Carte D’or. 2 för 69 kr.

Rabattkupongen har legat i min plånbok, hopvikt tre gånger. Jag lägger den på bordet. Två välfyllda glasspaket vilar på en bädd av jordgubbar, mandlar och orkidéer. Det är inte ens billigt, tänker jag. Jag slätar ut den med hjälp av mitt piña colada-glas. Ingen kommer ens att äta den, tänker jag. Jag vill inte ens ha den. Jag rör med mitt sugrör i drinken. Den här typen av tankar kommer ofta på kvällen. Minnen. Jag rör med sugröret i drinken; En hylla med naturgodis. En kundvagn. Mataffären, rusningstid. Kan jag göra någonting? säger en röst. Det är min röst. Ett havregrynspaket har gått sönder i kundvagnen. Mamma? säger rösten och mamma är där, det är jag och mamma som står tillsammans i mataffären och mamma är upptagen i telefon. Det ligger havregryn på golvet och det verkar som om hennes tankar har glidit bort från henne.

”Is everything ok?” säger servitrisen. Jag släpper sugröret.
             ”Yes.”
             Hon sträcker sig efter mitt nästan tomma glas men jag håller kvar det. Jag är inte klar.
             ”You want another one?” frågar servitrisen.
             ”Yes.”

***

Det var fredag och rusningstid i mataffären. Jag stod vid naturgodiset. Jag höll mig själv sysselsatt, jag läste alla innehållsförteckningar och mamma stod två meter bort. Jag hade frågat om jag kunde göra någonting och hon hade bett mig att vänta; hon hade ett telefonsamtal. Hon pratade med T. Hon pratade alltid med T. T var aldrig mer än ett telefonsamtal bort, hennes nummer fanns inte inlagt i min telefon men hon pratade med mamma, alltid. Och jag var alltid med mamma. Jag – mamma – T. Min lillasyster.
             Men det är ju därför jag vill att du ska följa med, sa mamma till T. Jag stal en chokladdoppad cashewnöt. Nej, jag menar inte så, sa mamma till T. Nej, det är inte ditt fel. Jag tittade på kundvagnen. Våra ytterkläder låg begravda längst ner. Man känner sig så lätt utan jacka, hade mamma sagt vid entrén och jag hade instämt. Nu plockade hon upp ett nät med avokados och bar det tillbaka mot fruktavdelningen. Vi hade handlat i två timmar. Jag åt min cashewnöt och funderade på mina alternativ, jag skulle kunna göra vad som helst, parmesan, tänkte jag. T hade önskat en vodkapasta till kvällen och jag tänkte att en parmesanost kunde vara perfekt. Den var ett tillbehör. Man kunde servera den on the side och då kunde alla göra lite som de ville.

***

”Ursäkta”, sa jag till en ung pojke som blockerade kylskåpsdörren med sin spis. Fredag eftermiddag var tiden för provsmak i mataffären och pojken stod mitt i mejeriavdelningen och stekte tortilla de patatas.
             ”De är inte klara”, förklarade en dam som hade parkerat sin rollator bredvid spisen. Pojken såg nervös ut. Han tittade ner i stekpannan. Bredvid stekpannan stod ett fat med baconlindade dadlar som hade spetsats med tandpetare.
             ”Ta”, sa damen. Det låg sju tandpetare på hennes rollator. Jag tog en dadel. ”Ta mer”, sa damen och jag tog en till. ”Vänta”, sa damen. Hon reste sig upp, tog sin rollator och lämnade mig ensam med pojken. Han svettades och jag önskade att jag kunde lugna ner honom.
             ”Vad ska det bli”, frågade jag.
             ”Tortilla de patatas”, sa pojken.
             ”Gott”, sa jag. Han tittade ner i stekpannan och svettades. Han kunde inte vara mer än sjutton år.
             ”Vad tror du om detta.”
             Damen var tillbaka med en papperspåse på sin rollator. ”Nu har du till hela familjen”, sa hon medan jag fyllde påsen med dadlar. Jag mådde illa. Jag tänkte att jag måste därifrån.
             ”Tack”, sa jag och tittade på pojken.
             Det var så lite, tänkte damen och såg nöjd ut.
             ”Jag måste gå nu”, sa jag men pojken hade fullt upp med att steka.

