This is the index

I rabarberskogen

Lisa Gidlöf

i rabarberskogen samlas mina sniglar mina barn

uppleva mig själv som barn partner moder

alltmer ensam men också fylld av kärlek

en växande ros och taggarna i magen

ett blödande sår och spjutet i hjärtat

ett vakuum i svalget

pratar med mig själv i spegeln och lockar tiden

som en liten tand

är sårbarheten formad som en moder

att vara krävd som den viktigaste

när jag egentligen och innerst inne

kanske struntar i mig själv

lova mig grodyngel i mängder

att slunga ner i halsen

klockan i magen som tickar

oavbrutet

mitt ansikte förvrids

samma tid varje kväll

det är någon jag liknar

men jag kan inte komma på vem

rabarberns sura sötma

slår upp hål

i mina drömmar

in träder det vilda

otämjda

jag vrider mig i outnyttjade lakan

jag är en vidrig resurs

veckla ut blomman i mig

och trä de gröna trådarna

över mitt ansikte

jag rodnar när jag tänker på

hur en lust kan forma sig

till en önskan

eller ett hot

rida ut i stormen

natten hästen fåglarna

vakna med rutten rabarber

under täcket

börja fingra på dess grova stjälk

spindelsnår

i mjuk rabarberskog

tvinna anklarna

och tryck mig ner

jag lilla färska

stensöta rakt ner

i halsen

det som möter mig

en tam öppning

jag vill sjuda köttet

med kvinnorna

vid min sida

värp äggen

lägg dem tappert

i hyddan

låt ungarna kläckas

vilsna

vakna till liv

den saftiga rabarbern

att fylla

brunstig mun

läpparna vandrar

sin egen

historia

jag låter mig sänkas ner

i de enskilda djupen

jag är ett djur

sniffar efter bytet

tömmer mina kjolar

på bråte:

döda sorkar och levande skogsmöss

vill jag minnas tiden

eller cirkulerar den runt min kropp

tills jag knappt kan andas

otaliga gånger

väcker jag mig själv

i sömnen

för att vrida klockan till en tidpunkt

innan jag fanns

det bor stenar i mitt huvud

som vill tala

och väsnas

kring tiden

stigen har ett slut men mina böner

når inte fram

ugglan fräser i trädet

myrorna gräver sina gångar

jag hör allt

jag inte kan förstå

riva järnet

längs kroppen

jag är vaken

storsint

rävar jublar

i grön sammet

skymningen fångar

en gammal dam

att linda in

och låta somna

teckningar

Jennifer Sameland

1. Rymden

2. Köttstrykjärnet

3. KØTTBYN

Fantasy / Realism (bipacksedel)

Paul Enequist

Gryningen kom dånande, skarp och kantig tiden var ny

stirrande ännu inte slipad ännu inte finfördelad

här har tingen verkliga namn språket har verkliga effekter

smidestången sträcks in i glöden

mot värmens vita värme mot järnets järn och viljans

färd mot form mot hjärtat att vända och härda

det här var en tid när alla män var storslagna män

när varje individ vid dagens brant samlade ihop det lösryckta

alla hade samma förutsättningar att bli allvetande berättare

också barn och kärringar var storslagna män

alla kom jämt i tid rytmen var överordnad musiken

och handlingarna kretsade kring hur det var egentligen

själva storyn var alltid viktigare än språklig ornamentik och form

och allt var liksom kursiverat:

det höga gräset stod snett i blåsten björkarna vajade

och alla röster talade med en emfas som underströk

hur meningshalten skvätte över ordens kanter

googlar klickar ”kartor” :

en fyrkant i ljusgrått symboliserar gården

zoomar ut Hörnebo materialiseras:

ett litet arrangemang av skokartonger

Tidan den långa ån

gör en meandrisk lov runt Framnäs

det var där och ingen annanstans

(man ser att det byggts till en pool)

av alla storslagna män som alltid kom i tid

stod en ute på sin åker

såg efter ny mark att bryta berget reste ragg

på våren täckt i manen av äppelblom vita flagor

kommer falla i ån

men det är inte på länge än

mellan varje vårs ambitioner –

och sommarens verkliga läten

I mars den stränga månaden

tidig morgon ljusets skallgång trevar

opal glimtar av mörker

invikta nedsänkta

man vänjer sig inte

Min farfar kunde bära en nittio kilos säck med säd på ryggen

placeringen i sängen

medan kan tog ett högt kliv upp på flaket

utgångsläge: horisontellt inte vända sig inåt

en gång frågade han om hjälp, då var det sin yngsta bror

väggen igen som om ingenting

famla vattenglaset kläder på golvet

han bad komma till gården över sommaren, farfar ville vara snäll

finna arbetsposition

När jag var tonåring sa pappa uppmuntrande:

