This is the index

Nr 11041. ”Om bara” eller ”tänk om”

För inte så länge sedan rasade min värld. Det hade varit en hektisk dag. Jag och min man var på vårt landställe. En vecka om året kommer min syster, min svåger och deras barn på besök. Vi ordnar lekar och aktiviteter. Kul, men intensivt. Jag tror att vi alla har olika sätt att varva ner på. Vissa stickar, vissa tränar. Vissa lagar mat eller tittar på teve. Min man kör bil. Med radion på eller i tystnad. Kör på landsvägarna. Ensam.
 
Klockan var ungefär elva på kvällen när han gav sig iväg. Jag och min syster satt på verandan och åt en kvällsmacka när telefonen ringde. Det var en granne en bit bort. De berättade att det skett en bilolycka. Min syster och jag slängde oss in i hennes Fiat. 
 
Det var bara skrot kvar av min mans bil. Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände. För min inre syn har jag sett att det kom ett rådjur eller en hare, att min man försökte styra om. Fick sladd och voltade. Kraschade mot gärdsgården. 
 
Efter tio dagar på intensiven stängde vi av maskinerna som höll honom vid liv. Det var ett svårt beslut, men det var inte längre min man som låg där, utan en kropp. Jag vet att han inte skulle ha velat ligga så. Men det var ett svårt beslut. 
 
I efterhand har jag gått igenom den ödesdigra dagen, gång på gång. Speciellt alla ”om bara” och ”tänk om”. Vänt och vridir på varenda ögonblick, från det att vi vaknat till det att jag stod vid vraket. 
 
Om han bara åkt en minut senare, när det eventuella djuret redan sprungit över vägen. Om det bara inte varit just i svängen med gärdsgården. Om vi bara inte bestämt att släkten skulle komma. Om jag bara åkt med honom, bett honom att sakta ner. Om jag bara bett honom att ta en ostmacka med mig och min syster. 
 
Varför hade jag inte krävt att han skulle stanna? Vi hade varit vakna sedan tidigt, paddlat kanot, lekt med barnen. Vi var trötta. Vem som helst förstår att det inte är en bra idé att sätta sig i bilen då. Det grämde mig. Det frätte. Ett hål höll på att frätas upp i huvudet. Jag fick ingen ro. 
 
Jag kan fortfarande tänka så. Men då brukar jag trösta mig med något en vän sa till mig. Hon hade ofta umgåtts med mig och min man, så hon kände honom väl. En kväll bröt jag ihop. ”Om jag bara sagt åt honom att inte ta bilen.”
Hon tittade på mig. 
”Om du skulle bett honom att inte ta bilen, skulle du bett honom att inte vara den han var.” 
”Vadå?” 
”Tänk alla gånger det gått bra. Varför skulle du ha bett honom just den gången? Du kunde ju inte veta. Skulle du bett honom varje gång att inte ta bilen? Det skulle ju vara som att be mig varje gång att inte vandra ensam i fjällen. Det var ju den han var.”
 
Det tar inte bort sorgen, men det hjälper mig att tänka att enda sättet att hindra hans död – om jag ens kunnat göra det genom att be honom att inte sätta sig i bilen – skulle vara att be honom att vara någon annan än den han var. Och det vill jag inte.
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3613 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Nr 11033. Sorgens ABC

avstånd, avdomning, avslut, acceptans  
borttappad, borttappat, början, beslut, bearbetning
citronfjäril 
distans, djup, distraktion, destination   
eftermäle, ensamhet, egg
förlust, framtid, förgänglighet, frågor (utan svar), frihet, förberedelse
glimmer, glömska
hjärta, hålrum, havreflarn 
identitetsarbete, isolering 
jogga, jämt 
kapitel, köksbord, kontakt, kärlek, kommunikation  
luft, längtan, lossa, läka 
minne, mognad, människa, mening 
nystart, nysta 
ostmacka, ordlöshet, ork 
per aspera ad astra, perspektiv, promenera 
quiz, quo vadis, Domini?
röst, rymd 
samtal, skam, saknad, skogen, skuld, sten, släppa taget
te, tyngd, tomhet, tårar, tid, terräng (ny) 
undran, urinvägsinfektion, upptäcka 
vrede 
why
x-ray  
yla
zickzack, Zingo
ånger
ärr, älta, ärva 
öva, överta
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3609 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Nr 11026. Ett örngott

Jag träffade en kvinna, som fastnat i sin sorg. Hennes make hade gått bort. Hon hade inte bytt hans örngott på tre år. I hallen hade hon ett glasskåp med hans grejer. Hans plånbok, hans nyckel. Kalsonger som inte hade tvättats. 
 