***

Ibland fick jag den här känslan. Panik. Då fanns det ett fönster på cirka två minuter innan katastrofen bröt ut. UTRYM, skrek det i mitt huvud så jag gick till kundvagnen, hittade bilnyckeln i mammas jackficka och gick ut på parkeringen. Luft. Iskall vinterluft. Jag drog in den och blåste ut den, sakta, tio gånger, lukta på blommorna – blås ut tårtljusen. Tio gånger. Jag gick till bilen. Jag satt ofta i bilen och väntade medan mamma handlade. Först följde jag med in i affären men det slutade nästan alltid med att jag tröttnade eller fick en panikattack och då gick jag till bilen, ibland dog bilbatteriet för att jag lyssnade på radio, jag ska inte lyssna på radio, tänkte jag varje gång jag satte mig bakom ratten.

***

Det låg en vodkaflaska i passagerarsätet. Explorer vodka. Jag rörde vid etiketten. Ett skepp var på väg ut ur etiketten och jag plockade upp flaskan och höll den nära hjärtat, jag skruvade loss korken, jag tog en klunk men vad GÖR DU. Jag skruvade tillbaka korken. Det var inte jag, tänkte jag. Jag tittade på flaskan. Skeppet hade rödvitrandiga segel och ett monsterhuvud i spetsen. Idiot, tänkte jag. Hur svårt kan det vara, tänkte jag och jag tänkte på kvällen och på pastan som mamma skulle göra. Jag tänkte på T. Jag hade druckit ur flaskan. Det är inte så fräscht för oss att få din saliv i vår pasta, tänkte jag. Skulle du vilja ha vår saliv i din pasta, tänkte jag och jag föreställde mig hur mamma suckade. Hon tittade på mig och suckade och det här var en bild som trängde sig in i mitt huvud, mitt huvud kändes enormt, och nu ringde hon dessutom, samtal från mamma, jag måste sluta föreställa mig det här, och jag tittade i alla riktningar, fanns det något systembolag i närheten, ja. Systembolaget. På andra sidan parkeringen. Jag gick in och köpte en ny flaska vodka och var tillbaka i förarsätet inom en minut. Allt var över.

***

Det finns ingen som jag, tänkte jag medan jag betraktade mitt ansikte i backspegeln. Ännu en gång hade jag löst en omöjlig situation. Jag satte på bilradion, Without you med Mariah Carey. Det såg ut som att jag grät. Jag tog den öppnade vodkaflaskan och förde den till munnen. Det behövdes inte mer än tre klunkar. Parkeringsplatsen smälte framför mina ögon och där kom hon – mamma trädde fram genom mataffärens karuselldörrar. Hon gick över parkeringen. Jag tänkte att hon var liten. Mindre än alla andra, tänkte jag, för liten för kundvagnen, för liten för parkeringen och kanske för världen och nu stannade hon utanför bilen och tog upp två matkassar. Jag stängde av radion och öppnade bildörren.

***

”Har du suttit där hela tiden”, frågade mamma. Jag klev ut och sträckte mig efter matkassarna. ”Jag har ringt”, sa hon. Jag tog tag i en kasse. ”Jag ville se om du kunde köra hem och hämta våra rabattkuponger”, sa hon. Varför släppte hon inte.
             ”Vadå för rabattkuponger”, sa jag.
             ”Vaniljglass”, sa hon. Till slut behövde jag göra det med våld. Jag slet kassarna ur hennes händer och en apelsin rullade in under bilen. ”De gäller till och med idag”, sa mamma och följde apelsinen med blicken. Jag ställde maten i bagageutrymmet.
             ”Det är Carte D’or.” sa hon.
             ”Vad är Carte D’or”, sa jag medan jag ställde resten av kassarna i bagageutrymmet.
             ”Det är ju den som du älskar”, sa hon och tittade på apelsinen. Hon såg olycklig ut, och tittade på apelsinen som om apelsinen var en värld som hon hade förlorat. Men plocka upp den då, tänkte jag. ”Så det är mycket för din skull”, sa hon lågt.
             ”Och var ligger de?” sa jag och smällde igen bagageluckan. Jag brydde mig inte en sekund om den här apelsinen men för mamma verkade det vara upptakten till en fullskalig depression. Jag hatade det. Det var en apelsin?
             ”På köksbordet.”
Jag knuffade undan henne så att jag kom in i förarsätet igen, drog igen bildörren och backade över apelsinen. Namaste, tecknade mamma med händerna.