inuti ryggraden

farfar hade också dålig hållning

ryggsmärtor mantelrörelse

osäkra hämningar

som ung. En annan gång sa han att jag ärvt farfars sinne för ordning

bortom hundrastgården ser man nybygget

blått, stadigt ljus 24/7

den här världens samband

flimrande bakom

mjukplast

vänja in sig

tänja ut finna arbetsposition

en abstrakt känslighet utgör en kant

morgonrutiner av förträngningar

Det här var en värld där männen berättade om tidigare män

inte tänka

styrkan, arbete i det tysta en tid då allt blev gjort

en sömmerska i Bangladesh jobbar 12 timmar per dag, lön: 1340 kr /månad

När jag zoomar in på farfar följer minnets årsringar

klyvs rörelsen i två som ett vedträ

från sidan: vi tittar båda ut genom fönstret ser hans ansikte speglas, trasiga fibrer

ovanifrån: formad av andras berättelser ser honom som koncentriska ringar

öppnar telefonen

i ringar i min pappas öga en topografisk karta i pupillens glittrande öppning

fondernas rörelser under natten

jag minns tydligt hur hans gaffeltruckslika händer knep åt om halsen

jag går igång på grafer

på säcken, svingade den upp på ryggen

ett landskap i en enda linje tecknar bergmassiven

fjordar breda slätter

han har inget ansikte, är en kropp som rör sig, herre i sitt eget hus

och bråddjup

det pirrar i maggropen

av den blottade överskådligheten

var tionde minut svirrar vattenglaset

fönstret

ett barn har svårt att separera sitt eget vetande från andras

linje 14 vältrar sig rakt in i verkligheten

fattar inte det här med andra synvinklar

tittar på nybygget acklimatiserar mig

vid kyldisken tex – ingen ser vilken glass du pekar på

under lång tid är det en grushög för män

den som berättar en saga måste därför vara vuxen

med hjälmar och morgoncigg

känna av skillnaden (barnet fattar inte hur dyr den är)

sedan, på ett knäpp med fingrarna från den

osynliga handen, blir

grushögen ett attraktivt bostadsområde

det mesta är sig likt även i fantasin

det som inte behöver påpekas är ideologiskt damm i alla rum

inga mer morgoncigg

fryst fisk lika fryst koriander i pappförpackningar

varenda lem känns

fast människorna där är fria och glada individer, ingen bär ansvar

som ingjuten i nattstelnad betong

för att det blev så här, ingen vaknar varje morgon som i en bubblande jacuzzi

stabiliteten som utgår från

i känslan av att allt inte står rätt till. Och visst måste det ha funnits

ett fokus på vissa objekt

finnas en plats där stillheten av att titta på ett knotigt träd

tittar verkligen på det där trädet en lönn så länge det stått

och formats, hamlats ner till stammen gång på gång i generationer –

och framtiden reser sig i en ridå av lågor och förtvinar – där står världen

och väntar i skala 1 till 1 och det känns som man fötts

i rätt kropp i rätt personlighet och att finnas skaver inte

drömmarna om hur det plötsligt lossnar, blir mer naturligt

så verkliga, så lika minnen vilken flod spricker dessa drömfåror ur

nu är väl känslan mer:

att så fort du vaknade pyste något viktigt ut längs rummets väggar

med all den här världens rimlighet och rättvisa så upp till

dig att dra det här lasset eller vrida dig inåt väggen och somna om

Vi har fastnat med blicken på laxfärsen

kyldiskens frostlandskap bredvid står okända människor

funderar ömsom på inflationspriserna ömsom på de övergripande sammanhangen

transporten från sängen till datorn grumligheten

en stråle pressar sig förbi spjälorna träffar

ett fält av damm öppnas glödgat rött

Nu ska jag berätta något verkligt:

