful som stryk med en grotesk byst som hon tryckt upp till bristningsgränsen
varför skapades de
de behövs inte
ta tillbaka
och så var de ute ur sagan
jag håller på lite här med
penelopes väv
på dagarna väver jag
på nätterna repar jag upp
ni har inte rätt att veta något
om någonting
riv väven mitt itu
då har ni förlorat
ur jorden vattnet rymdstenarna kom de
jag blev en trilobit som blev en tagghuding som blev en snårfoting som blev ett däggdjur
som gav di
i begynnelsen var mjölken
du har bott på en verklig plats
taxi existerar inte i din vardag
kollektivtrafik existerar under vissa tider
vi kan inte avslöja mer just nu
fråga himlen
fråga en tagghuding
fråga ica mathuset
ring jägarnas riksförbund
kvotjakt på människor i småland stockholm
tillåtna vapen:
vet ej, ring jägarnas riksförbund sa jag ju
varför är barnet så varmt
skapelsen kan inte finnas utan undergången
massavhopp från små bitar av land
vi fortsätter i nästa rike
myrornas tid
stormar drog in
och skapade tröskan
på den tredje kafferasten skapades våldet bristen skulden och frisyren
av en fjäder i hatten och ett moln och jord från bäckenbotten
völvan gråter völvan är arg
brahmi tutar i snabeln
ymnighetshornet är slut i lager
stoppa fem kronor i mig
vill du ha en liten grej
och ut kom allt detta
blodet ligger blankt som en spegel
sätt segel
en finlandsfärja byggd av snickaren josef från frostmofjället
slem
koagel bildar former
flytningar och proteiner kisel och kalk
sleven cirkulerar
var kommer jag ifrån
du kommer från en gryta
ur skrevan kom du
men vad finns bakom sprickan
fråga inte
fråga i receptionen
vi börjar från början
med ingenting
ur två tomma klor
SLÄPP IN MIG I SAGAN
vattnet
och alla dina lösögonfransar
bakom spegeln under bordet hela papperskorgen full
saxen är på väg mot tidslinjen
akta dig akta dig
annars tar jag dig
klipp
haha
klipp
ruttnat blod
tagghudingarna de fiskfotade leddjuren kippar efter andan de kan inte utvinna syre ur blodet det är för gammalt och stelt
vi ses i nangijala
vi ses i perm vi ses i kambrium vi ses i mesozoikum i äppel päppel pirum parum
gården
det var någon slags kör
vi expanderade luften genom ljudvågor
dallringarna orsakade alltets labila karaktär
återvinn alla fallna träd
plåttak i åarna
människodelar
ska fogas samman
av slumpen
och karlssons klister
och konrads kalasklister
och befolka en era
tre fingrar har en hand
sju fingrar har en annan
ett ben har en led
tre leder har ett annat
en smed har en sked som är bred att banka med
ta det bara lugnt
frukost klockan åtta
nej ronden klockan åtta
lyset tänds
ÄR NI INTE VAKNA ÄN
SKYNDA ER ATT KOMMA I ORDNING
DOKTORN ÄR PÅ VÄG
doktorn kan komma
ja e vaken
ja e naken
so what
skapelsens krona
till er tjänst
det är nog lite kräks i mitt hår
från igår
välkommen
stig på
stig in
det är dimmigt på natten och morgonen
vi är fortfarande inte redo för världen
e lika med mc två där e är instoppat i en formel som räknar ut t som i tiden och det är den tiden vi har på oss
innan färjan går till
kejsarkullen
container 3
människodelar
container 2
metall
vi vet inte vad vi ska göra
lika bra att sova
förutom att vi inte kan sova
jag stack upp handen ur ett berg av vita, runda saker
det fanns en ständig brist sen
den finns
jag tycker inte om
nu ska jag räkna upp några exempel
nej
men det är väl typ alla
vad får vi se på podiet vad stiger fram ur röken vi måste vänta tvåhundra miljoner år tills askan fallit ner för gott
kan vi inte bara ge dem lite avokado och be dem sluta härja
allt man vill är
lite lugn och ro
något har hänt med luften
trycket
inga ljud kan nå över fem decibel
jag är helnöjd
diamant är inte längre det skarpaste materialet
det är banan
odla banan och bli förmögen
ja e alfa ja har banankniv
mess with me
mess with the banana
jag ska varpa ner från ett berg
upp och ner med tråden
i ljusår
hänga mig över under över under skytteln går
mosa mosa mosa
tills syret tar slut
jag är inslaget
detta är mitt verk
