Nr 11001. På andra sidan tårarna
Nr 11041.”Om bara” eller ”tänk om”
Nr 11057. Första gången jag mötte döden
När man håller på att dö ser man livet för vad det är. Så lyder åtminstone klyschan. I ett blixtrande ögonblick passerar hela livstiden framför ögonen, alla ens viktiga åstadkommanden och upplevelser nedklippta till en liten film med dramatisk stegring och narrativ fullbordan. De flesta verkar ha vissa saker som de vill hinna ha gjort innan de dör. Man vill kunna se tillbaka med stolthet. Känna att man har blivit någon. Kryssat av tillräckligt mycket på sin bucket list.
*
Min mormor, åttiosju år med långsamt men oundvikligt framåtskridande demens, ägnar sig i alla fall inte åt någon form av livssammanfattning. Snarare handlar hennes tillvaro mer och mer om att tappa greppet. Det är ett famlande som samtidigt innebär ett grepp om tidigare undanträngda saker. Senast jag träffade henne var hon inte helt säker på vem jag är, bara att jag på något vis hör till familjen. Det enda hon ville prata om var sitt barndomshem i Ulricehamn, som jag aldrig hade hört talas om före hennes demens. När jag lyckades hitta den gula trävillan på Google Maps sken hon upp: ”Jaa, precis sådär såg det ut!” Numera kommer hon av sig mitt i de flesta samtal, ofta för att peka på målningen som hänger ovanför hennes säng, där man ser sjön skymta mellan Ulricehamns hustak.
Annars verkar hon helt omedveten om det lilla lägenhetsliknande rummet på ålderdomshemmet. Hon förlägger sina glasögon, torkar ihjäl sina blommor, häller kaffepulver direkt i kaffebryggarens vattenbehållare. De fina serviserna som hon noggrant samlat ihop började försvinna ur skåpen redan när hon flyttade hit, ingen vet var de har tagit vägen. Mormor, som bemötte min komma ut-period med avvisande tystnad, ler nu förvirrat men utan fientlighet mot min partner. På hennes nattduksbord ligger av någon anledning min debutroman, en BDSM-artad metaberättelse som hon aldrig har läst och antagligen inte längre förknippar med mig.
*
Författaren Iris Murdoch var nära att drunkna en gång. Det var en nära-döden-upplevelse som kom att prägla resten av hennes författarskap. Vid en grå småstensstrand i engelska Dorset, där starka, oförutsägbara underströmmar kan slita iväg också den skickligaste simmaren, klev hon i utan att hennes man och vänner märkte när hon sögs ner under ytan. Först efteråt berättade hon för sin man om chocken och skräcken som gripit henne. Upplevelsen finns återgiven i John Bayleys memoar över deras äktenskap:
Vattnet var djupt över hennes huvud, men hon höll munnen stängd, och snart hade vågen fört henne tillbaka mot strandkanten. Om hon hade gripits av panik och börjat svälja havsvatten hade den försåtliga strömmen kanske fört henne längre och längre ut; och trots att hon var en duktig simmare dränkt henne på ett par sekunder. Hon sa ingenting om det förrän vi hade gått till sängs den kvällen, och då var hon inte rädd utan full av nyfikenhet och uppspelthet som hon ville dela med mig. ’Jag tänker använda det i min nästa roman’, sa hon. Och det gjorde hon.
Det kan i princip ha varit vilken som helst av hennes tjugosex romaner. I Nuns and Soldiers faller Tim ner i en ström som leder in i en trång undervattenskanal, där han varken kan se, simma eller få grepp om någonting. The Philosopher’s Pupil börjar med att en bil körs ned i småstadsfloden och därefter har karaktärerna i den också prekära möten med havet, simbassänger och badkar. I The Nice and the Good finns en labyrintisk undervattensgrotta som ibland friläggs av tidvattnet, där någon förstås kommer vilse precis innan floden. I nästan varenda berättelse av Murdoch finns det ingående skildringar av vattendrag, simturer och drunkningsolyckor. Vissa dör, andra klarar sig med nöd och näppe, men slumpen är alltid märkbart närvarande mitt i vändpunkterna.
I The Sea, the Sea flyttar berättaren till en kustby för att skriva sina memoarer. Flera gånger sitter han och betraktar en djup urgröpning i stenarna, där vågorna kastar sig in i en brusande virvel. ”Åsynen av det flödande skummande vattnet fick mig efter en stund att känna mig nästan vimmelkantig, som om jag hade blivit yr och fallit i. Väldigt njutbart.” Längre fram blir han nedknuffad i havet på samma ställe. Ögonblicket återges i slow motion, han känner fallandets specifika skräck och ser de krämiga vilda spiralvågorna under sig. Det är för trångt för att kunna simma, hans kropp kastas hit och dit mot stenväggarna, ”[j]ag kämpade, hela min kropp kämpade, nu vettlöst viftande i en malström av krafter som tycktes slita sönder mig.”
*
När Murdoch ombads berätta i en intervju om de många drunkningarna symboliserade något särskilt viftade hon närmast bort frågan. ”Allting är symboliskt”, svarade hon, ”det ligger i vår mänskliga natur.” Vi laddar våra omgivningar med känslomässig innebörd. I alla hennes romaner kämpar människor med livets personliga och materiella och inte minst relationella röra, och i nästan varje bok blir de överväldigade och förvirrade och dras förr eller senare ner i vattnet. Sjuttio procent av jordytan är täckt av vatten och våra kroppar består av det till mer än 50 %. Hjärtat och hjärnan har en ännu högre vattenhalt. Det är både en metafor och en materiell beskrivning av vårt uppblandade livstillstånd.
I otaliga skapelsemyter skildras människans tillkomst som en blandning av vatten och jord. Prometeus formade oss av lera. Enligt Koranen skapades vi av våt mylla. Otaliga gånger har vi också gjort imitationer av oss själva och våra gudar i keramik. Den första bevarade skriften ristades in på lerplattor.
*
Lera, mud, utgör den etymologiska bakgrunden för ett annat ord som återfinns i nästan varenda Murdochroman: muddle. Ordet saknar någon direkt svensk motsvarighet, utan översätts oftast till virrvarr, röra eller förvirring. Det härstammar från uttryckssättet muddying the waters, med den ursprungliga betydelsen att förstöra klarhet: to muddle. Murdoch använder det också som substantiv (a muddle) och adjektiv (muddled) för att beteckna allt från en särskild typ av olycklighet, till orättvisor, berusning, själväckel och relationskriser.
Ibland sammanfaller skildringen av muddle med faktisk mud. När Duncan i The Book and the Brotherhood knuffas ner i floden av sin frus älskare under en fest vill han först inte berätta för någon vad som har hänt. Förnedrad, iskall, genomdränkt och droppande av lera kliver han in bland sina vänner och säger att han föll i för att han var så full.
Skammen och sorgen och obehaget finns nästan alltid där, men trots det är muddle hos Murdoch inte något hindrande tillstånd. Snarare utgör det livet; flödet av förvirring och oreda som är ett till stora delar oöverkomligt tillstånd.
I sin bok om Jean-Paul Sartre påpekar Murdoch att ”verklighetens rika överflöd” och de ”oordnade sinnesintrycken” i hans roman Äcklet framställs som skräckinjagande istället för frigörande. ”Sartre fruktar, snarare än älskar, den här upplevelsen av framvällande annanhet”, skriver hon. Men… älskar? Hur kan man älska en förvirring så överväldigande att den, som för berättaren i Äcklet, gränsar till psykotisk dissociation?
*
Hos Sartre finns en rädsla för kontrollförlust och kategoriernas sammanbrott. Huvudpersonen i Äcklet stirrar på en fuktig sten, och grips av ett överväldigande obehag när han inte längre vet om han ser på sten eller hav. Den danska författaren Mikkel Thykier läser Murdochs skildringar av vatten som ”en sensuell, emotionell parallell till eller korrektion av Sartres reflekterande, existentiella och även analytiska äckel vid upplevelsen av världens slumpmässighet, av hur den inte hänger samman”. När hennes romankaraktärer badar är det som om hon låter ”stenen vara människan själv, som kastas i vattnet för att beskriva ett kroppsligt förhållningssätt till omgivningarna och ett oproblematiskt, sinnligt sätt att vara i världen”.