Jag var fortfarande ung och lovande – han kunde fortfarande sitta på golvet

finna arbetsposition vertikalläge

det fanns en grön matta med vita ränder för bilarna

skrivandet och annan produktion

där kröp vi runt med våra ordningssinnen minsta gemensamma nämnare (MGN

lodet

ådran

nämnaren

stamningen

verkliga namn

lodet: lodet: lodet

en rödglänsande verktygslåda med antika leksaker i

googlar: ”parkinsons ärftlighet”

”parkinsons bekämpningsmedel”

höjer jag blicken ser jag korridoren med laminatgolv

reklamspalter dunkar gult

– en slagborr från Rusta (algoritmen)

på andra sidan är köket där farmor står och diskar med ryggen mot

var tredje timme ringer ett alarm

den enskilda

behöver åtminstone ta sats

farfar tar sina piller och jag får en sockerbit på tungan

för att ha ihjäl

Det var en värld där alla var herrar i sitt eget hus

parkinsons spreds bland bönder och

andra med vattenförsörjning från

brunnar i anslutning till jordbruk

– en omärkligt höjt ögonbryn på grafen –

bekämpningsmedel (framförallt med kemikalierna

PCB och DDT, båda sedan länge förbjudna i Sverige

men finns fortfarande kvar i naturen. Professionell

användning av andra kemikalier som parakvat och

rotenon, förhöjer risken med parkinsons med flera

hundra procent. Båda förbjudna i Sverige sedan

2007, respektive 2011. Även andra, mer moderna

bekämpningsmedel tros höja risken för parkinsons,

men tillräcklig forskning har ännu inte gjorts.)

Allting kretsade kring pillren

fortfarande i cirkulation

alltså när min pappa arbetade vid hyvelbänken

fontäner varje dag ett tunt nät

eller i skymningen en sommarnatt det ligger regn i luften

liknar dagg eller korruptionen av en yta

(organiska former av smärta)

han vankar fram över gårdsplanen i vit tshirt

sipprar ner i jorden gör fåror i myllan

för att plocka in alla verktyg för natten

borrar sig mjukt framåt

jag är en liten måne i omloppsbana runt honom

framåt vidare i arealer läckande

bläckpenna i fickan hektar på hektar

(hjälper honom senare att minnas var)

införlivar sig i grundvattnet det vattniga

i vatten

min pappa gjorde större lovar runt min farfar

cirkulationen får en bitter bismak halkar ner

i de cylinderformiga kropparna

trasar sönder innerst invid hjärnstammen

yrkesval etc

– trickle down economics –

och farfar satt i fåtöljen av konstgjort läder

gjorde inte mycket annat än vänta på alarmen

brunklädda tränger de in i dopaminets styrelserum

så allting kretsade runt pillren

små regn av gyllene meddelanden

upphör

tystnaden i lodet

signaler som aldrig mer kommer fram:

någonstans försvinnandet mellan viljan och verklighet

+ 450% på riskkontot vid användning av vissa bekämpningsmedel

dvs tilltagande stelhet inlåst inuti skalet

som snö inuti en sån glaskula

talorganen sluter sig också

om han började trampa omkring i en gyttjig harkling

he heerg hrrrrrrrrgggggg ha grr uhuhhrrrrgggggg hhh h

höll vi alla andan

i nybygget slår en metallisk apparat

strupen urdikades aldrig, det fanns ingen ordens renhet på andra sidan det gutturala

varde hål

harklingen was the message

i rytmen

i två

särskilda slag

i tiden

på en youtube-video pratar en professor om dopamin

(om du kunde se mina rekommenderade klipp… vad maktlösheten driver en till –)

vi var tysta för att farmor skulle lyssna

man blir upplyst om:

dopaminet är för kroppen

vad sömnen är för drömmen /

vad lyssnandet är för rösten /

vad strömbrytaren är för belysningen /

vad datorn är för dikten /

vad pengar är för långväga sorg /

vad ån är för äppelblommen

hon var förmågan att översätta det i verkligt språk

I bipacksedeln för DDT stod inte:

detta ämne du dagligen använder

gör ett svårt montage av dina dopaminfakulteter

och om du inte visste det: dopamin är den

medlande substansen mellan kroppens delar

dopamin är det som får samband att uppstå

den mönsterbildande substansen

potentialen att se två saker hänga samman

dvs se mening

och berätta historier?

och skapa metaforer?