lämna in dina bidrag senast fjorton dagar innan skapelsens första dag
alla gör sig redo
det brinner i zaags-huset
det brinner på ikea
det brinner i gräsmattan bredvid en lekpark
det brinner i moskén
slutet och början är samma sak
nu kommer
lådor av plåt där man kan spela racketsport eller handla byggprodukter från kina till nedsatta priser
ring ring
hej det är rektorn
ring ring
hej det är soc
ring ring
hej det är jag
jag säger bara vad ni är
i garderoben
till er säger jag
goddagens
pass på
i begynnelsen gick varpen runt alltet
och trådarna spändes upp
lang för lang
varpen är av tarmar
väften blodiga trasor
loden är avhuggna huvuden
möt vår psykos med glädje och nyfikenhet
var hälsad
god jul
god morgon klockan elva tolv ett två tre fyra fem
sömn schemalagd
trampa
trav
jag tog av mig hela håret och hängde den som en peruk på ett snöre i perfekt belysning
sen klippte jag mitt hår och satte tillbaka det
ah, utmärkt
jorden stänger om tio minuter
jag ljög och sa att jag bott här i fyra år
de sa är det du som bor i skogen?
i skogen?
de sa det är ju en jävla massa tallar
ja, det är jag
några polacker kom och köpte flera speglar, vaser, glas, prydnadssaker
de åkte i en fin bil
de var inte fattiga de där
nä, maten är billig i polen, en limpa marlboro kostar 300 kronor
de köper inte mat där, de gör allt själva
ur jorden gräver hon klumpar av bly
och skapar skor
blyet är lent och formbart som lera
hon doppar tårna i sjön med blykängorna på
tillbaka till alltings början till de encelliga organismerna
på alla håll smärtor i mig svällde
som en vattenrutschbana fast trång och böjlig och röd spänd full av pina
ut ur mig
in i
Melodram
vattnet skvalar, slås sedan av
vätskor som har runnit som har stelnat i en form
det är en lägenhet, en scen
och vi äntrar den synkront
det är en premiss som inte går att leva med
hon har lagt sig på sängen
hon har ett ansikte och det flödar
hon har två ögon, en frisyr
det är en premiss som inte går att leva med
dagen tar vid där ansiktet slutar
där ansiktet slutar slås fönstret upp
de första tågen får glaset att skallra
det är en ljus lägenhet i den ljusa dagen
vi delar våra utrymmen som ett ansikte
vi delar rummen systerligt
dagen tar vid och den bländar
fasaderna gulnar avgasgult dunstar
tvålrester dröjer bländningen i ögonen
hon har lagt sig på sängen
hel och ren har hon lagt sig på sängen
hon har slängt sig, i ett stycke
nu är hon hel och ren, rentvådd, tvålad
avsköljd överflödet är hon avskriven
sin egendom
den ljusa dagen tar vid där
överflödet slutar
skallrar som den allra första
bländar genom fönsterglaset
det är en lägenhet, en scen, där ljuset in
genom fönsterglaset skallrar smutsen
vi delar rummen där man
bländas där man skallrar
ett mindre ansikte inuti ett större
där människorna vaknar, de har många ögon
där de första tågen in på perrongen
dunstar människorna ur sig själva
vattnet skvalar, hon har lagt sig på sängen
stelnad i en form lämnar överflödet ansiktet
skär bländande ljuset genom rummet delar
rummet i ett stycke
egendomen avskriven, lägenheten är ljus
hel och ren och bländande som dagen
klyver rummet inifrån som ljuset delar scenen
systerligt delar ansiktet
det är en premiss som inte går att leva med
det är allmänt känt. ingenting kan likna sig självt
hon har ett ansikte och vi äntrar det synkront
det är allmänt känt. scenen är ett ansikte som har
stelnat i en form
vattnet slås av och dagen tar vid
dagen tar vid och den är ljus
människorna vaknar, kliver på de första
tågen som på den första dagen
ett ansikte dröjer över tröskeln till
scenen där hon lägger sig på sängen
det är allmänt känt. hon har två ögon
hon har två ögon och de bländas
där hon bländas liknar vi varandra
där ansiktet stelnar äntrar vi scenen
dagen skär genom glaset, klyver egendomen
dunstar ut ur ansiktet och ögonen slås upp
fotografi från Francesca Woodmans fotoserie Space²
Upp eller ner / Den jag har blivit de senaste veckorna
Att jag skulle vara en tomat i spegeln helt klarröd.