Oproblematiskt är det knappast. Men visst finns det ljuvliga simturer, som den som Thykier pekar ut i The Bell, och nattbadandet i Themsen i hennes debutroman Under the Net. I den sistnämnda följer Jake och hans vänner en oemotståndlig impuls att doppa sig i floden efter en lång barrunda. London är tyst och stjärnglittrande omkring dem. Berusningen löser upp medvetandets skrankor och blandar samman de svalkande sensationerna med tankarna.
De svarta pråmskroven skuggade vattnet bakom mig och skumma torn och tinnar steg otydligt upp från andra stranden. Jag simmade långt ut i floden. Den tycktes oerhört vid, och när jag såg upp och ned längs strömmen kunde jag se de mörka sjöarna under Blackfriarsbron, och åt andra hållet pelarna hos Southwarkbron glänsande i månskenet. Hela vattenutsträckningen flödade av ljus. Det var som att simma i kvicksilver. […] Vi hade fångat tidvattnet precis i vändningen och det fanns inte minsta antydan av underström.
Även i det här underbara ögonblicket finns det en överhängande känsla av ändlighet. Varje ögonblick kommer att gå över i ett annat. Omständigheterna som omger Jake kommer att hinna upp honom, som en sugande aning i armar och ben.
Jag simmade till en av pråmarna, och hängde mig fast i kabeln en stund, med huvudet tillbakakastat för att ta in ett panorama av svartblå himmel och silversvart vatten, stillnade kroppen tills tystnaden fyllde mig som ett rus. Sedan klängde jag mig upp på kabeln tills jag var fri från vattnet, och klamrade mig fast som en vit mask. Sedan släppte jag taget […] för att ljudlöst sänka mig tillbaka ner i floden. När mina ben bröt igenom ytan kunde jag känna en lätt och konstant dragning. Tidvattnet började sjunka undan igen. Jag begav mig mot trappstegen.
Sedan dricker de mera sprit. Verkligheten förlorar sina konturer, resten av natten flyter förbi i en dimma och Jake tappar bort sin bästa kompis.
*
Upplevelsen av kroppens kontakt med vatten innebär nästan alltid en kombination av fullhet och förlust. Alkoholen som flödar genom Murdochs romaner har en liknande inverkan. Ofta är ruset explicit sammankopplat med muddle. Den försupna Otto i The Italian Girl saknar knappast självinsikt, men är ändå försjunken i en paralyserande förvirring: ”Jag känner mig som ett offer, en muddler, en syndare, allt i ett. Ah, om jag ändå kunde skilja de sakerna åt. Det är vad jag menade med att sluta dricka.”
Hans bror föreslår att deras religiösa uppfostran borde ha kunnat hjälpa dem, en känsla av att dåliga handlingar straffar sig. ”Det skulle ha varit ett självbedrägeri”, svarar Otto. ”Det är inte straff, utan acceptans för döden, som förändrar själen. Det är Gud. Och naturligtvis skulle inte någon organiserad religion tillåta det. Jag tänker fortsätta i min muddle. Tack ändå.”
*
Förvirringen är närmare sanningen än sådant som hjälper oss att få grepp om oss själva och våra liv. Nära döden-upplevelserna i Murdochs romaner leder aldrig till att någon blir inspirerad till att skriva en mer utförlig bucket list. Snarare verkar den drabbande vanmakten ha en motsatt inverkan. Som berättaren i The Sea, the Sea reflekterar: ”Hur väsensskild varje död är, och ändå leder varje oss in i samma land, landet som vi bebor så sällan, där vi ser det värdelösa i det vi så länge har strävat efter och som vi snart kommer att återgå till att sträva efter.”
*
En av Murdochs mest drabbande skildringar av drunkning finns i The Unicorn. Effingham går vilse i dimman och har först svårt att tro på sina egna intryck av var han har hamnat. Tanken på att han kunde ha vandrat rakt in i träsket dyker upp och trängs undan igen och igen.
Trots allt hade han inte gått långt, och en del av hans vandring hade varit i cirklar. Han såg på klockan. Den var nästan två. Han kunde inte möjligen befinna sig i träsket. Marken var fortfarande fullständigt fast under foten.
Eller var den? Han prövade jorden omkring sig, slog lätt på den med handen och foten. Den var lite darrig och mosig. Det verkade inte finnas några stenar längre. Han saknade de där stenarna. De var åtminstone solida som han själv.
Det luktar mer och mer surnad fukt omkring honom. Han tänker att han borde vända, eller kanske stanna upp, eftersom han ändå inte kan se i vilken riktning han går. Men trots det fortsätter han ofrivilligt djupare och djupare in i träsket.
Vid varje steg sjönk hans fötter in i den klistriga smeten och behövde slitas ut ur hålet de enkelt hade skapat. Han bestämde sig för att han borde ta sig tillbaka till där han stått för en minut sedan och svängde runt; men efter fem steg var det knappast bättre. Marken verkade med ens skälvande och genomträngd av vatten. Hans byxor, genomvåta och leriga ända upp till knäet, klistrade sig mot benen. Natten verkade mörkare, kallare, och i intervallerna mellan hans rörelser våldsamt tyst. Han stannade till; och märkte att han sjönk.
Sakta, över flera sidor, dras Effingham ner i träsket. Han är fullständigt hjälplös. Men när han märker att han börjar fyllas av en hysterisk, förnedrande panik bestämmer han sig för att vägra förgås på det viset.
Som om han löd något imperativ, ett större imperativ än han någonsin erkänt förut, samlade han sig och koncentrerade sin uppmärksamhet; men det han koncentrerade sig på var också svärta, en väldigt mörk central svärta. Han började känna sig bedövad och yr.
För första gången i hans liv slår honom döden som ett faktum han kan fokusera på. Det är faktiskt som om han redan är död, som om hans jag har blivit borttaget från situationen.
Men vad fanns kvar, för något fanns säkerligen kvar, något existerade fortfarande? Det kom till honom med enkelheten hos en simpel summa. Vad som fanns kvar var allting annat, allt som inte var han, det där objektet som han aldrig hade sett förut och som han nu stirrade mot med förälskad passion. Och han kunde sannerligen alltid ha vetat detta för dödens faktum sträcker sig över hela livet.
*
Förlusten av jaget är inte någon unik händelse. Den händer hela tiden, uppblandat med alla våra viljestyrda livsprojekt, som lera ger vi vika för våra omständigheter och flödar in i varandras medvetanden, under en konstant förlust av klarhet.
Sjuttiosex år gammal diagnosticeras Iris Murdoch med Alzheimers. Hon blir snabbt sämre, slutar att skriva, förlorar förmågan att formulera längre, sammanhängande meningar, minns inte längre vem hon är. Det som verkar försvinna först ur hennes självförståelse är minnet av att vara utbildad vid Oxford och Cambridge, att ha skrivit tjugosex romaner och åtskilliga filosofiska böcker, att ha blivit utsedd till hedersdoktor vid flera universitet och adlats av det brittiska kungahuset.
John Bayley berättar i sin memoar om hur han tar henne med för att simma en sista gång vid deras gamla ställe på landet. Han får kämpa för att klä av henne. Hon förstår inte vad de ska göra och är motvillig.
[V]äl ute i vattnet blev Iris på bättre humör. Det var nästan för varmt, knappast uppfriskande. Men dess gamla, bruna, långsamma, utsökta flöde var sig likt, och vi log glatt mot varandra medan vi tyst paddlade fram och tillbaka. Näckrosblad, med en och annan tjock gul blomma, vaggade milt när en båt drog förbi. Små ljusa trollsländor svävade orörliga ovanför dem. Vattnet var djupt, och svalare när vi rörde oss ut från strandkanten, men vi gick inte långt. När jag tittade ner kunde jag se hennes leriga fötter, fortfarande i strumpor, röra sig i det bruna djupet. Små fiskar undersökte henne nyfiket, och jag kunde se och känna dem röra sig omkring mig också, milt smakande på den nakna huden.