DDT tar nämligen inte över dessa funktioner

(kanske stod det fast i ett mycket mycket litet typsnitt)

alla pillren gällde som

substitut för det inre självstyret

den sjuke kan nu röra sig

glädjeyran vid vilda NATO-bombningar

en gång kung över den interna produktionen

sen övertogs även den förmedlingen den mellan tanke och handling av företagen

tankens vävstol fick en ny mästare massproducerade mönster

läkemedelsföretagens sätt att fläta samband pillren

spricker upp som knoppar vid skalets yta dyrkar inifrån

som ett ostron dopaminet forsar

schizofreni är det rätta namnet på för mycket dopamin på fel ställe

oförmågan att sluta läsa tecken

dopamin är begärets skimrande brunn varje ledtråd leder helhetsbilden

hej till personalen på NASA som övervakar den dagliga verksamheten

ni får gärna korrläsa detta

sambanden mellan fryst fisk och världens undergång

– har ca 12 olika fönster öppna samtidigt – överskådligheten är bländande

det här är den ljuva produktiviteten

faktum: rökning minskar risken för parkinsons med ca 40% –

Senare, när jag och min bror varit där själva

allt hänger ihop vertikalt tillvaron är filmisk

brukade min pappa fråga om han sagt några dumheter

allt är MGN för helhetens delbarhet

min bror var för liten för att skilja mellan dumheter och vanligheter

nonsens är det verkliga namnet på

platsen där begäret vaknar begäret att definiera vad mening är

men jag sa inget om de stora fåglarna som kom

finna arbetsposition

till farfars rum om nätterna tvingade honom dricka såpa

medicinen fyller i

han skulle bli lätt som en bubbla, lära sig sväva

mönster som realistiskt sett

och följa med dem bort men han ville inte

inte borde finnas

han berättade hur det var förr i världen han var helt tyst

han berättade bara om det vi omöjligt kunde veta,

typ att vi inte skulle gå ut eftersom

det för tillfället vimlade av soldater ute i trädgården

vi satt och kikade ut genom köksfönstret med farfar

materia prima

Liza Tegel

dom

säger

något håller på att ta över vår kropp, vi måste dricka gift för att hålla det borta, kan ni fatta det alltså, vi måste dricka gift, genom en slang som ska skjutas in i vår arm, rakt mot vårt hjärta, för att pumpa runt gift, och förinta det innan det förintar oss

dom säger vi

är en typ 2

och

det i oss saknar förmåga att hålla sig självt tillbaka, det anpassar inte sin hastighet till något, man kan säga att det tappat all respekt för sin omgivning, om det haft koncept om respekt och omgivning, vi vet inte ens om vi kan säga så, men hur det än är, det där inne, det kommer inte ändra sig, det kommer bara fortsätta fortsätta fortsätta och fortsätta fortsätta sin aktivitet, sin enda aktivitet: förökning, förökning, oupphörlig förökning, exponentiell, repetitiv, alltså gränslös förökning, kolonisering egentligen eftersom inget blir över

vi kan läsa det som en total avsaknad av känsla
för när det är dags att sluta

och det säger dom

rubbar omgivningens balans, alltså er och såklart vår, vi är inte dom enda — beståndsdelar, livscykler, kritiska punkter, former och formler — det har bekräftat det vi sett, och trott, och känt: vi har ingen motvikt, det rör sig i ett, i varje riktning, inget tar emot — ingen jämlik eller överman — eller under — det är inte möjligt, vilket ju för oss är en helt eskalerande erfarenhet och vi ser det, snyggt, men groteskt —

att frodas utan gränsvärde —

bortom kartor, grafer, myter, metaforer, animationer, illustrationer, VR, AR, beskrivningar,
allt det där

som man tänker sig att det funkar

misstanken

att premissen är

att varje liten del är exakt identisk
med varje annan del, exakt identisk, varifrån den än hittas
plockas, förökas, är varje liten del
en exakt replika av sin separation
alltså inte i storlek
eller form — i funktion, i natur

och det enda dom kan säga är

det är fullständigt onaturligt

att det inte skulle finnas någon skillnad mellan en liten och en stor

att det är en klon av en klon utan ursprung, stam
huvud, ledning, utan först
och inget sen, att det växer

inte här
och sen lite där

att det är likadant
i
oss

på samma gång
allt i varje del, växande centrum av växande centrum
som existerar i en
exakt
direkthet, egentligen
har vi inte bra ord för det