Det var aldrig meningen att ta någons frihet.
Du hade fel.
Du rör dig och det räcker.
Här är jag fullständig men kapad.
Här är jag och hade fel.
Här är jag och ingenting var meningen.
Ingenting behöver förändras, du är stilla och det räcker.
Jag är inte arg.
Jag hostar och nyser, har ont i knäna, spottar slem.
(…) TIDSLINJE (…)
a biker said praise be to God let his spirit in
a gas station owned by a regional
Alla etiopiska tysta kvinnor med sina vita slöjor stirrade med en oförklarlig förståelse i blicken.
Att allt kan komma att gå-
Att han äntligen förstår.
Att jag skulle kunna vara det:
but I’m getting real thin
Den här tomaten har börjat gå till kyrkan flera gånger om dagen.
den vanliga guden för den vanliga guden är
Det är morgon.
Det är morgon.
Det är nästan alltid jag menar aldrig jag menar alltid värt det.
Det är svårt att jobba med bilder när man är röd och färgar av sig.
Det är verkligen svårt att skära snygga skivor som man till exempel ska ha på en macka eller dylikt.
Det bara rann ner.
Det finaste som finns är fågelljud från halsen.
Det var såklart också hyckleri.
En gång råkade tomaten trycka så hårt med knäna mot den där lilla dynan man ska trycka sina knän mot när man ber att hela kyrkbänken flög upp och ner och lät som ett pistolskott genom den kalla tystnaden.
Ett nackskott i pannan är det enda rätta.
Folk i hans omgivning säger saker, ofta, som till exempel: jag brukar aldrig mer vilja veta av dem, eller, jag tycker att du ska vara arg.
Förr i tiden skrev tomaten ofta saker som “jag sitter vid sängen och darrar”.
grocery store chain called giant eagle
Gud över allt. Alltså även Gud över hästarna.
han är 380 tårar lång
han har varit på centrum för näringslivshistoria en (1) gång
han jobbar med tidskrifter som XXXX & XXXXXXX
Hon säger inte saker som: Hästguden är bara
Hur lång är du?
Hur lång jag är?
I met God, she was patient
Inte än.
I put on my coat but
I still feel the cold creeping in
I’m doing alright
Jag är en sån asjobbig tomat vars mage bara rinner ut ur höljet så fort man skär upp den.
Jag är en tomat som alltid gör folk besvikna när jag förklarar för dem att jag är en artist och inte en dj.
Jag bestämmer mig för att bli arkivarie och arkivera lite bilder.
Jag går in i fladdermusens arkiv och bibliotek med något som liknar en kniv i mig för att se om vissa saker ligger kvar.
Jag gör en kopp te.
Jag gör en kopp te.
Jag kan skära av mina anklar och toppen av mitt huvud.
Jag lärde mig att fladdermöss var inverterade änglar fast inte inverterade alls.
Kalla det inverterade inverterade änglar om du vill.
laid a cold hand on my shoulder
lose our money, then we’ll go back home
Man kan hänga upp tomaten och låta den förändras.
Man kan också inte göra det.
Man kan slänga fransk fikonyoghurt från Ica Aptiten i soptunnan för att den inte var lika god som man trodde att den skulle vara.
Men han fick inte gå upp.
Men tomaten som är mitt glatta lilla huvud orkar inte tänka på det.
min fru sitter inte i soffan framför mig och
Min lilla fladdermus.
Min stora fladdermus. Min fladdermus.
Och imorse satt tomaten vid sängen och darrade, helt maktlös.
Om det går att jämföra storleken på två hundar genom att lägga två bilder i okänd skala bredvid varandra.
Orkar inte riktigt tvinga upp saker ur magen eller ner.