***

Jag körde utmed havet som var täckt av is och jag tänkte att det inte var normalt. Solen stod lågt på himlen. Jag låg i vänsterfilen. Det är inte normalt, tänkte jag. Jag tänkte på T. Jag tänkte på hennes matpreferenser och på murarna som hon byggde i kylskåpet. T var ett år yngre än jag och hon hade ett eget system där hon använde syltburkar för att kommunicera till mig och mamma vilka matvaror vi fick lov att röra vid. Det är inte normalt, tänkte jag. Vid det här laget hade hon kunnat ha två barn, eller ännu fler. Hon var vuxen. Tre svanar promenerade över isen. Hon betalar inte ens hyra, tänkte jag. Det gjorde inte jag heller. Men jag bygger i alla fall inga murar, tänkte jag. Jag tror i alla fall inte att jag är bättre än någon annan. Jag körde om en skåpbil. Det är omöjligt att leva där, tänkte jag. Det gick inte att använda frysen heller eftersom den var fylld av chips. Varför fryser hon in chips, hade jag frågat mamma. De tappar smaken när man fryser dem, hade jag förklarat för mamma. Jag gasade och körde i 120 och nu passerade jag rader av nybyggda hus. Solen studsade mot fönstren. Det gör inget, hade mamma sagt. Jag fick solkatter i ögonen. Hon äter dem inte, hade mamma sagt och jag fällde ner solskyddet och vinklade det åt olika håll, ”man känner sig så lätt utan jacka”, hade mamma sagt och jag slet loss solskyddet från taket och slängde det i baksätet och jag förstod inte varför T fryste in chips och nu stod det en polis vid vägkanten och jag märkte att jag körde i 130 men varför har du tumvantar på dig din jävla loser och han vinkade och pekade och jag saktade in.
             Jag blev svag överallt.

***

”Jaså”, sa han medan jag vevade ner bilrutan. Han tog av sig vanten och räckte över en alkoholmätare. Det var Polisen. Polisen hade varit son till min lärare i textilslöjd på högstadiet. Han hade jobbat som elevassistent men egentligen velat bli polis. Det blir säkrast så, hade han sagt till mig en gång när det var klassutflykt på tivoli. Hur roligt det än är att åka slänggunga med sockervadd blir det inte roligt för dig sen när håret är kladdigt och sockrigt, hade han sagt medan han tog sockervaddet ur min hand. Det var allt han någonsin hade sagt till mig. Han var äldre. Sju år äldre.
             ”Du kan börja med att blåsa”, sa han och jag tänkte att världen var en allvarlig plats. Jag blåste i munstycket. Det tjöt. Ingen av oss verkade ha varit i den här situationen förut så jag tittade rakt fram och Polisen tittade i sina papper.
             ”Vänta”, sa han. Som om jag någonsin hade gjort något annat. Tryck ner mig på marken, hade jag inte sagt. Håll fast mig, hade jag inte sagt. Det måste vara våldsamt.
             ”Vänta”, sa han.
             ”Känner du igen mig”, sa jag. Han tittade i sina papper. Han trodde att det fanns en manual för allt i den här världen. Han frågade hur länge jag har haft mitt körkort. Sju år. Han tittade i sina papper. Jag tänkte att det inte skulle hända någonting mellan oss om han inte tog något initiativ. Han sa att det verkade som att jag skulle få behålla det trots allt. Jag väntade på att han skulle titta upp från sina papper. Han tittade upp från sina papper.
             ”Du får göra vad du vill med mig”, sa jag. Polisen var tyst. Jag knäppte av mig bilbältet och klättrade över till passagerarsätet. Jag la vodkaflaskan och påsen med dadlar i baksätet tillsammans med det avslitna solskyddet. Polisen tittade på mig och på mina saker.
             ”Det finns ett handtag på utsidan”, sa jag och tog av mig en sko.