I sin djupt rörande bok beskriver Bayley de irrationella ting som Murdoch börjar syssla med mot slutet av sitt liv:
grenar och småstenar, smutsiga stycken, bitar av aluminiumfolie, till och med döda maskar som hon räddat från trottoaren under våra korta promenader. Hon häller också vatten – ibland annat från sitt glas – i krukväxterna i fönstren, som nu börjar vissna av övervattningen.
*
Jag kommer inte hem till Sundsvall över julen, så jag skickar ett julkort till mormor. Mamma har sagt att hon fortfarande tycker att det är roligt att få post. Först flera månader senare berättar mamma att hon har hittat julkortet. Kvar i sitt kuvert har det lämnats på ett sidobord. Mormor har ingen aning om när hon har fått det, vem som har skickat det eller ens att man borde öppna det. Trots det är hon glad över brevet.
Som Murdoch kommer min mormor till sist att gå bort utan något grepp om vad hon “har gjort med” sitt liv. Enligt mamma börjar hon till och med blanda ihop namnen på sina egna barn. Minnena av vatten verkar vara det som dröjer sig kvar längst: gång på gång pratar hon om att få se sjön i Ulricehamn igen, och att få komma ut till huset ute på ön som har tillhört vår familj sedan sextiotalet.
Berättelserna som vi tror att vi lever i, de välstrukturerade sagorna om självförverkligande och karriär, verkar blekna bort snarare än intensifieras när man håller på att dö. Iris Murdochs romaner förmår istället öppna våra ögon för att det är röran, the muddle, den upprörda sjöbottnen som fördunklar sikten, som utgör livet.
Demens innebär att förlora sig själv. Men också att bli överväldigad av världen, upphunnen av den, översköljd. Barndomsminnena som virvlar upp i medvetandet som om de hände igår, växterna som dör när man häller tevatten på dem, ens barnbarns perversa metaroman som med ens passar på nattduksbordet, stenarna man inte kan låta bli att stoppa i fickan och inte längre kan skilja från sin kropp eller havet. Kanske innebär döden inte bara att tappa greppet om livet, utan också om att till slut få sjunka in i det fullständigt.
Det här är ett utdrag ur “Urmodern”, som utkommer på Syster förlag i november 2019.
att föda är ett stort öppnande. kroppen spricker upp runt ett barn. döden är stängd och kommer till grodan på vägen. men döden är också det största öppnandet av all materia, ett söndrande som fordrar något nytt o blött. sak föder sak. orgasmen kommer till mig helt plötsligt, ett stycke intet ska jag kalla den. upphöjd på en pelare bland insekternas vibrationer och min blygsel, helt borta. jag är den döda grodan som kvackar till liv och inser: min uppgift är att sprida fragment av mig själv över mig själv, alltså när jag ser grodan på vägen ser jag en bit av mig själv. jag flyttar en bit av mig själv från vägen för att slippa se mig fullständigt tillplattad och uttömd på organ och den där flugan, en fluga har satt sig där. mitt blod flyter omkring i en flugas röda ögon, alltså mitt blod lever utanför mig själv. jag har blivit en fluga. jag trodde jag var ledsen, men det var jag inte för jag var hela tiden en fluga. jag var på väg ut i skogen för att fördriva tiden o slemmet: så tunt utslätat över träden. öppen som ett sår, en böld som spricker. solljuset sticker in från sidan, nästlar sig in i glipan som njutningen spänt upp, för den har ett eget liv och tankeverksamhet och väntar i djupet av all materia på att få sära sig totalt mot det okända. jag särar mig själv mot mig själv, eller jag bryter igenom trädens stammar, in i luftens fadda molekyler, den glatta känslan av mitt eget grodkött, för att nå just den punkten som inte är något alls, inte kan sägas, bortom det öppnande o stängande som söks. ett öppnande av mig själv genom mig själv. det jag menar är: jag driver mig själv ut, tills det inte längre finns något själv kvar att dö
Vi går genom ett ökenlandskap
Du säger att det hade kunnat vara trädgård
Jag sjunger på min favoritmelodi, ambulansen, duuu duuu
Vinden trycker mot våra pannor.
Tillståndet är opakt, vi kan inte utreda det.
I fjärran syns en övergiven stad
Vägmärkena är få och förrädiska
En kulle kan snabbt bli en grop
Vi går i öknen utan karta
Och nu kommer denna övergivna stad
Du går i förväg till ett gråblankt höghus
Du är en och du är många
Du stegar iväg, för snabb, för långa ben
Min steglängd är mer myrans, glider nästan bakåt
Det här pulsandet i finmald sand
Den virvlar upp
Jag andas in den
drar min halsduk över näsan
snoret börjar rinna
Jag snyter mig i halsduken.
När jag kommer fram till huset förstår jag att vi har bott där. Kanske har vi redan gått i cirklar som vi glömt. Trapporna är så branta att jag måste klättra med händerna. Jag kommer högst upp, längst in, till lägenheten som var vår. Dörren står olåst och på glänt. Jag knackar för att inte skrämma dig om du är där, men jag får inget svar, så jag går in. I köket finns en ugn vars glaslucka har sprängts i tusen bitar. Hela bordet är fullt av ljus som slocknat, brunnit ner till botten i sin stake. Det luktar bränt och brustet. En ljusmanschett av plaströnnbär har fattat eld och sedan självsläckts, smält. Jag är rädd. Jag får en känsla av att du gjort lägenheten till en förlängning av en kropp, men jag vet inte vilken. Själv verkar du ha försvunnit. Utanför hör jag glassbilen tjuta.
Jag dubbelkollar sovrummet efter kvarvarande eld. Under sängarna med stålresår och i de tomma skåpen. Jag hittar inget, jag orkar inget. Jag går ut ur lägenheten, stänger efter mig. Tittar noga på dörren.
Finns det något märke där i den mörka träpanelen?
Som kan förklara det som är?
Varför har du sprungit ifrån mig?
Varför har du tänt alla ljusen?
Kanske tycker du att jag är kall.
Jag tar mig åter ner för trappen, går mot den övergivna stadens centrum. På vägen snubblar jag. Det spricker upp ett stort sår på knäet. Som tur är finns en vårdcentral på huvudgatan. Jag går in. Korridorerna står vita och tomma. Jag hittar ingen personal och inte heller några andra patienter. Nu bestämmer jag att jag är först i kön och går rakt in i undersökningsrummet. Jag vet inte mycket om sårvård, jag får chansa. Det finns ett skåp fullt med små saltlösningsflaskor. Jag sätter mig på sjukhusbritsen, tömmer förstrött flaskorna över såret och blickar ut mot den böljande sanden som ligger direkt inpå husknuten, överallt, i alla riktningar. Plötsligt ser jag din silhuett guppa bortåt, mot horisonten. Jag tumlar ner från britsen, sliter upp ett fönster, hoppar ut utan att tveka. Det gör ont i fotlederna när jag landar. Jag reser mig och rusar haltande efter dig.
De springande stegen är en gunga, en bultande näve, fram och tillbaka, upp och ner. Husen suddas bakom mig
Jag ser dig plötsligt bara femtio meter framför mig
Jag ropar, du vänder dig om,
ditt ansikte är härjat
Du ser ut att ha saknat mig mycket
Du och jag
vi faller flämtande i varandras armar
och sjunger på vår favoritmelodi
I bergakungens sal
Vi längtar ut ur landet. Vi längtar ut ur möglet och misären.
Det enda vi kan göra är att gå.
Sanden är stor
Sanden är outhärdlig
Sanden är det enda vi ser
Jag börjar gråta över det
Jag fattar inte att jag har feber förrän jag gråter
Jag går och gråter,
nu är vi mitt i ingenstans
Vi står still och tittar omkring oss
på den bleknande himlen
som nästan växer ihop med öknen i det här ljuset
vid horisonten har allting
exakt samma blågrå färg
Jag hör att din andning väser
som en halvtom badmadrass
Jag sveper in dig i halsduken jag har
Det blir skymning
Du faller samman
Du somnar, sover inte som om det vore natt, nej djupare,
krymper helt i storlek,
som en yllevante i tvätten.