Partille.
pratar inte väldigt mycket om hästar.
Så som jag ser på det är det en tomat.
Tomaten började gråta i kyrkans kalla tystnad bara för några dagar sen vilket känns som hyckleri, då han, jag, tomaten, för flera veckor sen störde sig något enormt på en kvinna som bröt ut i högljudd gråt medan han försökte be i den stora kalla tystnaden.
Tomaten som är jag som är en tomat har börjat hänga med blinda tigern och har börjat sluta röka och dricker mycket mindre alkohol nu som om det skulle spela någon roll.
Tomaten tror att han har löst allt nu.
Världen är en endaste tomat.
Var tvungen att gå upp för att sluta.
we’ll eat a pizza off the ground
we’ll go out east to New York City with its buildings tall and grand
XXX XXXXXX (f. 2003) är poet och “kritiker”
Är det rimligt att använda, ja säg, till exempel, Stanley Tucci, som referenspunkt för hundens storlek.
Hungrig på stan
Jag sträckte mig efter mobilen. Klockan var strax före åtta och Bim hade ringt, men jag hade ingen lust att prata med henne nu, nej jag ville inte prata med Bim för hon skulle undra var jag var och om jag berättade det skulle hon börja fråga och jag var inte på humör för att besvara hennes frågor, jag var inte upplagd för att höra henne spinna medan jag berättade om pappa. Som en katt skulle hon spinna, föreställde jag mig, såsom hon alltid spann som en katt när man berättade något svårt eller allvarligt, någonting som fick hennes egna bekymmer att verka avlägsna. Var det någonting som äntligen gav henne lite ro, lite paus från sina egna bekymmer, så var det när andra kom till henne med sina bekymmer. Åh men vännen, sa hon då, och jag tyckte inte om när hon sa så, åh men vännen, nej för när hon gjorde det kändes hon plötsligt så långt borta, som om hon såg på mig från ett väldigt avstånd, och samtidigt så väldigt nära, ja som om hon kom emot mig från detta avstånd, utan förvarning trädde fram, plötsligt rakt framför mig, och så stod vi där helt nära. Ja trots att vi, vad fysiken anbelangade, jämt såg till att hålla avstånd, vi höll så att säga våra kroppar skilda från varandra, var känslan den att hon tryckte sig intill mig, och att detta tryckande intill kom helt utan förvarning. Var det någonting, tänkte jag, som skulle få henne att börja spinna som en katt och att trycka sig intill så var det att min egen pappa hade gått och supit ihjäl sig, ja det skulle verkligen få henne att ömma, tänkte jag, ömma och spinna som en katt, för det var så hon ömmade, som en katt, och det orkade jag inte lyssna på.
Dessutom var jag hungrig, tänkte jag och kände igen hur hungern drog genom kroppen, jag behövde helt enkelt få i mig lite mat, tänkte jag och reste mig från sängen där kuddarna, som förut hade legat ordentligt uppradade, nu låg slängda huller om buller, svagt upplysta av det vita skenet från lysrören i hisschaktet utanför. Jag sträckte på mig och kände hur stel ryggen hade blivit av tågresan, och så gick jag mot dörren, letade fram plånboken i ryggsäcken och la den i rockfickan tillsammans med mina vantar, tog på mig rocken och gick ut i korridoren, rundade hörnet till hissen och tryckte upp den. Hissdörrarna öppnades och jag gick in, och i spegeln såg jag mig själv. Mina bruna ögon som alltid såg så trötta ut, inte sömnigt nyvakna, nej snarare som om de aldrig tilläts sluta sig, som om de tvingades betrakta världen också när jag själv sov, eller som om de härbärgerade mörkret, som om det var från ögonen mörkret kom, så såg de ut, tänkte jag. Nedtyngda, tänkte jag, av ögonlocken och pannan, först ögonlocken och sedan pannan, ja dessa ögon bar tyngden av dessa ögonlock och av denna panna, och jag såg näsan som stack ut ur ansiktet, som om den ville ge sig av, så stack näsan ut, ja som om den ville springa sin väg men aldrig kom undan resten av ansiktet, och jag tänkte på pappas näsa, som stack ut än mer än min, som en yxa stack hans näsa ut från ansiktet, som om någon där inne försökt ta sig ut genom att klyva huvudet på mitten, som om denna någon tagit sikte rakt mellan ögonen och sedan huggit med yxan så att