centrum

exakt

och direkt, det är missvisande, fel, vi kan jämföra

Med en jämförelse av en hund och en bläckfisk:
en åttaarmad bläckfisk har ungefär lika många neuroner som en hund, och den har tre hjärtan, det säger inget

dom säger

dom försökte provocera fram en självattack —
genom en enkel intern konflikt — om vi inte kan stoppa det kan det stoppa sig själv

så vi tog ut det och klippte det
i ännu mindre bitar — ännu mindre klibb — och stoppade tillbaka det, men först täckte vi ursprungets väggar med diamant, alltså riktig diamant, och sen väntade vi

på att diamanten skulle sätta stopp, alltså att bitarna bokstavligen skulle gå, eller ja, slå in i väggen, och det skulle vara det

diamant världens hårdaste material
sas det

men bitarna, klibbet, klonerna, alla
sökte sig själva, sina identiska själva, sina exakta klon-klumpar, som om de aldrig varit isär, och fortsatte så, på den elfte dagen, när utrymmet i ursprunget tagit slut åt dom upp
eller egentligen slukade, hela diamanten, det vi såg var mer av ett sluk
dom omvandlade hela diamantens struktur — men behöll sin egen — utan tecken
på förändring, inte ett spår
av diamant i klibbet

inte ett enda minne av vägg kvar

vi har aldrig känt något liknande

Reglerna

Redaktionen

För den 17e utgåvan av Pralin formulerade vi i redaktionen ett antal regler. Dessa var:

1) Den vars text tidigare refuserats av Pralin uppmanas att mejla oss samma text på nytt.

2) Texten måste vara orörd sedan sist, den får alltså inte ha förbättrats.

3) Vi förbinder oss att publicera alla texter som skickas till oss enligt regler nr 1 och 2.

4) Vi gör inga korrigeringar eller redigeringar, utan publicerar texten så som den inkommer till oss och alltså i samma skick som den tidigare refuserats.

5) Skälet till den tidigare refuseringen avslöjas inte.

6) Det är tillåtet för författaren att vara anonym eller använda sig av pseudonym.

någonting väntar; mognad eller terrorism

Svante Erlandsson

Lördag:

hela helgen urholkad och sällan hål som smärtar, utsikterna har förtvinat, sällan nåt som kryper upp som en liten liten skorpion på skulderbladen och får mig skälva av den lilla värstingen av den lilla beröringen (min vän han drar en lina, han kirrar det fint) som föregår sticket och alla känslorna. gråta utan gift, gråta med halva min kraft hela tiden och ibland känns det värre eller menar kanske den där gigantiska likgiltigheten man suktat efter film men som nu håller porten för alla skälvningar.

Söndag:

Men middan igår hörde jag utspela sig magnifikt. Pasta, sås, tomater och skålar som matchade de hundra fondvita väggfärgerna. Jag drar en tråd ur min flickväns minne och förnimmer sakta rigatoni som låg kokt så vackert med slö ånga hängandes, belyst under en ostgul lampan, alltsammans i en visuell kakafoni med skärandes nyanser som i ett rop sa: här har mörkret fått övertaget, här har smaken fallerat och firandet blev en praktisk sak, ätandet gjordes för funktion och boxarna och flaskorna var där för en funktion. Vi gjorde det för att vi trodde vi ville men egentligen för att vi behövde.

Och i ropet gick jag in och försökte njuta men slutade med att sänka mina krav, a la folkis. Ja, ljusen våldtogs av tändstickorna och stämningen fortsatte att driva. One man down nere på soffan, hon har tagit skydd på mjukaste underlag och min bästa vän går ut på balkongen och vill prata allvar, säger att det behövs, men jag står emot i en sista tapper handling. Ska nog ut för lite frisk luft, ja okej, skynda hem, jag sa hem långsamt som om det insinuerade att jag höll på med några dåliga beslut, som om det insinuerade det jag inte tordes säga, som vet du vad jag mår inte så bra den här gossen ska nog ut för lite frisk luft och sen får vi se vad som händer.