Du mumlar att du fryser, och du skakar.
Jag har ingen ficka stor nog att stoppa ner dig i,
så jag försöker forma kroppen som ett extra skal till dig.
Jag somnar.
Jag drömmer att jag sväljer taggar
Jag drömmer att jag har en låda full med spikar som jag kastar på dig men de fastnar ingenstans
Jag vaknar. Det har blivit kallt i öknen fastän jag ligger nära. Det är den mörkaste delen av natten. Din sovande kropp luktar starkt av svett. Jag ställer mig upp och gör åkarbrasor. Allting svider i min hud av sandens blästring.
Jag föreställer mig svedan från sanden som ett blått stråk på mig,
en skärmsläckare vars vinkel skiftar, ja ett norrsken.
Det var du som lärde mig att ge min plåga färg och form i fantastin,
du sa att det hjälpte i dina migränanfall
som jag så tätt kommit att förknippa med det du är.
Det är nog så för alla,
att egenskaperna flyter samman.
Himlen är svart och stjärnfri. Jag tittar upp mot den och tänker på en grej jag hört om hästar. Att hästar har ett smärtansikte som de visar bara för sin flock, för att hästen är ett bytesdjur
som lätt faller offer för rovdjur
om smärtan syns.
Kanske tänker jag på det
för att jag skulle vilja ha en egen häst
att ta mig fram på.
Jag sluter ögonen
Jag nynnar en begravningsmarsch. Jag hör att något stökar runt i närheten. Jag utgår från att det är du som vaknat, jag vill inte kolla för jag vill aldrig mera öppna ögonen. Det är så klar och tydlig smärtbio inuti huvudet. Det visas upp en kavalkad av färg.
Men nu börjar gryningen trycka på, solen går upp på nolltid, ett brinnande lock som läggs på himlen. Jag känner svetten bryta ut. Jag hör dig resa dig, det måste vara du, det hörs på släpet. Du går omkring och letar efter mig. Jag sjunger batmanintrot högt, så du ska höra var jag är.
I smärtbion är du Batman, jag är Robin
Dina läppar är så mjuka,
som löjtnantshjärtablomman
Men du tar tag i mig och ruskar mig, tvingar mig att titta. Du säger att du behöver hjälp. Du kommer inte på vad du kan klä dig i utan att din kropp känns fel. Det är en hopplös och samtidigt helt begriplig sak att tänka på, eftersom du bara har en enda uppsättning kläder. Jag säger att du kan få låna min halsduk, men det vill du inte, också det begripligt. Den ligger full av snorfläckar i sanden, skrynklig. Jag säger att om du inte vill ta den så har jag ingenting att erbjuda och oavsett måste vi börja gå. Du får stå ut med det som finns till hands, det vill säga zilch och nada.
Jag tar upp min halsduk
Jag fäller ihop den till en triangel
som jag lägger över mina axlar
Vad ska vi prata om?
Du frågar underdånigt om vi kan göra ett projekt ihop,
kanske en långfilm.
Ingen av oss har ens någon erfarenhet av att ta foton,
vad ska jag säga till dig.
Du vill väl gärna ha en framtid,
höra hemma någonstans,
men hur ska jag kunna ge dig någonting jag inte själv besitter?
Vi går.
Vad skulle filmen handla om då, undrar jag,
för att få tiden att gå,
för att glömma öknen under oss
Du föreslår att den kan handla om några som lever jetsetliv
som har flygplan
som kan få vad helst de vill
Du börjar sjunga Bond-motivet för att accentuera
Under tiden går vi i en backe som tycks oerhörd
Vi kommer upp på en hög sanddyn,
balanserar på dess vågspets, alla bränningar här i fruktansvärd slow motion,
ska jag vara tacksam över det?
En kilometer längre ner i dalen anar jag någonting. En fyrkantig byggnad. Vinden ligger på från det hållet, och det luktar starkt av lacknafta. Det är en övergiven bensinmack. Jag försöker andas genom halsduken men det är svårt, den blåser av.
Du börjar gå neråt, hasar, sätter hälarna i backen för att det inte ska gå för snabbt. Jag hasar efter dig, håller ögonen på hur du sliter sönder dig med att ta dig ner för vågens kant. Jag ser att du har kliat upp knogarna och halsen, det är förskräckligt rött, och du är svullen så du knappt kan andas.
Vi borde skaffa en syrgastub att bära runt till dig,
men var ska vi hitta den
hur ska vi ha råd med den
hur ska vi orka bära den?
Jag önskar innerligt
att det fanns ett tydligt syfte
med vår evighetsballad i öknen.
Någonting som gjorde resan värd målet
och målet värt resan
Jag önskar samtidigt
att jag hade fått ta tillbaka varenda steg vi tagit
backat hela vägen in i intet,
dit där inget gjorde ont
Ja, sådana dumma figurer drömmer jag om
medan vi tumlar neråt längs med vågen av sand.
Så planar det ut. I samma ögonblick saknar jag genast lutningen,
hur gravitationen hjälpte mig att dra mig dit jag skulle.
Nu vill tyngden av mig
helst bara stanna där den är,
men jag måste framåt, jag måste vidare,
vi måste båda vidare.
Du har mycket mera driv där du vandrar framför mig.
Jag skulle helst vilja gå en omväg runtom macken – du vill gå rakt genom den,
men en målpunkt av det slaget blir för mycket att koncentrera mig på,
all min styrka måste gå till att härda ut.
Mina läppar är väldigt torra och jag skulle helst slippa prata
Jag hostar ur mig något om att jag bara vill ta det lugnt.
Din röst genomborrar ändå mitt skallben
med krav om macken,
att den är det enda av intresse som vi sett på timmar.
Sedan börjar du fantisera fritt, säger att vi skulle kunna åka båt bort härifrån. Det verkar så orealistiskt att jag tyst och intensivt börjar mima det värsta örhänget jag vet, Popcorn av Hot Butter. Du du du du du du du
jag hoppas att den ska tränga ut de här dumma tankarna.
Du frågar envetet vad jag tycker om att åka båt. Mellan popcornslingorna mumlar jag att jag får ångest av att vistas nära vatten. Jag tänker på vågor av sand som sköljer över oss. Du säger att vi kan flyga till en djup skog med klara sjöar men jag säger att jag får permafrostattack och dålig hy av den stängda ventilationen på ett flygplan. Du säger att då kan vi väl ta bilen till en vackert planlagd gång av kiselstenar där väldiga grenar breder ut sin skugga över våra skuldror. Men jag säger att jag blir sjuk av att vara instängd i små utrymmen med andra människor en längre tid och ju närmare de står mig desto värre. Du säger att vi i alla fall borde ta semester på något sätt, som att du inte fattat att själva grundvillkoret här är att vi vandrar genom öknen utan paus.
Mackens tak blir större, i ditt ständiga pratande om fantasiplatser har jag inte kunnat sätta mig emot att vi rör oss just i den riktning som jag inte ville gå. Taket ritar upp en svart kvadrat i skymningen, för nu skymmer det igen, och vi har inte ätit. Du säger att vi väl kan spänna upp våra halsdukar mot bensinpumparna så får vi lite vindskydd. Du märker ingenting av hur rädd jag blir för explosioner när du uttalar ordet bensinpump. Rädslan rinner ner och skvalar längs min ryggrad i form av svett och trötthet som viskar att den aldrig kommer släppa.
Mina fötter känns tyngre i sanden för varje steg som macken kommer närmare
Mitt huvud är så tungt
Ditt huvud också, det tycks vicka och nästan tippa under något som jag inte märkt har funnits där förut
Vi bär grejer på huvudena, det är kärl.
De är fyllda till bredden av vad jag förstår är frätande vätska.
Jag vet inte varför de är där eller hur vi ska bli av med dem,
jag kan bara se en enda lösning,
eller egentligen ingen lösning,
mer som ett öde om man ska vara ärlig.
Jag inser att vi måste fortsätta balansera kärlen på våra huvuden,
våra ostadiga nackar,
för om vi tappar dem kommer vi att förtäras av syran.
De är för fulla för att kunna lyftas ner och tömmas.
Jag gör dig uppmärksam på detta.
