Men i den stunden kunde du inte tala.
Det kanske vore enklare om du inte
hade haft de hårda kanterna, något som
var mjukare än den skrovliga huden,
den buffliga kroppen. Så var det och så
var det inte. Varje dag var ett nytt sätt
med regler för dig själv, men varje dag
var också den samma. Du sitter där och
väntar i vakuumet av tid. Mot luftens
beröring med omöjliga kontaktförsök.
När det väl händer, när de andra väl
kommer, när ditt inre väl fick komma.
Urladdning till botten av kroppen. Det
var du med överhanden. Mötte ansikte
mot ansikte för att känna hud mot hud.
Med hela kraften tog din kropp tag om
rummet, allt lyftes, skakade, ville trycka
ut det instängda med ryggtavlan.
Kanske också hovarna. Händerna.
Behövde annan luft. Oviss om den egna
vägen. I detta mellanrum där vågornas
motstånd finns. Den ljudliga luften
som är allas utandning som blir till din
inandning som blir till ett frustande
som blir till något obegripligt. Nu kan
du bestämma vad som ska hända. Bara
du som kan besegra monstret. Eller är
det din egen kärna du möter där när du
vill försöka nå utsidan, genom de
andra, med de andra som kom från
utsidan till insidan av dig. För det enda
du vill är att det tar slut och att någon
smeker din hud. För det enda som
kommer är dina ljud ut och en stund av
möjlig tystnad. Nu kommer de emot
dig i mellanrummets luft,
mellanrummets ljud, ljuden som kunde
göra andra rörelser när de blev till din
utandning. Du känner deras varma
andedräkter. Och du krossar, de andra.
Och du krossar, dig själv. Var är du?
I en labyrint av varvssynder och linjer
bor ett litet monster. Du därinne,
stängts ute inne för att finnas bortanför
blickfången. Fången utan blickar,
omvärldens rädsla för räckvidden av
dig. En väldig och jordlig kraft,
innanförskap som bar på ett havande
ingen tog emot. Där fick du stanna
utanför. Med kroppens avbild, det får
inte plats i sig själv i ytan. Med
ytterspetsarna som inte når illusionen
av världen. Tagit formen av en
människotjur eller tjurmänniska – i
vilken ände ska ditt du börja? Stångas
eller rusa? Splitter under sulorna
hovarna och tyg runt knogarna hovarna. H
järnan når inte ner till munnens tal,
frustande läten är oemottagliga utanför
den inkapslande betongen. De enda
svaren kommer med ditt eko. Springer
runt i varv, att nå din egen svans
ryggtavla. Skiftande färgskala, ögat når
inte dit – rött, blått, violett – och sedan
finns det när insidan väller ut och fram
på utsidan. Ibland kommer vinden
genom markens intrasslade trådnystan,
blåser luft från ovan in i lungornas
vidgade strupar. Kroppens tyngd får
vingar och lyfts ifrån dig för ett tag.
Reser med vindvingarnas slag och ser
linjerna som leder åt alla håll där ingen
väg är ut, omöjliga utgångar även att
följa ådrorna garnet i handflatan. Men
det finns ett sätt att vara både härskare
och slav i tillvarons ofrivillighet. De
utanför skickas in till dig för att du ska
självdö mördas, men ingen kan mörda
ett monster och det är kontrollen du
gavs av ditt utanförskap. Gäller bara att
hitta dig där i ditt innersta runda rum,
och då är både utan och innan hos dig.  
Kors och tvärs, i en cirkel mot
centrumet. Det hettar till, huden
flammas upp av det rödsvarta mörkret.
I dunklets skydd, förstår väggarna.
Handflatan letar, leder väggen vidare in
i djupet. Tätheten kan inte bära orden,
slår tillbaka med en omöjlig tystnad,
här finns endast en. Att lockas bort
och hit och djupt är det du kan, men
också att vänta. Och där möter du
plötsligt ett genomträngande ljus och
du ser hur mörkret föder fram en
människokropp. Skickelsen fortfarande
bara kontur och röst och du kan bara
känna närheten, den som trotsar
väggarnas varning. Han skär en reva;
”Get away, you beast, for this man
does not come tutored by your sister;
he comes to view your punishments.”
Och fortsätter komma in, till dig, till
ditt helvete, och han kommer frivilligt.