***

Polisen var en person som kunde vara tyst en lång stund utan att det blev stelt. Jag mindes hur han hade sett på mig från andra sidan klassrummet under en mattelektion. Det fanns ett allvar. Jag hade inte varit hans primära ansvarsområde men han hade sett mig. Allt.
             Han har passerat den andra puberteten, hade någon sagt och jag hade inte förstått vad det betydde men nu såg vi på varandra genom den nedvevade bilrutan och det här var ett ansikte som präglades av kontraster. Linjerna var distinkta men samtidigt grova. Allt var balanserat. Han var mogen.
             ”Varför ska jag göra det?” sa han. Jag var svag.
             ”För att du är underbar.”
             Polisen såg bekymrad ut och jag förstod inte att jag visade mig sårbar på det här sättet.
             ”Alltså”, sa han. Han pausade för att placera sin hand på vapenbältet. Han hade en pistol. ”Det här är en orimlig situation.”
             ”Ja”, sa jag. Det var svårt att få grepp om mina tankar. Allt i mig bultade. Solen var på väg att gå ner över havet och Polisen hade något allvarsamt i blicken. Han slöt sin hand omkring pistolen. Lugna dig, tänkte jag. Jag försökte samla mig. Jag försökte se situationen ur Polisens perspektiv. För honom var det här något nytt; tanken på mig och honom, jag tror inte att han förstod vem jag var, jag var inte någon, jag hade varit ett barn. Jag tänkte på textilslöjden och på högstadiet. Skriv ditt namn sist på listan, tänkte jag och jag tänkte på hans mamma och på hur jag hade behövt hennes hjälp hela tiden. Det hade varit hypnotiskt att se henne trä min symaskin. Hon hade gjort det minst fyra gånger varje lektion och hon hade hetat Annette.
             ”Du måste köra vidare nu”, sa Polisen. Hans röst var stabil. Handen vilade över pistolen och jag undrade hur allting började.
             ”Hur visste du”, frågade jag. Polisen svarade inte. Jag hade inte avslutat frågan. ”Hur kom du fram till att du ville bli polis?”

***

Jag lutade mig tillbaka och tänkte. Jag föreställde mig Polisen som barn. Jag föreställde mig Polisen och Annette. Annette som satt vid köksbordet och trädde en tråd genom en symaskin. Polisen som gick och tänkte på saker. Han drack mjölk. Det stod en tallrik och en sked på bordet och bakom Annette fanns en hylla med symaskiner, tre eller fyra stycken.
             ”Sätt dig på stolen”, sa Annette och koncentrerade sig på tråden.
             Polisen tänkte och drack.
             ”Sätt dig på stolen”, sa Annette och jag hade aldrig sett en tråd som rörde sig så snabbt. Det gick snabbare och snabbare.
             ”Titta”, sa Polisen och plockade upp någonting från golvet. Nu verkade det som att tråden hakade upp sig på något sätt. ”En sten”, sa Polisen och Annette fick göra om och jag blev förvånad när jag anade vad som var på väg att hända. Jag blundade. Jag ville inte se mer. Den lilla Polisen la stenen på skaftet av skeden. Han tog sats med mjölkglaset. Stenen flög genom rummet och träffade en av symaskinerna. Annettes favorit. Annette. Jag såg hur hon lyfte sin hand. Hon tappade tålamodet. Hon tappade allt. Hon sköt ner tallriken i golvet och jag visste inte om den gick sönder. Den måste ha gått sönder.
             ”Vi är klara nu”, väste Polisen som om jag just hade besegrat honom i någon sport. Jag öppnade ögonen. En fiskmås flög över havet. Den var guldig under. Jag var skakad. Solen var på väg ner. Det vackra är bara till låns, tänkte jag och Polisen släppte sin pistol.
             ”Du har rätt”, sa jag. Polisens vapenbälte såg ut att väga tio kilo eller mer. ”Men du måste ta hand om dig”, sa jag och klättrade tillbaka till förarsätet.

***

Polisen såg lättad ut när jag knäppte fast mitt bälte. Han bad mig att ta det försiktigt med alkoholen framöver. Jag startade motorn.
             ”Det blir säkrast så”, sa han.
             ”Absolut”, sa jag och han vinkade till mig i flera sekunder efter att jag hade kört ut på motorvägen. Han hade tumvantar på sig. Han kommer inte vidare, tänkte jag medan jag körde i 50 genom solnedgången. Jag kände mig som en vilande granat.

***

Carte D’or. 2 för 69 kr.