yxbladet hade trängt ner men fastnat halvvägs, mitt inne i ansiktet, utan att det gick att förflytta varken upp eller ned, och fastklamrat i ansiktet blev detta yxblad dömt att inte bara klyva ansiktet utan också världen som kom emot det, så att ingenting längre satt ihop, nej allt delades upp och slogs itu rakt framför ögonen på pappa, hela tiden uppdelat, antingen det ena eller det andra, och vilket gick aldrig att veta, nej trots att det ena skilde sig från det andra så till den grad att detta ena hade kunnat formuleras som det andras motsats såg dessa tu på pricken lika ut, men något behövde han välja, alltid detta val, för där andra gick rakt fram delade sig hans väg i två, och där stod han, ständigt försatt i detta vägskäl med sin näsa som egentligen bara ville ut, och jag tänkte att nu fanns han inte mer, pappa, nu låg han på bårhuset och skulle snart eldas upp, tänkte jag, och jag skulle aldrig få se honom igen annat än på bilder. Och jag såg på min egen näsa som också stack ut, men som var mjukare i formen och något böjd åt höger, och jag såg att saliven hade torkat i ena mungipan och lämnat efter sig ett spår. Jag undrade om jag gått runt så sedan imorse eller om spåret blivit till nu, när jag vilat mig på rummet, och jag blötte mitt pekfinger medan hissdörrarna öppnade sig bakom mig och drog det över spåret så att det löstes upp och försvann.
I soffgruppen i lobbyn satt en man med sin son, och medan sonen slet och drog i honom såg han ner i sin mobil, ja sonen slet i hans skjorta och slips så att de skar in i halsen och nacken, och trots att mannen måste ha behövt anstränga sig för att hålla sig upprätt såg han till det yttre oberörd ut, helt lugn satt han där och såg ner i sin mobil, som om han ingenting märkte, och jag tänkte att han måste läsa något viktigt, kanske något avgörande, tänkte jag. Bredvid honom i soffan låg en gul liten ryggsäck ovanpå vad som såg ut att vara en portfölj, och jag såg hur sonen tog sats mot soffan som för att hoppa upp på mannens huvud och så gick jag ut, och det var mörkt och kallt och bilarna stod och väntade på rödljusen framför Söderledstunneln, en efter en stod de och väntade framför rödljusen. Jag gick över gatan till Ringvägens köpcentrum och höll nästan på att snava över en tiggare som låg utanför ingången, upplyst visserligen i lamporna som satt installerade i plåttaket över ingången, men ändå gömd bakom korvkiosken eller papperskorgen så att jag inte hann med att se honom, eller om det var en hon, det kunde lika gärna var en hon, för ansiktet syntes inte. I en sovsäck och med en sliten filt över sig låg han eller hon där, med huvudet täckt av filten, och jag tänkte att han eller hon åtminstone hade kunnat lägga sig längs sidan av köpcentret, alltså mot väggen, så att man slapp snava över honom eller henne, och jag såg en bar hand ligga utfläkt mellan filten och sovsäcken, helt stilla mot gatan låg handen, och jag såg smutsen under naglarna och i springorna på knogarna, som var beniga och stack ut, ut och upp i skinnet, och jag tänkte att sådär kunde han eller hon ju inte ligga, nej någon måste hjälpa honom eller henne, någon måste få upp honom eller henne, för det såg så hårt och obekvämt ut, och det var kallt ute, alldeles för kallt för att ligga och sova, ja någon behövde väcka honom eller henne, ta in honom eller henne och tvätta honom eller henne, ge honom eller henne lite mat, men kanske var personen som låg där helt enkelt död, tänkte jag, så kallt var det, och jag kände hur kroppen drog av hunger och hur saliven plaskade i munhålan, men var jag skulle äta det visste jag inte, för detta var inget område jag brukat vistas i, här hade jag aldrig vistats annat än sporadiskt, på väg till en klubb eller till bowlinghallen vid Gullmars, men också det var så länge sedan nu, och intrycken av denna sida av stan var så ytliga, så ytliga att husen som tornade upp sig omkring mig mest verkade som kulisser. Jag visste inte vad som fanns att finna där bakom, vilka gatumiljöer som skulle visa sig om jag svängde in bakom ett hörn, tog in