Han har hittat dig. Låt ingen röra
kärnan, med köttet, med pulsen, med
handflatan. Ditt svar blir ett enda långt
vrål. Det är ett tvång. Ljudet gör
framställningen omöjlig. Men det är
också ett otillräckligt skydd, det är att
vara en tyngd över språket. Du vill ut
ur en kropp eller en röst, groteskt som 
den tar form i tomma rum och nu har
du någon framför dig. Kasta dig mot.
Forma dig mot. Och där ser du hur
konturen blir ett ansikte, ut ur den
mörka väggen farande mot ditt eget, ett
ansikte du önskade var ditt. Drar sig
inte undan när han ser dig. Det är. För
att döda dig. Det är. För att ge dig falsk
frälsning, försoning. Men du ska inte
låta dig förföras. Du ska aldrig igen
möta döden. Men det förstår inte han.
Han, som inte är mänsklig. 
Ingen försöker tämja din kropp. Så
som med blixtens framåtlutande fart.
Det egna omfånget ska få ett slut. Du
tränger in dit inget dödligt kan agera
motstånd. Önskan efter att försöka
tygla våldet ersattes av en resolut
amputation. Det är dags nu. Men vi
börjar med din början. I mötet mellan
Poseidons ilska och Pasifaës lust, i en
kollision som gav upphov till väldets
enda källa. Den som öppnade hål i
luften, provocerade fram en hög fart
och tyst svalka. I tillkomsten var alla
bilder vända ut och in. Himlens runda
färgskala i blått, det speglade gräsets
röda vatten. Föll ner mot ytan. Och
där, en möjlig öppning att träda fram
ur det skeva kosmos spricka. Marken
andades. Kroppen skakade. Helheten
hade ännu inte märkts av skammen,
fortfarande bara halvt ute och det var
den riktiga halvan. Tvivlet många
gånger om innan hela du kunde
fullbordas, var dessa stunder som
varningar?, du var i slutändan ändå din
enda mottagare. Utanför denna
ofrivilliga kärna, brinnande het och
väntande på sin förlösning, de andra
ursinniga bränderna, även de i väntan,
men på att lika hastigt starkt upphöra
monstrets betingelser. Omkullkastar
det gömda och det konkreta. Med den
sista ansamlade kraften, att ta sig ut,
det är föreningen i ytterpunkterna, det
är ytterpunkterna som möts. Din
mammas begär blev ditt eko. Du
vrålade när du kom. Det som skapade
en tryckvåg. Ljudet gjorde
framställningen omöjlig. Ingen
förväntade sig dig, och luften spändes
åt när den slukade sina egna andetag.  
Där invid stadens utkant. Där restes det
en plats. Gräset som en trasslig torka.
Finns som i cirkelmönster, finns som i
åttor, finns som i en mittpunkt. Man slöt
ett skydd om denna betydande kärna,
och med den kom också det omöjligt
möjliga att nå dit. Sedan kunde platsen
byggas. Först då kom väggarna till, blev
gångar och blev rum, systematiserade
insidans interiör. Ögat följde med i sin
farande illusion. Slingrandes genom alla
in- och utgångar, oviss om den egna vägen,
och ibland mötet med skuggan av en själv,
i ett vägskäl, bakom ett krön.
Ledde det hem. Labyrinten fick sin form
där du, det enda odjuret, kunde stängas
inne. För ingen visste hur du var, bara
din ilska och dårskap. Den som raserade
staden, den rasande kroppen. Köttet och
utväxterna. Så gavs det många epitet till
dig, den inburade. Missfoster. Hybrid. Best.
Bastard. Monster. Deformerad ättling.
Men det var ju du och du var också
människa. Lösningen blev glömska,
lösningen blev ett gömsle. En sorts
stadens depå, man kunde lasta över
resterna där. Vad som fanns kvar.
Floden hann bli röd. Rinnande
förgrenade den sig, förlängdes utanför
gränserna, spred sig med ett
kontinuerligt flöde av svinn och skit.
Stadens skuld tynade bort med
strömmen, men det som fortfarande
fanns kvar och det som fortsatte växa,
det som var en behållare för bristerna
och som blev ett överflödigt spill, det
kunde sedan förpassas till dig.
Hungrande. Rummens svarta skuggor
river hål däri. Sökande. Måste fyllas upp.
Växelspelet mellan sanering och
transformation. Ditt hem alltid i brand. 