Måndag:

Jag delade ut pamflett på min skola om en allmänt älskad “kändis” som enligt en celeber sajt med tvetydig pressetisk legitimitet målade ut vederbörande “kändis” som en välhängd kille med behov av att spela skinnbanjo i offentliga omklädningsrum. “Kändisens” identitet var hemlig men tillräckligt många detaljer lämnades ut för att jag kunde bereda mig en killgissning. Han hade blivit utslängd från en bastu i Västergötland lagom till mello. Man kan säga att vi båda äger behovet av att göra den förbjudna frukten till någonting som faktiskt händer, men på olika sätt. Vi hatar båda samhället, bara det att han gör det framför två unga män med kuken ute fast med otillräcklig ånga för att runkandets erkännande skulle utebli, medan jag hellre målar ut en kille som beslutar att runka framför två unga män i en bastu. Alla tyckte det var en dålig idé, det förra och det senare. Stämningen emot mig lättade när jag förklarade att det inte var jag som önskade blotta min masturbation framför andra. Senare den kvällen drabbades jag av skuldkänslor – resultat av en utmålning som kändes onödig. Men det var ändå nåt som hände.

Tisdag:

Vi fattar Oskar, glo med dina lysmaskar som en skit, dina dojor hit och dit och sen kanske vi svarar på dina lumpenbrev. Men klanka inte ner på mina motaktioner! Och när vi kommer hem så kan vi fly igen, skrida ut till villorna och lägga små hemgjorda bomber med små lappar i deras brevlådor. Däri ska det stå: jag älskar dig, eller gör din grej, och sånt som skrämmer men uppmuntrar för att nå någon effekt som blir det ena eller det radikalt andra. Andas. Jag kallar det kärleksterrorism. Se mig rakt i ögonen och säg att idén är dålig. Vad tror du om mig, gosse- jag kan mitt ämne! Jag översåg alla radikala forum och gjorde en tolvårings bästa för att tolka grodors innebörd. När du satt och lekte med dina systrar i skogen hade jag utvecklats till att tycka om nätter med sommarregn, öppna fönster och en nedärvd minimal laptop till lekplats. Mitt ensamställe var ett nerfettat tangentbord i svart glans där r:et försvunnit. Men det var också där jag var för där kunde jag vässa min ironiskt radikala åsiktshållning. Vad som sades mellan fyra och åtta kanaler var sällan verkligt, förutom den drabbande ensamheten som inte kunde kännas av någon annanstans. Efter flera tonår på självradikalismens brant och efter (den för mognaden obligatoriska) pendelsvängen, bär jag endast detta med mig; ensamhetens opersonliga skri mellan hat mot Obamas övriga utspel, läckt kinesisk övervakningsfilm på dödliga sammandrabbningar mellan människa och fordon samt söta små kattungar. Så vi kan svara på lumpenbreven nu, men jag sjappar gärna snart och du kan dubba dig om middan, för ledningen har börjat trampa en på tårna och jag tror att det bara är början. Så farbror svante här ska hem och preppa svaren, för han känner sig ensam.

Onsdag:

De taskigt vaggade kvinnorna hade brillor och papper på vad jag hade gjort, med hot direkt från deras egen högsta instans och väldigt många och ilskna klagomål som i sin samlade form ventilerades i ett åtal. Läskiga grejer, sa jag och höjde på ögonbrynen, men inget ni får igenom om rädslan slutade malplacera era hot som riktigt verkliga, ja tänk om jag hade min lilla karta, tänk vad jag kunde ha stått upp och vad jag hade sagt om er lilla anda och gemenskap. Jag är enligt naturen en ung rebell och hämnd är mitt mellannamn. Det är mig likgiltigt att approchera och ta den vuxna konversationen, den som för er ändå aldrig var ett alternativ.

Men för att återvända till verklighetens rektorsförhör: svante behövde ge sig. Sceneriets tårar kändes nödvändiga, ett cancerfall till morsa blev mitt avslutande kort och jag kammade hem era medkänslor lika falskt som jag bekände mitt brott mot alla värdegrunder i världen. Krevaden tror ni dör ut. Men den gör inte det (detta är ett hot). Eller det är nästan en lögn; den förlikar sig med sin död och slocknar stadigt tills den fullständigt slaknat och därefter blir det krevad två; överraskningen; en blixtsnabb ejakulation; den andra bomben som dödar den förstas offers hjälpare och medmänniskor. Haha, ni kommer bli allt förvånade när detta blir en grej. Det som göms i snö kommer upp i tö.

Percy

Sara Holmström

Percys kropp har flutit upp på stranden.

Jag har hört det.

Varför är du inte nere på stranden?

Jag har ingen svart klänning med mig.

Percy, jag önskar att allt var svart. Havet, sanden, gräset. Kungsfiskarens svarta ögon. Dess fjädrar måste teckna sig svarta mot en svart himmel.