Du slutar tvärt att prata om drömmar och semester.
Du viker av från riktningen mot macken,
nu går vi rakt mot tomheten igen.
Natten faller snart.
Vi måste fortsätta vandra.
Vi pratar inte, det har vi inte ork till.
Vi bara pulsar genom sanden.
Jag har ingenting att hoppas på utom att den frätande vätskan efter hand ska dunsta, att tid ska gå, att kärlen ska försvinna lika plötsligt som de kom.
Jag skulle vilja sjunga en arbetssång, ge oss en trygg rytm att följa där vi går. Men jag kommer inte på någon och jag känner mig fruktansvärt törstig. Vi passerar en tydligt skyltad brunn med friskt och drickbart vatten som vi tyvärr inte kan fylla våra frätande kärl med. Det är inte ens lönt att stanna.
Tanken slår mig att vi kommer att dö balanserande dessa kärl på huvudet. Jag har en tydlig bild av hur det kommer att gå till. Vi kommer torka ut, stelna mitt i steget. Sedan kommer vi bli stoder, halvt begravda här i sand. Min halsduk kommer fladdra som en vimpel från min hals. Kanske blir den sedan bortblåst av en sandstorm.
Men det där är ju bara fantasier, de gör inte något bättre. Jag borde hålla mig till det som är. Framför oss finns en vidsträckt passage med kaktussnår och oregelbundna stenskärvor. Jag tänker på asteroidbälten. En stickig känsla breder ut sig i alla mina leder. Det är rädslan för att trampa fel. Jag går försiktigt så att jag inte ska skvalpa ut mitt syrabad på dig.
Jag skulle vilja kunna ta ifrån dig all din rädsla,
så att jag därefter
skulle kunna ta min rädsla ifrån mig
Det är redan mörkt, vi borde sova
Kanske just din blick har tränats
till att se hur det ser ut när allting faller
kanske att du anar här i skymningen,
med din särskilt fördunklande seismologi,
hur jag suddas undan
som ett järnklot,
sanden utfläkt
i sitt bärande av oss
Jag sjunger ihärdigt och dumt min favoritmelodi, Another One Bites The Dust
Du du du du, du du du du, Another One Bites The Dust
Jag sjunger tills du blir mycket irriterad och puttar till mig så att de plastiga fransarna på på min halsduk får en skvätt av syra på sig och smälter bort
Då blir vi båda skrämda av potensen i den där okontrollerbara häxbrygden
Jag tystnar och blir hyperuppmärksam på min balans
Du känner en plikt att liva upp stämningen
Du säger att du minns när du lärde dig simma, i en stor, midjedjup vattenpöl
som uppstod på ditt hemtorg en gång varje år
Jag tror inte alls på det där, men jag låter dig tro att jag tror det
Sedan snubblar vi nästan över en snett liggande skiva i korrigerad plåt. Jag tar tag i den och inser att den sitter fast i en vägg nedanför. Kanske är det ett enkelt skjul som sanden begravt. Vi sätter oss ner på plåten. Jag vet inte vad jag ska säga, men det vet du. Du pratar först om fermenteringsprocesser för kombucha och sedan om att det tar tre generationer att läka ett trauma. Detta förutsatt att varje generation inte fördjupar traumat eller skaffar nya ännu värre. Jag kan tänka mindre och mindre. Det känns som att jag ska sprängas. Jag slår näven i plåten så hårt jag kan,
knogen blommar ut i blått.
Du frågar anklagande varför jag gjorde så. Jag vet inte riktigt varför. Stumt betraktar jag hur ytterligare ett blåmärke i en vagt svart nyans gror fram nere vid handleden – jag tror kanske det är för att benet böjdes inne i armen, säger jag till dig. Adrenalinet pumpar i kroppen. Jag känner mig fascinerad av mitt inre, som jag inte alls förstår.
Plötsligt pekar du på en genomskinlig plastpåse rakt framför våra fötter, det ligger någonting i den som ser misstänkt mycket ut som bröd. Du fiskar upp den med tårna och bjuder mig på en kletig smörgås ur en påse där varenda tugga knastrar av sand. Det är det bästa vi har ätit på dagar och det muntrar upp oss så mycket att vi brister ut i Sojvetunionens nationalsång. Men vi kommer inte så långt i sången, för du blir trött och slutar sjunga. Jag gör om det till en vaggvisa. Du somnar på den korrigerade plåten. Det blir stjärnklart. Det finns inte en människa på flera mils håll. I ett patetiskt ögonblick tänker jag att jag ska plocka upp dig, bära dig som ett barn i natten, så att vi kommer framåt fastän du sover. I hemlighet bära dig så, med mina stora osynliga armar. Aldrig väcka monstren i din mage, i ditt bröst. Gå och bära tålmodigt, vänta på att vägen ska ta slut.
På gränsen mellan sång och viskning berättar jag för ditt sovande öra att när vi väl har kommit ut på andra sidan den här öknen ska vi minnas detta vidsträckta irrande bara som ett enkelt streck: att vi kommer kunna snabbspola allt, som den läskiga delen i en film, som en grej vi kommit över. Och jag inser när jag viskar att det där snabbspolade strecket skär av oss från oss själva som en kniv. Jag vet inte vad vi ska ha vårt levda liv till och jag är ledsen över det.
Jag ser en ökenuggla ryttla genom månfloden och slå ner på ett byte längre bort. Då vill jag ändra mina inre bilder helt, tänka att jag är som ugglan, på jakt efter allt som fattas oss. Att jag ska gå till strid för oss, med stridspiloter. Jag föreställer mig vår smärtas intensitet som synonym med vår motståndskraft. Jag gör honnör, jag nynnar på Eye of the Tiger, som är min egen nationalsång.
Jag somnar mitt i. Det är skönt att sjunka ner från plåten, göra avtryck i sanden, tänka sig att kroppen gör sitt jobb.
Jag drömmer att jag hugger av mina händer så att du kan ha dem som omsorgsobjekt till dina brustna axlar, och jag själv slipper ha något med saken att göra.
Saken, det du önskar var vår läkning,
men som är vår obarmhärtiga drunkning
i någonting gigantiskt oöverblickbart och torrt
som inte är havet
som inte är rymden
något som vi inte har förmåga
att börja kartlägga eller förstå
Jag drömmer att våra tänder bryter ut i klasar i gommen, att vi pressas framåt av en stor, tung farkost som flyter bakom oss, att våra fötter är fulla av tistelkrokar. När jag vaknar är jag ihopklistrad i munnen och känner mig flådd.
Jag noterar att kärlen med syra måste ha försvunnit någon gång under natten men att allting annat finns kvar. Jag puffar på dig. Du tar bort mina händer, ber mig att inte ens titta på dig. Du känner dig för klumpig för min blick, som att den sågar rakt genom hullet. Jag fantiserar om att vi ska hitta en affär där jag kan få byta bort våra svåra upplevelser mot en stor varm kram, men jag tror inte att det finns någon sådan ekonomi.
Du kräks
men det hjälper inte mot illamåendet
vi måste börja gå, vi måste fortsätta.
Själv har jag fått förnyad aptit av din oförmåga att behålla maten. Vi hittar en död kråka, jag sätter tänderna i den. Dess buk myllrar av vita maskar vars proteinvärde förmodligen är högt. Detta får dig att kräkas igen. Av barmhärtighet släpper jag kråkan och går för att stötta upp dig. Du låter mig göra det, hänger armen om min axel, fastän jag vet att du tycker det är skamligt att inte kunna hålla dig själv uppe.
Skamligt, trots att bara vi är här
Vi skulle inte kunna vara mera ensamma
Med en matt hand indikerar du en riktning, en prick i öknen längre bort. Ditåt går vi så fort du torkat magsyran ur mungipan och åter lagt armen på plats runt mig. Vi vaggar framåt i en stor gemensam haltning.
När vi närmar oss pricken ser jag med stor förvåning att det är ett rostigt badkar under en dusch. Kanske är det för att jag tänker på vatten som jag inser hur hur dåligt det är att du har kräkts två gånger när vi redan är försvagade och trötta. Kanske blir du uttorkad?