Fortsättningen ter sig likadan. De
kommer. Och du består. Begär. Det är
ett kolsvart rum eller en karusell.
Jagandet efter ett förstånd eller någon
slags renhet att komma ut med i
sammanstörtandet med dig. Eftersom
du aldrig upplevt något annat än denna
ut- och instängda verklighet, förutom
den korta tiden utanför murarna och
då var du ju både nyfödd och bitsk, är
dina fantasier om ett annat liv ganska
begränsade. Minnena från då faller
samman med drömmarna. Kanske
hade det varit lättare med fönster eller
något att titta på som inte föreställde
en vägg, men du far ändå i väg. Ibland
ser du ett öppet fält och hustaken, det
som sträcker sig uppåt som armar. Du
öppnar dig själv uppåt, du blir en
husfasad, och nu befolkas det i dig. Du
fylls av sorg och sorl där inuti. Bebor
alla dig behöver du aldrig känna
ensamheten. Men du avbryts av något
annat ur minnets fantasi. Ett djur
springer längs en grusväg. Droppar av
blod blandas med grått damm. Har det
något dött i munnen? Är det det egna
blodet? Djuret är på väg i rasande fart,
men du kan inte riktigt avgöra vart.
Ljudet gör framställningen omöjlig.
Det enda du vet är att det är ett djur.
Snart hör du andetagen, snart når ni
varandra. Önskan att också få rasas,
rusas, rivas. Helt oskyldigt, men aldrig
tveksamt, börjar du sparka mot
kroppen och du slutar inte förrän ni
båda har smält samman. Det har äntrat
dig eller du har äntrat djuret. En
strimma rödlila blod snirklar sig som
en utgång mot slutet, men det är inte
du som får följa vägen. 
Ett hem. Kan man sova där avfallet
slängs? Faller nedåt i spiralerna. En del
av bottenskrapet? Inåt i de mörkaste
delarna finns ett annat pulserande. En
magnetisk kraft. Det som drar dem in
mot dig. Du hör hur någon är på väg.
En flicka på fri fot bland alla gångar
och rum. Hennes långa hår lägger sig
som en spänd lina längsmed vägen.
Kanske ett sätt att hitta ut eller kanske
ett sätt att aldrig komma tillbaka. Det
är en tanke som egentligen aldrig slagit
henne, snarare känner hon något som
liknar nyfikenhet och oförnuft. Ibland
möts hon av sina egna hårrester och
hon undrar om hon redan varit här.
”Hur långt ska jag behöva gå för att nå
in i mörkret?” Ovanför, vid väggarnas
sluttning, ljuder ett svagt ljud från
vinden och träden. Taket är himlen,
men himlen står aldrig i brand när det
närmar sig. Den sista strimman ljus
sipprar in från utsidan. Mörker
behöver inte vara ont. Tillsammans blir
flickan och strimman en enda enhet
som förflyttas genom det trånga
utrymmet. Alltid framåt. Framför
hennes fötter sprider sig en yta av
bräckligt krom, gas och svart sörja.
Den glimmar till ibland, och hon
fortsätter gå. En skimrande lockelse.
Hennes nyfikenhet har snart blivit till
ett obeskrivligt begär, efter det okända,
förvillade, gömda. Ljuset släpper
greppet om henne, det når inte längre,
och i det numera becksvarta mörkret
kommer hon till sin fulla rätt. Hon
springer nu. Ingen kan se henne, hon
ser inte längre sig själv. Liknar känslan
av att vara osynlig den att vara fri? Hon
kommer aldrig hitta dig. 
Så var det bestialiska sinnet både ditt
du och ditt straff. Ljudet av betong kan
ibland förvränga hjärtrytmen, förflytta
den till en ny våglängd. Gummit som
slår mot det hårda underlaget, skrapar,
försöker antända en gnista. Vad kan en
väntande göra annat än att lyssna på
hur spiralen fortsätter åka runt? Vad är
det att försöka få tiden att gå? En
fallande tanke. Det är kontroll över din
kropp du fortfarande letar efter.
Osäkerheten i var du slutar och börjar,
hur armarna ibland slår obönhörligt
mot väggarna, men du har aldrig
bestämt dig för denna rörelse. Med en
perverterad födelse började du. De
som sedan tillfredsställs, i mötet, i
begäret, drivandes mot dig, och med
hatet sparat och förträngt fram tills de
hittar dig och ett spelrum öppnas upp.