Rabattkupongerna låg på köksbordet. Två stycken. Jag vek ihop en av dem, omsorgsfullt, och la den i plånboken. Jag blev stående med den andra i handen. Jag föreställde mig hur jag höll upp den framför mamma. Det är inte ens billigt, hörde jag mig själv säga till henne. Ingen kommer ens att äta den. Jag viftade med kupongen. T åt bara på natten men knappt då heller och när maten bakom syltburkarna hade passerat bäst före-datum flyttade hon ut den till hyllans kant. Det är klart att du kommer att äta den, föreställde jag mig att mamma sa till mig. Jag föreställde mig hur hon tog kupongen ur min hand. Det är ju den som du älskar, sa hon. Du älskar glass, sa hon och jag ville säga emot henne men jag visste inte vad jag skulle säga eftersom det var sant. Jag älskade glass. Det här var kärlek. Men älskar inte du glass, sa jag till mamma. Nej, sa mamma. Inte just Carte D’or, sa hon och rörde i sin tekopp. Men ska du verkligen äta det där? frågade hon mig varje gång jag stod i kylskåpet med en tesked och smakade på allt som T hade befriat från inhägnaden av sylt. Mamma förstod inte att bäst före-datum är en rekommendation. Hon förstod inte att det är fel att ifrågasätta en människa som äter. Hon förstod ingenting över huvud taget, tänkte jag och rev sönder kupongen till ett pulver som jag slängde i soporna. Jag gick till T:s rum och stannade utanför den stängda dörren. Jag vet att du är där, tänkte jag. Jag ska krossa dig, tänkte jag och klöste med naglarna mot dörren.

***

Jag blev stående utanför dörren. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag la mig på golvet och tittade upp i taket. Jag försökte minnas hur det såg ut i T:s rum. När hon var liten hade hon haft en kvadratisk tavla i taket som föreställde en molntäckt himmel. Jag föreställde mig den tavlan. Jag föreställde mig himlen, och hur en geting kom in från sidan. Först en och sedan en till, jag lät det bara hända, det dröjde inte länge förrän getingarna hade tagit hela himlen i besittning och jag tyckte inte om det. De flög kors och tvärs och jag fäktade med händerna, jag ville döda dem eller i alla fall få bort dem, vad håller du på med, tänkte jag, jag vet inte, tänkte jag, DET RÄCKER, tänkte jag och reste mig upp och tog fram min telefon och ringde till mamma. Hon svarade efter en signal.
             ”Hej”, sa hon och jag tittade på T:s dörr. Jag var andfådd. ”Hur går det?” frågade mamma och jag la min handflata mot dörren. ”Är du där?” frågade mamma.
             ”Ja”, sa jag och klöste med naglarna mot dörren.
             ”Jag står på parkeringen och det är mörkt”, sa mamma.
             Jag ska krossa dig, tänkte jag.
             ”Det är inte så roligt att vänta när det är mörkt”, sa hon och jag började smattra med naglarna som ett regn.
             ”Jag förstår det”, sa jag och mamma väntade. Regn och åska, tänkte jag och jag föreställde mig hur mamma väntade i mörkret medan jag frammanade det här regnet.
             ”Är du på väg?” frågade hon.
             ”Nej”, sa jag. Säg det, tänkte jag. Jag knöt ihop handen. Säg det, tänkte jag och handen började banka mot dörren. Du vet vad du ska göra, tänkte jag och jag tänkte att jag skulle förstöra någonting och att jag borde sluta innan jag förstörde någonting. Lugna dig, tänkte jag medan foten började sparka på dörren. Du har tappat förståndet, tänkte jag och foten sparkade hårdare och jag slutade att tänka och jag hämtade en syltburk och jag släppte telefonen och bankade med syltburken på dörren, jag bankade det hårdaste jag kunde och jag önskade att någonting skulle gå sönder men ingenting gick sönder GÅ SÖNDER.
             ”Hallå”, sa mamma från golvet och jag plockade upp telefonen och la på och stoppade den i fickan och öppnade T:s dörr och klev över tröskeln och det var ljust som på ett spa.