Hon ser på en obestämbar punkt framför sig. En insekts surrande ansluter sig till havets brus och världens sorl. En insekt framför rutan, mot vilken hon sitter vänd utan att se hur vinden smeker det långa gräset som växer mellan sanddynerna.

Hon har blivit lämnad ensam. Sanden har letat sig in i vecken mellan kläderna, ansiktets hud täcks av en tunn hinna, skapad av den salta luften. Hon slickar sig om läpparna. Det är en drunknads läppar hon känner. Inte vätta av saliv, inte smekta av en tunga, men lätt särade, väntandes.

Ett minne av henne själv som något mer än en skepnad i långa kjolar med volang. En mor med fulla bröst, en full bröstkorg, som hon aldrig mer ska återvända till.

Hon har tagit armen från mahognybordet, de två snittblommorna darrar fortfarande av rörelsen. Hon reser sig upp. Luisa står i köket, hennes hår knutet under en rutig sjal, böjd över bordet med sin runda rygg vänd mot henne. Mary minns sin barndom i England. Detta land hon lovat att aldrig återvända till. Hon minns kvinnan som flätade hennes hår och sjöng för henne. Kvinnan med samma namn som den kvinna som hon nu ser framför sig, som ståendes lagar en barntröja. Nålen i en varm, fårad hand. Rörelserna hon ser sker i takt med hennes andning.

Luisa hör henne inte när hon lämnar dörrposten och rör sig vidare mot bakdörren. I tamburen stannar hon och böjer sig ner. Under det smala hallbordet ligger en kniv med matt egg, fläckar av rostlikt fiskblod.

Percy, jag önskar att du hade dragits ner mot botten, jag står inte ut med ännu en kista! Vart ska vi ta vägen i detta land som inte är vårt. Havet hade kunnat föra dig hem men förde dig åter till mig.

Percy vad säger jag! Dina läppar, en drunknads, vill jag kyssa hellre än en annans bultande blodfyllda.

Percys kropp har flutit upp på stranden.

Jag har hört det.

Begravningen börjar snart.

Begravningen får vänta.

En lätt kontur av hennes ben syns i det vita tyget när den salta vinden blåser mot land. Denna konstanta riktning som formar landskapet och får träden att huka sig med ryggen mot havet.

Mary, begravningen ska börja nu.

Begravningen får vänta.

Där ligger hennes kärlek, hans hals, blottad för vinden. Hon vill krypa upp bredvid honom varsamt täcka den tunna huden med sin egen, värma upp den av vatten och vind nedkylda kroppen.

Percy.

Hon kan inte värma kroppen. Inte hans, inte sin egen. En ilning i nacken, precis vid hårfästet. Hon faller på knä bredvid bädden av kvistar på vilken hennes älskade ligger.

Percy, döden är inte fridfull, den är plågsam! Du är dig inte lik. Ditt ansikte, förvridet, som om vågorna arrangerat anletsdragen på fel sätt. Av dina läppar finns inget kvar att kyssa. Endast en stel linje där dina ord förut lämnade din tunga.

I sin hand har hon kniven, så starkt kopplad till havet. Hon stryker den våldsamt mot kjolen. Inälvornas intorkade fläckar där kan inte besudla hans rena innanmäte.

Mary, du måste gå nu.

Hon har öppnat hans fortfarande blöta skjorta och fört kniven mot hans bröst.

I döden, svept i siden. Gråt, ty Percy är död.

Ett havsdjur på Skansen

Runa Alakoski

Jag smetar tystnad runt huvudet
å drar bak klockan fem varv,
tid
jag behöver tid
för att förstå
vem Oidipus skulle kunna vara

du låter som något stort
eller som något i havet

Oidipus Oidipus
är du en bläckfisk

eller en känd stenbumling

du låter som
något högtravande
kanske en
skrittande häst
eller en elit,
en man som älskar att strykas medhårs

jag minns något!
Nu när jag klättrar långt bak i hjärnan
det är något
grekiskt med dig

åh,
varför
varför
varför alltid grekiskt

Oidipus,
du låter som någon som mumlar
oilidolidoff

du låter som Andromeda och Kalypso
och jag vet inte heller
vilka dom är

du låter som något rika personer gillar
du låter som kulturellt kapital
du låter som någon
född för att bli stor

när jag blundar
ser jag dig med
en stor näsa

klockan har gått två varv fram
jag känner i fingertopparna
en gnista av hat
fucking Oidipus, retas du med mig?