Jag tyder alla dina tecken. Jag ser darrningen i kroppens hår. Kallsvetten som rinner ner för pannan, halsen. Just när jag är viss om att det här går helt åt helvete höjer du rösten och säger att det vore så skönt att få ta en dusch.
Om vi bara orkar ända dit.
Jag gör allt jag kan för att hålla dig uppe,
för att ta dig hela vägen fram.
Samtidigt som jag upptäcker att jag har ett par riktigt spetsiga stenar i skorna
försöker jag hitta ett sätt att trycka min axel högre upp i din armhåla
så att du ska avlastas mer i din gång.
Jag kläcker ett dåligt skämt om ett ägg.
Du skrattar inte.
Jag ber om ursäkt för skämtet.
Jag är långt ifrån lugn.
Du känner det,
du säger att jag är en emotionell igel som tömmer dig på all energi.
Du kräver att få gå själv.
Jag tror inte att du är redo för det,
men att hindra dig från att försöka
vore integritetskränkande.
Jag släpper dig med skakiga händer. Jag pulsar genom sanden ungefär en halvmeter bakom så att jag har koll på dig men inte går in i ditt synfält och stör. Jag försöker serva dig hela vägen fram till duschen genom att göra mig så obemärkt som möjligt.
Tyst i huvudet sjunger jag The Final Countdown.
Du säger att du känner i din rygg att jag dansar till något och att du blir distraherad.
Att om jag ska hålla på och sjunga inåt kan jag lika gärna sjunga utåt
så har du något att lyssna på
och annars ska jag låta bli
Jag tror du önskar
att jag vore antingen en sten eller en radio
Sanden blåser in i våra ögon
jag tror du just nu ser mig som en livförsäkran,
inte en person.
Sanden blåser in i våra näsborrar
Kanske har jag blandat ihop dig och mig
men jag vet inte hur man slutar.
Vi kommer fram till duschen.
Vi lindar av oss halsdukarna.
Vi lindar av oss kläderna
Våra kroppar är ömma och slitna.
Vi klättrar upp i badkaret, jag lyfter ett ben i taget, kanten känns nästan oöverstigligt hög.
Först dricker vi så mycket vi kan av det rostiga vattnet.
Sedan tar du duschhuvudet och låter det strila över dig.
Jag sitter i andra ändan av badkaret och vyssjar mig själv. Fastän mina fötter är förhållandevis rena nu känns det fortfarande som att jag har stenar i dem
fantomstenar
När det blir min tur att duscha är jag så öm överallt att jag önskar jag att jag kunde somna under duschstrålen och drunkna där,
men det är väl i princip omöjligt att drunkna i en dusch.
Jag stänger av.
Jag torkar mig på den snoriga halsduken innan jag virar den och kläderna runt mig
Vi fortsätter gå
över sandens kullar, sandens dalar
Du säger att vi ska hela vägen ner och hela vägen upp
att en värld utan motgångar
är en värld utan möjlighet till omstörtning.
Jag hade kunnat gå rätt långt för mindre omstörtning
Och vi har gått så långt
så omåttligt långt
Jag tänker: går jag ett steg längre baxnar jag
Så tänker jag för varje steg jag går
Men vad ska jag göra mitt i öknen
det finns ingen poäng
med att stanna
Mina fötter gör ont
jag haltar
sluta vara negativ, säger du
Jag är inte negativ, jag haltar, säger jag
I det här fallet är det exakt samma sak, säger du
Jag kan inte välja att jag haltar
och du kan inte välja att stå ut med det
vi har bara öknen och varandra
En tystnad bryter ut mellan oss,
en typ av tystnad som skriker.
Jag försöker tänka att du bara är ett träd i vinden
Men din tystnad är inte som träds,
den är som den giftiga röken
från ett stort infekterat öga
Till slut går det inte att röra sig i tystnaden
Jag lägger mig demonstrativt ner och föreställer mig att du ska säga något till mig då, säga åt mig att fortsätta gå
istället rasar du också ihop vid min sida
Vi ligger så, ihopsjunkna bredvid varandra, stelare än polkastänger, tyngre än oss själva
Vi sjunker allt djupare i sanden
Vi täcks av nya lager
Det går inte att öppna munnen, det går inte att andas.
Sand i näsborrarna, i läpparnas sprickor. Sand i ögonfransarna. Sand i skrapsåren från vinden. Jag tänker katastroftankar. Det är idiotiskt, jag är ju mitt i katastrofen. I mitt huvud spelas Valkyrieritten. Ovanför oss bryter ett åskväder ut men jag hör mullret bara som en avlägsen viskning, för mina örongångar är fulla med sand. Sand i hårbotten, sand innanför troslinningen. Jag önskar så att det ska regna.
Min önskan slår in. Det regnar våldsamt. Sanden ovan oss vibrerar, jag tänker mig att små kratrar slås fram för varje droppe. Nu rinner det ner vatten från kratrarna till oss. Först blir allting fuktigt, sedan blött. Det verkar troligt att vi drunknar. Jag förbereder mig för det genom att hålla andan. Små svarta fläckar breder ut sig i mitt synfält. Allt är väldigt stilla, allt är väldigt spänt.
Så känner jag att fukten mjukat upp muskelkraften i lillfingret: den yttre leden sprätter till. Jag börjar krafsa med min lilla nagel. Jag återfår triumfatoriskt rörligheten i hela handleden, det har skapats plats. Jag kan fortfarande inte andas. Jag börjar gräva. Jag gräver fram ett hålrum runt mig själv. Sanden blir märkbart lättare. Jag trycker mitt huvud uppåt, trycker undan sanden, anar luften. Med hela lungorna drar jag in luft och sand. Jag hostar ut sanden. Det regnar tungt och innerligt. Jag gräver tills jag kan stå upp i min grav. Sedan gräver jag fram din kropp också. Du ligger länge stilla trots att du skulle kunna röra dig. Dina ögon är slutna och din kropp är inåtvänd.
Till slut sätter du dig dig upp med ett ryck, obehagligt kraftfull. Som att detta att bli levande begravd har gett dig styrka, en nära-döden-kick. Det borde göra mig glad att se dig mer vid liv, men det gör mig bara ängslig. Du börjar sprätta kring dig som en gigantisk höna, ropar uppskruvat att du ska jogga i förväg och flaxar bort från graven med långa kliv mot horisonten. Runt mina oknutna skosnören fastnar blöt sand i stora klumpar så att jag inte hinner ifatt. Snubblande följer jag först din ryggtavla, sedan den lilla pricken som är ditt huvud, och när jag tappat bort även det bland sanddynerna följer jag dina fotspår. Försöker besvärja vinden och regnet att inte blåsa bort dem.
Hela dagen går. Det slår om till stark sol som först torkar mig men sedan tar sig in i minsta cell. Jag får blödande skavsår på fötterna. Jag letar igenom fickorna på jakt efter ett skavsårsplåster, men det enda jag hittar är ett litet paket ketchup. Att det är sött får mig att minnas att honung har sårläkande egenskaper. Jag vill så gärna att något ska läka. Jag snörar av skorna och testar med ketchup. Jag hatar lukten på fingrarna. Jag hatar svetten i mina skor. Jag lägger mig ner och gör förtvivlat en sandängel. Jag måste verkligen fortsätta gå.
Jag klär ytterst motvilligt på mig skorna igen. Fötterna klibbar. Kombinationen av ketchup och sand utgör ett mäktigt slipmedel som gräver sig djupare in i såren. Jag kryper en bit. Jag rullar en bit. Det blir skymning. Det blir natt. Den svala luften gör ont i lungorna. Jag kippar.
Plötsligt ringer det i min ficka. Jag hade helt glömt att jag hade mobilen. Det är du som ringer. Samtidigt som jag ser ditt namn på displayen förstår jag varifrån du ringer.
Du ringer från den svagt upplysta telefonkiosken som jag inte såg förrän nu,
här, på samma plana yta mellan sandberg där jag krälat.
Du är nära,
du är samtidigt svår att nå fram till
jag undrar om det finns en annan planet på den här planeten
så att vi är på två planeter samtidigt, en till dig och en till mig
som bara råkar dela samma sandfält
Jag tar emot samtalet från dig.