Det är inte ofta någon tränger sig in
och längre innanför denna stadiga
rustning. Ansiktena är gömda. Men så
är ju du det enda monstret och det är
enbart en enda hjälte som kan besegra
dig. Du har fortfarande ingen makt
utanför dessa väggar. Men det gör dig
till en fulländad kraft när de väl
kommer, de besitter inga möjligheter
när du tar överhand. Ett vakuum har
redan skapats, du trycker dig emot det
som om väntan ger dig tillåtelsen du
behövde. De sträcker armarna mot dig
som om de försökte luta sig mot en
vila, men allt är alltid för avståndets
skull. Limboleken. Våldsleken.
Begärsleken. Du tar och tar och tar,
fullständigt förgör deras kroppar. Du
behöver bara det. Ingen väg ut eller in,
det är ändå det de har bestämt åt dig,
så varför lyda en repressiv mark?
Känn ingen rädsla! Du är inte farlig.
Ilska bedrar kanske den som möter dig,
det får en annan skepnad i mörker.
Inbillningens rum. Det som ena
stunden är en skog och andra stunden
är en tunnel, just för att hänföra en
sökandes ögon i avsikt att inge en sorts
trygghet. Smekande och len som en
varm kopp mjölk eller en skrikande
kattunges behov av hjälp. Och ingen av
stunderna är det den försvarslösa
ensamheten, den som uppstår i fickan
av spänning mellan tid och väntan. Så
kom på era vita hästar och försök
rädda staden från dig, monstret där
inne. Däri. Inåt. Dithän. Nu. Den
starkaste illusionen är kroppens
renande inför ditt våld och raseri. Vad
får de att komma, vad får de att
fortsätta. Drifternas besökare,
drifternas värd, i detta beständiga
omlopp, men labyrinten som likväl
aldrig leder till förskoning. Ändå
återkommer vi alltid till ett slut,
punkten för sammanstötning. För den
som letar har ändå alltid detta möte i
slutet, och ständigt pågår rörelsen tills
det är avslutat. För dig är kollisionen
en upplösning av världar. Rör dig,
förför dig, ett slag, en smekning. Att
vara fullkomligt omfattad av kroppens
svaghet och makt. Flimrar till i en blixt;
en linje rött, petroleum strömmar upp
ur sprickorna, asfaltens torra hud. Det
gungar till över vyerna som när allt är
lite snett. Men sen får du övertaget.
Och sedan. Du, intrasslad i den röda
tråden. Du, aldrig visar den någon väg.
Du, har kommit fram till mitten av det
eviga virrvarret. Jag förstår så lite av
drivkrafternas tvåeggade svärd.
Det är fantasi, du som bor inneboende
i instängdhet och utanförskap. Att
förstå vad som finns bakom vägg, ljud
eller vindpust. Var det hela en parodi
på självklarhet. Ingen hade berättat om
detta återkommande, det var inrutat i
din vardag. Regularitetens monotona
embryo blev din betydelse av att vara
ingenting. Du betydde ingenting och
det var därför de kom. En dag, hukad
över en liten fyrklöver, växande grön
hand under betongens skrov, magens
baksida, gråhetens ryggrad. Hur kan en
bruten vilja sträcka sig mot dig. Och du
med tjurklövarna eller
människohänderna, letande efter
närhet, inte i sammanstörtningen men i
skyddet. Klöver mot klöver, händerna
fick det egna språket. Omvandlar
innebörden av att drabbas. Kanske
kunde stillheten förvaras i denna
stunds ficka, innanförskapet fick en
reva mellan väggarna. Du klev ut
genom och bortom, ut ur sovsäck eller
puppa; mjuk och len och blodig. Sval
bris uppifrån. Gråskalan skiftande i
violett. Frågan är om det hela
egentligen var den våldsammaste av
handling. Om någon såg dig nu skulle
beröringen se öm ut, ett nytt osynligt
framträdande, fortfarande i samma
position i samma hukande, men nu
komplementärfärgad mot en annan
andning. Både bemästrad och hetsad,
men av endast dig själv. Det är den
längsta dagen. Tystnaden efter är utan
hetta, och bär med sig planerna för
nästa väntan. Du säger, och ekot har
svar: Mina vidaste rörelser avtrubbar
inkräktandet. Men som med längtan är
också förenandet ett sorts beroende.