***

”How do you like my city?”
             Servitrisen ställer ner en piña colada på bordet. Den tredje. Hon gestikulerar med handen över vattnet. Hon gestikulerar mot månen: en enorm måne snuddar vid bergen mot horisonten. Hennes city är Istanbul.
             ”I love it”, säger jag och kupar mina händer omkring glaset.
             ”Good”, säger servitrisen. Glaset är kallt. Jag tittar på månen och på vattnet, vattenytan är täckt av fiskebåtar. De ligger stilla som sovande andar. På morgonen låg några av dem i sanden. Jag tänker att det här är ett exempel på tidvattnet.
             ”It loves you too”, säger servitrisen och nickar mot båtarna.
             ”Good”, säger jag och börjar dricka. Servitrisen står kvar, som om hon väntar på att jag ska säga något mer. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag dricker långsamt. En fiskare lossar sin båt. Servitrisen ser trött ut, hon tittar på sin stad, ögonen är nästan stängda, nästan som att hon sover, hon och båtarna.
             Den får inte ta slut, tänker jag och dricker långsamt. Jag menar drinken men också stunden.
             ”So what is your next stop?” frågar servitrisen. Jag blir kall. Gå inte. Jag dricker snabbare. Jag rör med sugröret i drinken, försöker att skapa perfekta cirklar i drinken, försöker att hypnotisera mig själv, och jag rör i drinken och fyller mig själv med drinken och tårarna stiger och pressas tillbaka. ”Sorry?” frågar servitrisen.
             ”I don’t know”, mumlar jag och servitrisen ser bekymrad ut. En tår faller ner i glaset.
             ”Are you ok?” frågar hon. Jag torkar kinden med en servett. ”Do you need anything?” frågar hon.
             ”Ankara”, säger jag och tittar på månen.
             ”Ah”, säger servitrisen. Hon tittar på månen; en kort stund tittar vi båda på månen. ”Good choice”, säger servitrisen och lämnar mitt bord. Jag sitter kvar. Fiskaren ger sig ut på vattnet och jag följer hela förloppet. Jag dricker och ser hur båten förvandlas till en svag ljuspunkt på vattnet. Jag sitter kvar hur länge som helst. Ankara? tänker jag. Månen stiger och blir mindre. Jag dricker upp. Stjärnorna träder fram och allting speglar sig i vattnet.

Den som inte tänker på undergången
kommer att dö först av alla.
(Inna Lisnjanskaja)

vänd ditt fula ansikte mot mig
du föddes ur ett sår

en röst talade:

män är från mars
kvinnor är från venus
hästar är från island
grisar är från grisland 

100 dagar 100 nätter i regn i ett tält asterisk asterisk
vi kommer från olika skapelser
det är ett annat solsystem
här är ingenting möjligt

och sömnen skapades
och all vaken tid
och lidandet i all vaken tid 

spinn bara spinn bara spinn natten lång
tråden går av
sländan dunsar i golvet
det betyder död 

varför skapades den finniga tjejen på apoteket som säger jag skulle hämta lite p-piller och hennes kompis ful som stryk med en grotesk byst som hon tryckt upp till bristningsgränsen
varför skapades de
de behövs inte
ta tillbaka 

och så var de ute ur sagan 

jag håller på lite här med
penelopes väv
på dagarna väver jag
på nätterna repar jag upp
ni har inte rätt att veta något
om någonting 

riv väven mitt itu
då har ni förlorat

ur jorden vattnet rymdstenarna kom de
jag blev en trilobit som blev en tagghuding som blev en snårfoting som blev ett däggdjur
som gav di 

i begynnelsen var mjölken

du har bott på en verklig plats
taxi existerar inte i din vardag
kollektivtrafik existerar under vissa tider
vi kan inte avslöja mer just nu

fråga himlen
fråga en tagghuding
fråga ica mathuset
ring jägarnas riksförbund

kvotjakt på människor i småland stockholm
tillåtna vapen:
vet ej, ring jägarnas riksförbund sa jag ju

varför är barnet så varmt 

skapelsen kan inte finnas utan undergången

massavhopp från små bitar av land
vi fortsätter i nästa rike
myrornas tid

stormar drog in
och skapade tröskan

på den tredje kafferasten skapades våldet bristen skulden och frisyren
av en fjäder i hatten och ett moln och jord från bäckenbotten

völvan gråter völvan är arg
brahmi tutar i snabeln
ymnighetshornet är slut i lager
stoppa fem kronor i mig
vill du ha en liten grej 

och ut kom allt detta 

blodet ligger blankt som en spegel
sätt segel
en finlandsfärja byggd av snickaren josef från frostmofjället
slem
koagel bildar former
flytningar och proteiner kisel och kalk
sleven cirkulerar
var kommer jag ifrån
du kommer från en gryta 

ur skrevan kom du
men vad finns bakom sprickan
fråga inte

fråga i receptionen

vi börjar från början
med ingenting
ur två tomma klor

SLÄPP IN MIG I SAGAN

vattnet
och alla dina lösögonfransar
bakom spegeln under bordet hela papperskorgen full
saxen är på väg mot tidslinjen
akta dig akta dig
annars tar jag dig