Hej, säger du.
Jag kan höra din röst, jag kan se din kropp
genom telefonkioskglasets sotiga teleskop,
en fräsande stjärna
på botten av en tunnel
Du säger att du ska åka till Autobahn och kasta dig framför bilarna,
eftersom ingen känner dig där.
Jag lyssnar noga, jag ser din kropps konturer i kiosken.
Jag tänker på
hur man vidmakthåller hjälpförmågan.
Du säger att du ska radera allt på din hårddisk
Du säger att du har en lösning,
att du ska ta en metallstång från ett bygge,
kedja fast dig vid den
och hoppa i en flod.
Jag tänker att det inte finns någon flod i närheten,
så det är en omöjlighet.
Sedan undrar jag
hur jag kan vara så säker på det.
Jag börjar matt och darrande racea mot telefonkiosken där du står. Skavsåren känns inte, för jag är så uppskrämd. Jag bönfaller dig flämtande att inte lägga på. Jag har bara sju procent på mobilen.
Sanden är tung att springa i.
När jag kommer fram till telefonkiosken har du barrikaderat dig i den. Innanför plexiglaset nynnar du The Girl from Ipanema så högt du nånsin kan.
Jag börjar panikslaget knacka på glaset.
Du ropar till mig genom luren att jag inte ska dra undan sårbarheten,
som om sårbarheten var en matta.
Jag försöker hålla mig stadig,
jag trycker mitt ena öra mot glasrutan
och mitt andra mot den döende telefonen.
Då hör jag dig nästan i stereo.
Du mumlar knappt hörbart att din katt
har skrivit några mycket märkliga mail från ditt konto,
du ser inget slut på det,
men att det viktiga är det som katten klottrat
med klorna på din underarm.
Du säger att det är så besvärligt
med impotensproblem, inkontinensproblem,
och problem med månen, för, säger du
en expedition dit
kan bli ett hot mot livet självt,
raketen som landar där
skulle kunna slunga månen ur dess bana
och därmed skulle haven, allt
förlora sina rätta rörelsemönster
extrem värme och extrem kyla
skulle sätta stopp för alla fungerande organiska processer.
Och du beskriver
hur allting faller under dina fötter, marken
och trots att jag vet
att jag inte kan göra ett levandes grand åt det
så önskar jag
att jag kunde röra vid dig
genom glaset, genom luren.
Jag försöker lyssna noga,
du ser allting som i loop nu, säger du
du skulle vilja bryta detta
men det uppstår inget brott
Du ger mig ingenting som jag kan använda
inget rum att andas i
du ger mig en så stark impuls till våld
Din irrande blick innanför telefonkioskglaset, ditt sätt att stå, instabilt och ryckigt.
Jag vill stöta ut det,
så som du också verkar vilja stöta ut dig själv.
Ömheten jag har för dig
blir sekundär till våldet.
Ditt hela sätt att existera är så outhärligt
att jag helt tappar koncepten,
börjar sparka vilt omkring mig,
glaset regnar ner i tärningstora bitar.
Jag kastar mig in i kiosken, jag rycker loss telefonsladden.
Jag skriker och slår omkring mig,
försöker träffa mera glas.
Du håller fast mig för att skydda mig från mig själv.
Du är som ett gigantiskt mänskligt skumgummi
kring mina viftande händer.
Jag somnar i dina armars fluff
i kiosken
Jag sover oroligt
Jag tappar bort tiden
Du säger att jag måste dricka något
Jag orkar inte det
Jag säger att jag skulle kunna sova i tusen år
Du svarar: Gud vad du överdriver
Jag vaknar minst en gång i halvtimmen
klamrar mig fast vid dig så att du inte ska kunna lämna mig här
dubbelkollar att ingenting förändrats
Att allt det krossade glaset ligger där det låg
Att det fortfarande inte är gryning
Att stjärnbilderna inte har bytt plats med varandra
på himlen
Plötsligt, när jag ser ut genom en av telefonkioskens sprickor, ser jag en nattklubb. Du blir glad när jag pekar ut den. Du tar tag i min arm och drar med mig ditåt. Det är ingen där, men det finns ett dansgolv där en spellista rullar ut dancehall, remixer på triphop och mörk elektronika. Det får mitt hjärta att skallra. Jag dansar. Du tittar. Jag återuppstår i din blick. En film om snäckdjur projiceras mot den disiga himlen ovanför. Jag dansar vidare trots att jag får problem med ryggslutet. Beatet är en flykt in och ut ur kroppen. Vi nästan glömmer alltihop. Vi vill aldrig lämna klubben. Jag dansar som om det gör mig till en övermänniska eller som om det kunde försona mig med allt.
Nu spelas sista sången, Summer Nights från Grease. Jag sjunger med i introt, men vi förstår att klubben måste stänga. Vi fortsätter att gå, men nu med studsiga steg. Jag känner mig plötsligt så glad att jag är med just dig i den här öknen. Knappt har vi klubben utom synhåll förrän vi kommer till ett övergivet men dignande matbord med alla tänkbara rätter, som om det vore dukat just för oss och vår kräsenhet. Du kastar dig över nötkrokantnougaten och druvorna. Jag hugger in på en skiva grovt bröd och vitan i ett ägg. Båda sneglar vi misstänksamt och skuldmedvetet på varandra med munnarna fulla. Vi äter tills vi är proppmätta men känner båda att vi borde ha tagit mer eller ingenting alls.
Med osäkra magar går vi vidare i öknen. Det blir gryning. Jag tror att jag har svalt en hel del sand. Att mina inälvor sakta slipas ner av sand. Kan sanden tränga ut genom ens magvägg och skava mot de inre organen? Jag tror jag måste lägga mig ner. Jag faller samman. Jag kräks. Jag hostar upp allt. Jag gräver med mina händer i sanden. Jag försöker få fast grepp. Jag gråter genom svalg och näsa. Du står bredvid och du suckar. Sanden fastnar i min gråt. Jag gräver ner uppkastningen djupt.
Det börjar bli varmt igen. Jag säger att du måste ge mig vatten, någonting som stabiliserar. Det enda du har är salt. Du tar fram ett saltkar ur fickan som du har stulit från matbordet därför att du tyckte att det var vackert. Du ber mig sträcka fram handflatan. Jag borstar bort sandkornen från fingrarna. Du häller ett litet berg av salt i handen. Saltet ser ut som sand. Jag gråter. Jag sträcker ut tungspetsen och jag smakar. Det smakar salt. Jag blundar, jag försöker låta det vara salt. Ökenvinden blåser runt oss. Jag tänker på havet. Havet är salt.
Du, nu måste vi fortsätta, säger du.
Jag ligger kvar,
tittar ömsom upp i himlen,
ömsom på sanden där jag ligger.
Det står en uttorkad buske intill mig,
det enda som vi klarar av är öknen
och kärleken har bara törnen
Jag sträcker på armen, rör vid buskens förkrympta taggar.
Jag önskar att vi vore utvalda, men vi är bara vi.
Det är du som har sagt att öknen kan blomma.
Jag önskar att det här var någonting jag ville,
och att jag skulle kunna hjälpa oss,
med viljans hjälp.
Får jag inte som jag vill snart
försämras tillståndet akut,
men det jag vill är ingenting av den här världen.
Medan jag ligger där och tänker hittar du två övergivna solstolar – sönderblekta, med randig dyna. Du släpar fram dem och ställer dem bredvid mig. Till och med ett litet bord med en rosa plastros i en gul plastkopp har du letat fram. Jag erkänner motvilligt att jag får lust att sitta. Då räcker du mig handen och hjälper mig varsamt upp. En stund är du tyst, men jag hör att du är med mig, hela tiden. Jag tycker också att jag hör en ylning långt bort. Jag föreställer mig att det kommer från en stor, linkande hund med svart och tovig päls. Plötsligt längtar jag så efter hunden.
Du frågar mig på ett så neutralt sätt som möjligt
hur jag känner inför vår vandring nu.
Jag säger utan tvekan
att känslan som jag känner
nog bäst beskrivs som bitterhet.