Oidipus
har du kräkts någon gång?

Oidipus
jag vill googla vem du är
jag vill inte googla
vågar inte ljuga
är mycket bra på fantasi

vågar
vill inte

vågor
vågorna i skallen skvalpar fram sådant som luktar som du

krusmynta, saltsten å tång
lever, gräshed å lerpöl

Orakel! Är du ett orakel?

Hur luktar ett orakel?

Ska vi leka orakel och vanlig tjej?
Det känns som om den leken slutar
när du får för dig att tafsa på mig

Oidipus,
om vi gick i samma klass
och jag va tjej och
du va kille
då skulle jag nog ragga på dig
och undra lite i smyg
varför dina föräldrar döpte dig till

Oidipus

ville dom att du skulle vara grek, å speciell?

Om du va tjej och jag va kille
I samma klass som innan

hade jag låtsats bry mig om vilken musik du gillar
och sen när du började le lite mot mig
hade jag frågat
”hahah alltså
varför heter du Oidipus? De e ett så jävla
osexigt namn.”

Oidipus, du skulle kunna vara Gud
å du skulle kunna gilla Iron Maiden

jag är redan trött på ditt namn,
hoppas du är ett havsdjur på Skansen
som aldrig lyckas rymma
och dör där
fångad,
men inte helt ensam, ändå, kanske

Oidipus
tänk om det blir pinsamt när jag googlar vem du är

Men!
man ska akta sig för att tveka
så jag tvekar inte en sekund
innan jag klickar

OIDIPUS
ENTER

Oidipus,
din lilla luring
Konung och incestuös

du låter ångestfylld och vilsen

du luktar hö och åsna, stål å krusmynta

Oidipus
jag undrar hur du skulle säga hejdå
du skulle säkert
berätta något om ödet
och klappa mig på kinden

det känns en aning förminskade
men jag orkar inte bli arg

Oidipus
jag landar nog i vattnet ändå
och
om jag skaffar barn
och
dom vill ha ett akvarium
med havsdjur i, du vet
fiskar och sådant
ska jag pitcha ditt namn som förslag

det skulle passa så bra!

Oidipus bearbetningar

R Emanuel

Om natten har stjärnorna skrikit

i ett epileptiskt anfall.

Jag har sökt efter min faders dräpare

medan Theresias har skadat mitt ansikte.

Det allvetande oraklet har hävdat att

Tyrannernas tyrann,

den bestialiske slaktaren är jag.

Jag har hatat laglösheten,

avskytt den som tagit döden till hjälp

för att slippa se förödelsen kräla ut genom sårskorporna.

Jag har brutit mot det periodiska systemet,

verkligheten har skadat min hornhinna

och jag kan inte leva med iris och pupill.

jag är ett avskum i min egen tid,

ett avgrundsvrål från dödsriket

som gick i siarens fälla.

Den som förstår sin egen tragedi

är blind för sanningen,

han flyr alla minnen med diktatoriska predikningar

medan antikens hänförare blir balsamerade i förtid.

Jag trodde Thebe var mitt rike,

nu härskar jag knappt

över mitt fragmentariska förstånd.

Alla slag är konserverade i lillhjärnan

och min faders blick har besmyckat

mina ögonlock.

Kreons molande vrede

har skadat arvsmassan

och Phytagaros sats har blivit till mummel.

Min moder var min älskade

och nu hänger hon med

en förruttnad navelsträng runt halsen.

Lurad i Keillers park

Noel Skoglund

blev lurad i Keillers park
bakom parkbänken panoramavägen

ögonen såg så ärliga ut
att jag försökte le med (följa efter)
hjälpa till hela vägen
kulmen ner
till nuvarande mcdonalds
och hisingsalliansen

och kulmen ner
till motståndarens nerdragna shorts
väl därnere stod munnen
som ett stumt o som ett öppet sår

rött kort
direkt
tre matchers avstängning
vitt blod rann längs benet

blev du gravid
eller blev det bara frispark

jag blev lurad i Keillers park
här blev du till

här sondmatades
minnet av min son
i drive thrun

där borta
på Lundby sjukhus dog han,
men ingen minns hur
nu är det du och jag kvar

nu är det bara vi
två, min son
visst känner du fortfarande
kärleken