Också den här morgonen måste jag från tornfönstret se damascenerrosen vid södermuren och påminna mig själv om att inte tappa kontrollen. G, alltid min ros, den enda som stannar hos mig. G med fiolen i famnen och den fuktiga jorden över sitt ömtåliga ansikte.
Med sju minuters mellanrum skickar J och K foton på sitt morgonkaffe. K:s har samma färg som mjölkchoklad. J:s skummade mjölk ligger som ett hjärta på ytan. Idag har J valt staffordshire med den gröna blomman. K visar upp sin rosiga mormorskopp, den är lite väl romantisk men bär en historia, sådana sentimentala kvinnoöden hon gärna strösslar över våra samtal.
Båda blommiga koppar. Ytterligare bevis.
Mitt kaffe är svart som mina tankar den här morgonen. Igår skulle jag ha hällt över det i den danska svankoppen och skickat till dem båda. Inte idag. Idag vill jag att de ska sitta med den tysta skärmen och lida vid sina överbefolkade frukostbord. De ska snäsa på sina fruar och barn, darra på fingrarna, försöka komma på vad de gjort fel. Våndas.
Som om de inte redan visste.
Det tar bara minuter innan J börjar skriva söta ingentingmeddelanden, K väntar en halvtimme innan hon förstår. De är dumma på olika sätt.
Eller så spelar de dumma nu.
Jag lämnar kaffet och skärvorna på marmorgolvet, fotspåren är våta en våning eller två, de ska inte tro någonting. Att de kan leka med mig.
Hela ateljévåningen är tapetserad med deras ansikten och kroppar, här separerar jag dem inte, J:s nakna kropp halvt täckt av K:s, eller tvärtom, deras linjer går in i varandra.
Många av teckningarna är trasiga. Mitt arbete är experimentellt på det sättet, jag hittar alltid nya sätt att ha sönder bilderna.
Förutom på mina papper har jag aldrig sett dem i samma rum.
När de är här, när jag ska teckna dem, måste de vara helt ensamma. Separerade från varandra och världen. Också ifrån mig. De måste glömma att jag är i rummet. Det är svårt för K, hon är uppmärksam på blickar, eller vaksam, som det blir när man alldeles för tidigt hamnat i en barnsligt liten kropp med svällande bröst och stora ögon som en hjälplös kattunge, och dessutom råkar vara den enda av sin sort i hembyn. Hela hennes varelse är en dröm för män, hur hon än försöker, snagga håret tätt intill skalpen, hitta oformliga herrkläder i barnstorlek och låta håret växa på benen, armhålorna, ljumskarna, mellan ögonbrynen och på överläppen. Hon längtar efter att bli äldre, tror att det ska finnas en lättnad där.
Jag brukade undra om J sett henne på stan, om han fastnat vid hennes glänsande underläpp och de behålösa bröstens gungande under skjortan, om hon känt det och vänt sina vassaste ögon mot honom, om han slagit ner blicken och rodnat som han gör när han känner igen det där beteendet hos sig själv.
Nu vet jag att han har sett henne.
Det är klart att K har svårt att glömma att jag är där i rummet och ser på henne, men hon vet att hon måste och efter ett par timmars läsande och stickande är hon inuti det hon gör istället för i mig och då kan jag teckna henne. Jag förstår inte hur hon klarar det, att vara i en värld med händerna och med tankarna i en annan. För mig blir det alltid en skevning. Som att vakna i mitt sovrum och vara där ett kort ögonblick innan jag delar mig själv i tre delar.
Innan jag rest mig ur sängen är jag redan hos dem med telefonen.
Om jag sovit alls.
Det beror på dem.
Om de inte leker de här lekarna.
Om jag inte suttit som i natt i läsfåtöljen fram till gryningen och sett deras blå prickar på kartan så skamlöst stilla på varsin adress med fyratusensjuhundra meter och emellan.
Just inatt när J borde varit mer rastlös än någonsin.
Jag behöver inga fler bevis. Ändå önskar jag att de ska motbevisa mig, att jag ska ha missuppfattat situationen.