på en sidogata, inte heller var jag intresserad av att utforska saken nu, för nu var jag hungrig, jag behövde äta, men jag visste inte vart jag skulle gå. Jag svängde av till höger på Götgatan som var full av folk som jäktade framåt, det vill säga in i framtiden, så oroliga tycktes människorna runt mig över att missa framtiden att de behövde skynda på stegen, eller också jagades de av det förgångna, tänkte jag. Och jag såg mig omkring på alla affärer, ja på vardera sida om gatan sträckte sig rader av affärer, och jag kände inte igen dessa affärer, nej de måste vara nya för de hade inte legat här förut, inte såsom jag mindes det, och jag tänkte att i grund och botten var vi alla som inkastade i en tidsmaskin, en maskin som tvingade oss framåt, tryckte oss vidare, bort från det gamla och in i det nya, för människans sätt att vara människa låg inte i att vara utan i att bli, och människan blev människa genom att bli något annat, och detta andra var just det människan var, och det räckte inte med att denna process försiggick i det inre, den måste också gestalta sig i det yttre, i tingen och omgivningen omkring oss, som om vi behövde ta det yttre med oss, med oss in i framtiden. Och jag tänkte att döden kan man i alla fall uppnå, till skillnad från livet som bara gick att utstå, och jag tänkte på uteliggaren vid ringen, vars hand stack ut under filten och jag såg mig omkring på människorna och affärerna, och allt var så rent och skönt, vitt och slätt och ljust och rakt, och jag tänkte på misären som man förpassade till förorten som i själva verket borde hetat efterorten eftersom man aldrig var först med någonting där utan snarare efter med allting. Förorten, denna av vägar och motorleder avskurna ort, detta mellanled mellan ingenting och allt, hit förflyttades det nya när det blivit tillräckligt gammalt, hit förflyttades misären om den inte låstes in eller fraktades ut ur landet, där den egentligen hörde hemma, det vill säga ingenstans, som om misären, bara genom att uppenbara sig framför ögonen på en kunde smitta, som om den vore ett slags inspiration på samma sätt som reklamen på reklamskyltarna var en inspiration. Som om misären kunde smitta förflyttades den så långt bort från medborgarens öga som möjligt, för att här, på just den plats där de flesta tvingades passera, upprätta det mest omänskliga och dessutom manipulativa: ansikten och kroppar formade av datorer, generiskt och intill perfektion formade päron och hygieniskt inplastade köttstycken, köttstycken som aldrig bar spår av sin resa dit: av djurens långsamma lidande och bla bla bla, trötta ögon som plötsligt, inför slakten, anar oråd och spärrar upp sig, oroliga, benet skrapar i gången… ”hygieniskt inplastade köttstycken” bla bla bla… jag var trött på denna värld i vilken det enda jag tänkte var floskler. Ja, som en kula som letade sig fram genom en redan utstakad bana letade sig mina tankar fram, som om tankarna vore instängda eller inträngda i en bana av floskler och förutbestämda reaktioner. Vad visste jag om förorten? Vad visste jag om misären? Var det något pappa varit noga med, tänkte jag, så var det att stöka undan misären. Var det någonting som hade utmärkt hans så kallade “perioder” så var det att han själv inte hade synts till, varken perioderna eller pappa. Ja, det främsta kännetecknet för dessa perioder var helt enkelt att pappa själv och på eget initiativ drog sig undan. Pappa är trött, förklarade mamma, helt enkelt utarbetad, han behöver, sa hon med en ton som samtidigt var glad och bestämd helt enkelt för att hon bestämt sig för att vara glad, han behöver vila upp sig. Pappa behöver bara vila upp sig lite, sa hon bestämt och glatt som om detta, att pappa behövde vila upp sig, hörde till det mest naturliga. Naturligheten i detta faktum att pappa behövde vila upp sig la sig över hans frånvaro som ett ogenomträngligt lager, det fanns ingen anledning att ytterligare fråga eftersom det inte fanns någonting att fråga om, tänkte jag medan jag fortsatte framåt längs gatan, omgiven av människor, cyklister och bilar.