Att det vi förlorat här i öknen
får vi aldrig mer tillbaka.
Inte tiden, inte förmågorna.
Att det enda vi har lärt oss
det är att vara rädda.
Att en belöning inte finns
i den här världen.
Jag ser att mina ord har sugit musten ur dig i din solstol. Du verkar knappt höra vad jag säger, liksom plågad av att bara sitta där. Du ser nästan skräckslagen ut, du är matt och blek. Blicken irrar. Jag blir rädd. Kanske att du håller på att ersättas av något som inte är du, och som inte heller är jag?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker agera som om jag satt ensam på kafé. Solen trycker obarmhärtigt på. Jag börjar forcerat småsjunga på introt till Under Pressure.
Då säger du plötsligt och argt
att jag ju har styrt upp detta väldigt bra.
Det var definitivt ironi, eller vad man ska kalla det.
Jag antar att du menar
att det inte bara är att dra sig undan från öknen
in i sin stora sångförmåga
när helst det passar.
Du välter tjurigt bordet du ställt mellan oss,
plastrosen faller ner i sanden
som har blivit så het under solen
att bladen slokar och smälter.
Det var väl lika bra, tänker jag, det var ändå dags att vanka vidare.
Jag reser mig upp för nya friska tag.
Jag går före, du går efter.
Men är vi så trötta att verklighetens vallar börjar vackla
Jag ser allting som ett sudd
Vi går förbi vaddå, jag vet inte, en hägring med en häger som lägger ägg i klägg
Jag tänker att det är en labyrint vi måste hitta ut ur, då ska man använda en tråd
Har du någon tråd, frågar jag
Du säger vaddå för tråd, ska det va tandtråd eller?
Varför är det den enda tråd som du kan tänka på?
Är det för att det ligger ett self-service apotek där borta?
Vi går genast in. Jag tar så många olika sorters mediciner att det är svårt att veta vilken som ger vilken effekt eller om någon ger effekt överhuvudtaget. Jag mår illa av att tänka på alla ämnen som inte är den verksamma substansen. Det måste ju vara något som bygger upp tabletten, den där massan, drageringen, geggan. Solen lyser på mina uppsvullna kinder. Jag har nog börjat fermenteras inifrån, bubblar, sväller.
Vi går ut från apoteket.
Jag kräks igen i en brinnande buske.
Tydligen är det alltid buskar där jag spyr.
Jag säger att jag inte förstår hur det kan finnas så många buskar i öknen.
Du rycker på axlarna och börjar gå. Jag håller med, det är som det är. Och buskarna är inte värre eller bättre än något annat.
Jag följer efter dig. Jag önskar att jag hade din likgiltighet. Jag är så trött på att behöva intressera mig för den här öknen. Trött på att intressera mig för öknens undermåliga växtlighet, för öknens irrationella små byggnader, bara för att det här är mitt liv just nu. Trött på att intressera mig för de blödande såren på mina fötter bara för att jag har dem. Trött på att intressera mig för sanden i mina andningsvägar bara för att jag råkar andas in sand. Jag skulle gärna vilja ha förmågan att tänka mig något bättre än det här, en bild av något vackert att projicera framför mig. Men det enda som jag lyckas önska är att tiden ska gå upp i rök, att den här minuten, timmen, dagen ska ta slut.
Vi går och går. Jag ser inga byggnader, inga grottor eller nyanser. Bara öknen i sig, så vidsträckt att det gör ont i kroppen, så djup under oss att ingen gatsten skulle kunna anas under sanden. Du verkar sträva på med samma tomma blick som jag. Så faller du plötsligt ihop, raklång framåt. Jag ser först när du faller exakt hur ranglig och mager du har blivit; det syns genom kläderna när du ligger ner. Du vrider dig kvidande till fosterställning. Jag ser att du blöder från ett sår på halsen. Den verkar ha träffats av en spetsig sten. Du hostar,
berättar hest och svagt en skröna om en familj
där fyra statarsyskon av sex dränkte sig.
Tacka fan för att de dränkte sig om de var statare, säger jag,
men då berättar du istället om några adliga som sköt sig i skallen och hoppade från broar.
Vart vill du komma med det här?
Ska du skriva in vår vandring
i någon sorts underlig genealogi?
Och hur djupt är egentligen såret på din hals?
Jag känner efter. Mitt finger ploppar in och ploppar ut. Jag plåstrar om med en remsa av min halsduk. Du är bitvis lite borta, det är så oklart vad som har hänt. Det känns som att jag borde hålla handen, så då gör jag det. Jag ber dig sjunga Ravels Bolero för att kolla hur det går med rösten. Hest kraxar du fram de första stroferna, men du minns inte riktigt hur den går.
Jag skulle vilja bäras av historien. Jag skulle vilja intala mig själv att vi sysslar med läkning här, att det bara tar lite tid, att vi bara väntat på de rätta förutsättningarna. Kanske är det i just den här vandringen vi lägger bandage på de sista såren? Men varför känns det då som att allting jämt rivs upp, rivs upp?
Där du ligger på marken är din kropp mjuk, du kan fortfarande någonting, du vet fortfarande någonting. Jag känner plötsligt så stor attraktion, ditt skinn och dina ben i fosterställning, din blick ut i öknen. Jag kan inte riktigt navigera här. Är attraktionen som ett sätt att blunda för verkligheten, överleva den? Jag försöker mumla saker i ditt öra som inte kräver, inte skadar. Som långsamt ska lägga allt som skakats om på plats. Som ska levra blodet, slipa uddarna av varje stavelse. Jag säger:
Käraste du,
vackraste du,
vi tar ett steg i taget,
ett litet steg i taget
Tänk inte på allt som varit
Tänk inte på allt som kommer
Just nu ska du bara
långsamt, ett litet steg i taget
resa dig,
ta stöd mot marken
fortsätta att gå
och då kommer du till slut
att komma till en annan plats än här.
Du gör som jag säger. Med en otrolig kraftansträngning staplar du upp skelettet, låter det återigen bära din tyngd. Du tycks oändligt lång och skör när du reser dig. Jag känner vördnad inför din förmåga att ta dig upp. Vördnad och förtvivlan inför att det är så svårt, och inför beslutet att ändå försöka.
Vi fortsätter gå. Jag erbjuder dig några random tabletter jag har kvar från självplocksapoteket. Först vägrar du ta dem eftersom du inte fått dem på recept, sedan säger du att vad som helst är bättre än den här huvudvärken och sväljer tabletterna utan vatten. Uppiggad av placebon börjar du nynna Walk on The Wild Side, men måste regelbundet avbryta dig för att plågan tar över rösten:
du du-du du-du dudududu
du du-du du-du dudududu
duuu
Hey babe
Take a walk on the wild side
I said
Hey babe
Take a walk on the wild side
Det börjar skymma. Till vänster nere i nästa dal av sand ser jag ett stort och nedsläckt parkeringshus. Jag tänker att jag ska gå dit själv. Utan ett ord viker jag av och tar mig genom den sandpinade infarten. Därinne är mörkret mycket tätt och jag blir rädd för att dö. Jag går högre upp, våning för våning. Det finns inga bilar. Det här parkeringshuset kanske aldrig kom i bruk.
Jag klättrar upp på taket. Där finns krossade ölflaskor. Jag sätter mig och tittar ut på öknen. Den är sig lik. Jag tänker på alla salarna under mig. Så många platser avsedda för något, så många målade rutor på marken. Så mycket oförverkligad potential. Mina ben krampar, som att de fortsätter gå även när vi inte är i rörelse.
Jag skrapar rent en yta, sparkar bort skärvor och fimpar. Lägger mig ner på asfalten. Somnar. Jag sover djupt, glömmer allt.
På morgonen sitter du bredvid mig och väntar när jag öppnar ögonen. Du följde efter mig hit. Det är en stor och disig himmel. Du viskar till mig att vara stilla nu, att jag kommer att behöva mina krafter sen.
Dimman lättar. Solen går upp. Snart kommer den steka oss lika obarmhärligt som innan. Med utsikt över denna vidsträckta öken sjunger jag, högt och klart. Jag sjunger på Mendelssohns bröllopsmarsch.