J kom hit först igår. Alltid likadant: han får ett glas whisky, slår upp datorn och sedan är han någon annanstans, i en värld som jag inte kommer åt. Nästan provocerande. Det som är så svårt för K är så lätt för honom. Men jag stör honom inte. Jag försöker fånga något av allt det som rör sig i hans ansikte, rynkor som djupnar och slätas ut, muskler som rycker till, i käkarna, i överläppen, när texten som flyter genom armarna och fingrarna över tangenterna upprör honom. Eller, hetsar upp honom. Ibland blir jeanstyget spänt över skrevet, han måste kanske ta en hand från tangentbordet och rätta till något. Det kan hända att jag måste störa honom ändå. Att jag blir en sådan mjuk kattunge som K liknar, lägger undan blyerts och block och kryper på alla fyra över den persiska mattans sträva mönster, jamar, buffar med huvudet på hans knä tills han kommer ihåg var han är och vems han är och ställer bort datorn utan att trycka på spara och stryker mig över huvudet så att jag spinner och fortsätter vara en liten misse med stora ögon som blinkar långsamt upp mot honom där han sitter i fåtöljen där K brukar sticka och läsa, och den lilla missen drar upp hans t-shirt med tänderna, den luktar sommaräng och kvinnohand, och han drar in magen när jag öppnar den guldiga knappen, magen med det svarta lockiga håret som leder neråt könet, han måste ställa sig upp några sekunder så att lilla missen kan dra ner jeansen till fotlederna, hans nakna lena skinkor mot fåtöljens plysch, det enda jag kan tänka på är att
K ska sitta där lika naken några timmar senare och lämna fuktiga fläckar.
J är så känslig. Jag måste vara mycket mjuk med honom. Viska samma söta ingentingsaker i hans öra som han ska skriva till mig senare, det får inte finnas något hårt i det jag säger, det måste vara akaciahonung, rinna sött och sakta ner i hörselgångarna, allt han behöver höra.
Jag har tänkt att det är K som kan bli farlig. Nu känner jag att jag har tagit fel. Det är J. Det är hans lenhet och ömtålighet. Kanske påminner han för mycket om G.
Jag blir förändrad av J. Känner att allt jag viskar till honom är sant. Och igår. Fullkomligt oväntat, när han var djupt inne i mig, slutade jag att vara katt. Föll i gråt mot hans varma axel. Det hände. Jag måste erkänna att det hände, att det var jag som begick det första misstaget. Det var inte planerat. Ett starkt ljus strålade ur honom när han kysste bort mina tårar och höll mig som ett litet barn tills kroppen slutade skaka. Vaggade, vyssjade, viskade sådant han aldrig viskat annars, allt han ska göra för mig, allt han ska lämna för mig.
Allt han ska ha sönder för min skull.
Gråten tillfredsställde honom på ett sätt jag inte lyckats med tidigare. Det var euforiskt. Just då. Jag drogs med, glömde, ett ögonblick, att det är jag som måste styra den här leken.
Nu står jag med kikaren på tornterassen och ser ner mot byn. Det är smärtsamt. Spillrorna av ljuvliga älskare hasar runt innanför murarna i institutionens trädgård. Jag klarar knappt att vända kikaren västerut mot kyrkogården. Vet inte ens vilka namn de fått på sina kors. Om jag kunnat bestämma skulle de ligga ordnade tätt intill varandra. Vita kors på den grönaste kullen. A, B, C, D, E, F, G, H, I. Men fyra av dem hasar fortsatt runt i institutionsträdgården och G, han är ju alltid kvar med mig. Jag kan känna doften av honom ända härifrån, olidligt sött, på gränsen till överblommad.
De blå prickarna är fortfarande kvar på rätt adresser. Ändå är det dem jag tittar efter i kikaren. Med dem skulle det bli annorlunda. Jag trodde att jag kunde det här nu. Hålla dem separerade och säkra. Att jag skulle få behålla dem, länge, länge.
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar J och K.
Inte ens deras svek igår kan förändra det.
När J hade gått igår och K skulle komma, började jag förstå att någonting var fel. Trodde att det hade att göra med det som hänt i hans famn, gråten, euforin. Situationen dröjde sig kvar i mig på ett helt nytt och uppslitande sätt. Jag hade svårt att ställa om, till och med när jag såg K gå upp för backen och banka på porten, som vanligt med knogarna istället för det gyllene lejonhuvudet. Jag släppte in henne med fjärrkontrollen, såg henne gå över slottsgården med den där fjällrävenryggsäcken som brukar göra mig ömsint och knäsvag och få mig att vilja hjälpa henne av med den, öppna den, undersöka alla böcker och garner och stickor och ringblomssalvor och handledsvärmare och andra små presenter som hon eller någon av alla hennes vänner tillverkat av naturmaterial och drömmar.