Och jag tänkte på vanan och på vikten av att hålla sig till den, passionerat eller disciplinerat, det spelade ingen roll, bara man höll sig till vanan, men nu hade klockan sedan länge passerat sju. Ja, klockan var redan över åtta och jag hade sedan länge avvikit från vanan. Det var därför, tänkte jag, det var därför jag hade så svårt att ta mig samman. Om saker hade varit som vanligt, tänkte jag, hade jag ätit för länge sedan. Om pappa inte supit ihjäl sig hade jag suttit med resterna av min Pad Thai, som låg kvar i kylen där hemma, jag hade glömt att göra mig av med resterna innan jag åkte, och jag tänkte att om saker och ting hade varit som vanligt, då hade jag redan tagit ut denna Pad Thai ur kylskåpet, värmt den på spisen, satt mig ner i soffan för ett avsnitt av Naked and Afraid och framför detta avsnitt hade jag ätit denna Pad Thai, men vid den här tiden hade avsnittet varit på väg att sluta, eller redan tagit slut, och maten hade varit uppäten, och jag hade pratat med Bim, ja för länge sedan hade jag och Bim talats vid och hon hade pladdrat på om Konstantin som var den kille hon träffade just nu, och jag hade som vanligt sagt att hon ställer sina killar på en piedestal och hon hade sagt att hon inte ville ha en kille som drar runt bland oss andra, nej hon ville inte ha en kille som stökar runt här nere i rännstenen, går och smusslar bland alla torkade benknotor, då fick det helt enkelt va, på en piedestal skulle hennes kille stå, sa hon, och nu var det Konstantin som stod på denna piedestal som aldrig stod tom mer än någon enstaka dag, piedestalen från vilken killarna ramlade till marken i samma takt som de tog sig upp, alltid ska du ställa dina killar på denna piedestal, hade jag sagt till Bim, och jag tänkte på pappa och på hans röst, men jag kunde inte höra den, och nu fanns den inte mer, tänkte jag, och jag tänkte att nu måste jag snart hitta en bit mat för jag orkade inte tänka mer, jag behövde helt enkelt äta, inmundiga någonting av denna värld, jag behövde inta detta i grund och botten materiella element, detta mål mat, och låta maten lägga sig i kroppen och sakta ner tankarna, jag behövde sakta ner tankarna som bara sprang kors och tvärs i mitt huvud, och jag tänkte att det är detta som händer när man avviker från vanan, då löses ordningen så att säga upp så att den ena tanken väller över den andra, och aldrig blir den ena tanken tänkt till slut utan att den andra tanken tränger sig på och sådär håller det på mellan den ena och den andra tanken, tills alla tankar liksom löses upp. Så blir det om man inte passar sig, om man inte håller sig till vanan, då står man plötsligt rådvill, hungrig och frusen utan att veta vart man ska gå.
JAG LÄNGTAR EFTER ER
när ni kallar min blick varm
menar ni då också att just NI
vill värma er i den
och menar ni också
att den är ljus?
menar ni att ormen
som ringlade sig framför mig
vart jag än gick
var en väg som bara ringlade sig
väldigt likt en orm?
att ni kunde gå på den vägen
att den var förutsägbar
och fick er att känna er fångade
ja, äcklade och utstakade,
att den var ett missriktat spjut
som stack er
genom den tjockaste delen av köttet
hela vägen in till benet
att det som slets itu på den
dolda sidan av skinnet
slets itu inför en hemlig publik
att den var en stråle och inte en väg
en strimma inifrån
centrum för en gångs skull
och att ni inte kunde se den
efter att ni placerat er mitt i den
men att den där och då uppfann er
till priset av sin egen förintelse
att den bröts när ni ställde er där
och att ni
för resten av era liv
tvingades leva i ett brott
och när ni stod bortgjorda
själva brutna
i brottet ni begått
försökte den
som om det hela inte vore nog,
skära sig in i era förslutna musselskal
till hjärtan
men misslyckades
på varje försök
för den var inte
rätt
sorts
kniv:
en kniv som inte skär
utan som lägger sig
i det underförstådda snittet
och bänder upp såret
i en hastig
överraskande rörelse