klipp
haha
klipp 

ruttnat blod
tagghudingarna de fiskfotade leddjuren kippar efter andan de kan inte utvinna syre ur blodet det är för gammalt och stelt
vi ses i nangijala
vi ses i perm vi ses i kambrium vi ses i mesozoikum i äppel päppel pirum parum
gården 

det var någon slags kör
vi expanderade luften genom ljudvågor
dallringarna orsakade alltets labila karaktär
återvinn alla fallna träd
plåttak i åarna
människodelar
ska fogas samman
av slumpen
och karlssons klister
och konrads kalasklister
och befolka en era
tre fingrar har en hand
sju fingrar har en annan
ett ben har en led
tre leder har ett annat
en smed har en sked som är bred att banka med 

ta det bara lugnt
frukost klockan åtta
nej ronden klockan åtta
lyset tänds
ÄR NI INTE VAKNA ÄN
SKYNDA ER ATT KOMMA I ORDNING
DOKTORN ÄR PÅ VÄG 

doktorn kan komma
ja e vaken
ja e naken
so what
skapelsens krona
till er tjänst
det är nog lite kräks i mitt hår
från igår
välkommen
stig på
stig in 

det är dimmigt på natten och morgonen
vi är fortfarande inte redo för världen
e lika med mc två där e är instoppat i en formel som räknar ut t som i tiden och det är den tiden vi har på oss
innan färjan går till 
kejsarkullen
container 3
människodelar
container 2
metall

vi vet inte vad vi ska göra
lika bra att sova
förutom att vi inte kan sova
jag stack upp handen ur ett berg av vita, runda saker
det fanns en ständig brist sen
den finns 

jag tycker inte om
nu ska jag räkna upp några exempel
nej
men det är väl typ alla 

vad får vi se på podiet vad stiger fram ur röken vi måste vänta tvåhundra miljoner år tills askan fallit ner för gott  

kan vi inte bara ge dem lite avokado och be dem sluta härja
allt man vill är
lite lugn och ro
något har hänt med luften
trycket
inga ljud kan nå över fem decibel
jag är helnöjd
diamant är inte längre det skarpaste materialet
det är banan
odla banan och bli förmögen
ja e alfa ja har banankniv
mess with me
mess with the banana 

jag ska varpa ner från ett berg
upp och ner med tråden
i ljusår
hänga mig över under över under skytteln går
mosa mosa mosa
tills syret tar slut
jag är inslaget
detta är mitt verk
lämna in dina bidrag senast fjorton dagar innan skapelsens första dag
alla gör sig redo 

det brinner i zaags-huset
det brinner på ikea
det brinner i gräsmattan bredvid en lekpark
det brinner i moskén
slutet och början är samma sak
nu kommer
lådor av plåt där man kan spela racketsport eller handla byggprodukter från kina till nedsatta priser 

ring ring
hej det är rektorn
ring ring
hej det är soc
ring ring
hej det är jag
jag säger bara vad ni är
i garderoben
till er säger jag
goddagens 

pass på
i begynnelsen gick varpen runt alltet
och trådarna spändes upp
lang för lang

varpen är av tarmar
väften blodiga trasor
loden är avhuggna huvuden 

möt vår psykos med glädje och nyfikenhet
var hälsad
god jul
god morgon klockan elva tolv ett två tre fyra fem
sömn schemalagd
trampa
trav 

jag tog av mig hela håret och hängde den som en peruk på ett snöre i perfekt belysning
sen klippte jag mitt hår och satte tillbaka det
ah, utmärkt 

jorden stänger om tio minuter 

jag ljög och sa att jag bott här i fyra år
de sa är det du som bor i skogen?
i skogen?
de sa det är ju en jävla massa tallar
ja, det är jag
några polacker kom och köpte flera speglar, vaser, glas, prydnadssaker
de åkte i en fin bil
de var inte fattiga de där
nä, maten är billig i polen, en limpa marlboro kostar 300 kronor
de köper inte mat där, de gör allt själva 

ur jorden gräver hon klumpar av bly
och skapar skor
blyet är lent och formbart som lera
hon doppar tårna i sjön med blykängorna på
tillbaka till alltings början till de encelliga organismerna

på alla håll smärtor i mig svällde
som en vattenrutschbana fast trång och böjlig och röd spänd full av pina
ut ur mig
in i