Jag hade svårt att ta mig in i henne. Svårt att säga rätt ord och röra henne lätt på armen så där så att hon tappade andan.
Som om J hade lagt beslag på något i mig.
Vid ett tillfälle såg K uttråkad ut där i fåtöljen. Det var frustrerande. Jag är inte van vid den sortens motgång.
Kom på att jag inte ens hade duschat av mig J:s kroppsvätskor. En torkad hinna stramade på lårens insidor, mitt hår luktade som hans frus sköljmedel. Jag brukar vara väldigt respektfull på det sättet. K tittade med lite höjda ögonbryn och jag var tvungen att säga något. Jag sa att jag inte kunde teckna henne idag, att hon inte klarade av att glömma mig som hon måste. K blev inte alls ursäktande och undergiven. Hon log. Som om hon visste något. Jag var tvungen att göra något. Blev en tiger och överföll henne och bet och rev och ja, hon verkade lika inne i leken som hon brukar. Hon skrek mitt namn när hon kom så att det ekade i salarna och lite puts föll av takstuckaturen ner på hennes slutna ögon, som en vit aska. Hon var vansinnigt vacker. Jag borde ha tecknat henne där, bestämde att jag skulle skriva till henne senare, att jag ville teckna henne precis när hon fick orgasm, att kanske hon kunde göra det för mig, det lilla, att hon kunde ge mig det lilla när hon nu varje dag gav hela sin tid till någon annan och lämnade mig ensam i ett kallt och dragigt slott.
Det var när jag tog upp telefonen för att skriva till henne som jag råkade öppna kartan. Och där såg jag hennes blå prick, passera sin adress och fortsätta över kanalen. Mot honom. Jag visste det redan innan den stannade vid hans hus. GPS-signalerna är inte exakta nog för att kunna visa om någon är utanför eller inuti en byggnad. Men de två blå prickarna var orörliga på samma plats i tjugotvå minuter.
Hela natten har jag stirrat på kartan. J är alltid rastlös när varit här. Så fort familjen somnat går han ut på gatorna och vandrar planlöst, röker de där starka cigarillerna utan filter som han varit tvungen att avstå hela dagen innan vårt möte. Inte i natt.
Vid halv tre skickade jag ett meddelande till dem båda. Det är vanligtvis effektivt. Det väcker dem mitt i den djupaste sömnen och gör det i princip omöjligt för dem att somna om. Meddelandet måste vara kort och tvetydigt, med en kylig ton. Det brukar leda till en rad långa, bedjande och känslosamma meddelanden som jag självklart inte svarar på. Jag kan se framför mig hur de först vrider och vänder sig bredvid sina sovande fruar tills de ger upp och står vid fönstret, tittar upp mot slottet på kullen och tänker bara, bara på mig, medan de skickar all sin längtan och rädsla bara, bara till mig.
Inte i natt. Inte ett enda svar.
Inte ett ord. Och sedan de där blommiga kaffekopparna.
Står kvar på tornterassen och ser omväxlande på staden som vaknar till liv och de blå prickarna som börjar röra sig på skärmen. Meddelanden fortsätter att komma. Allt tydligare kan jag läsa sveket mellan raderna i allt de skriver.
Solen står mitt på himlen när de två blå prickarna möts vid kanalen och sida vid sida rör sig längs gatorna.
Jag kan se dem nu. K är så liten, men J är så skör. Jag vet inte alls hur det ska gå. Vem som ska sluta upp var.
De går långsamt förbi institutionen, där ett oorganiserat trädgårdsarbete är i full gång. Plötsligt ser jag något jag inte sett förut, en slags likhet, i sättet de går, hur armarna och benen samspelar, i själva framåtrörelsen. Det känns som att hjärtat ska sprängas i bröstet.
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar J och K. Bara G. Älskade, älskade G.
Rosorna är stora som ansikten vända upp mot solen, om bara några dagar kommer bladen att blekna och falla av, sprida den där söta ruttna doften ända upp till mitt sovrum, hur mycket jag än tätar fönstren med bivax och hänger för tjocka sammetsgardiner.