Och jag ville säga: javisst, spara det viktigaste. Men inte på ett sätt som förnekar det liv som trots allt finns kvar.
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3608 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Nr 11024. När alla vänner dör

Jag fyllde åttiosju i våras. Det är mycket som händer när man blir gammal, med kroppen. Den gör som den vill. Och maten smakar inte längre på samma sätt. Men så länge jag kan promenera är jag glad. Om jag skadar en arm eller hand, det kan jag leva med. Men om jag inte skulle kunna promenera i skogen – det vill jag inte ens tänka på. 
 
Många säger att det var bättre förr, men jag tycker inte det. Jag har levt ett långt liv, det är jag tacksam för. 
 
Det värsta med att bli gammal är att de runt om en dör. Eller blir dementa och glömmer livet man hade tillsammans. Man kan ha simmat ihop två gånger i veckan i trettio år. Jag och en väninna gjorde det. Två gånger i veckan, tidigt på morgonen. Vi simmade. Hade med oss ostmacka. Efteråt gick vi till jobbet. Två gånger i veckan i trettio år. Plötsligt minns de inte vem man är. Sedan går de bort. Och när man läser dödsannonserna känner man igen namnen. ”Jaha, nu har han dött.” 
 
Jag skulle gå och hälsa på en tant som jag jobbat med, som är ganska mycket yngre än jag men som har varit sjuk. Britt heter hon. En tredje tant, som är ett par år äldre än jag, skulle följa med. Dagmar. När Dagmar är med måste man beställa färdtjänst, så det ordnade jag med. 
 
När vi kom till ålderdomshemmet där Britt bor satte jag Dagmar i cafét, så att hon skulle slippa gå i trapporna. 
”Vänta här”, sa jag, ”så hämtar jag Britt.” 
 
Men när jag knackade på Britts dörr var det ingen som öppnade. Jag gick in. Alla hennes grejer var borta. Madrassen hade ingen bäddning. 
”Kan jag hjälpa dig?”
En från personalen hade kommit in. 
 ”Ja, jag ska träffa Britt”, sa jag. ”Vi har bestämt besök.” 
 
Då säger personalen att Britt fått en blodpropp och inte längre finns. Och jag fick gå ner till Dagmar och berätta varför Britt inte var med. Sedan fick vi försöka boka om färdtjänst så att Dagmar kunde komma hem. 
 
Det blir ju jättekonstigt när man kommit för att fika och så har personen dött.
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3610 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Nr 11008. Skogsbrand

Det var en sak som hände, men det var för många år sen nu. Det gjorde mycket ont då. Jag grät, men jag höll mig över ytan. Nu har det gått så lång tid. Det är inte som att jag tänker på det längre. Det vore underligt om det skulle vara det. 
 
Men… Ja, nu när jag tänker på det – det var något jag såg på teve. En dokumentär om en skogsbrand i Australien. En drabbad berättade att hon sprungit med ett barn genom röken. Tryckt barnet hårt mot kroppen, för att de skulle bli del av en och samma rörelse. Med barnets ansikte pressat mot sin bröstkorg för att det inte skulle andas in av röken, och hon med munnen mot barnets axel. Hon sprang. De var ett. Men när de kom fram var barnet dött. Det hade dött. Kanske i samma stund som hon dragit ett andetag genom barnets randiga tröja. Nu var de säkra, men barnet var dött. Och hon kunde inte släppa taget. De fick bända barnet ur hennes famn. 
 
Något hände och jag grät. Jag trodde jag var färdig med det. Men när jag såg dokumentären kändes det som att ja, det är så jag går genom mina dagar. Vi är långt ifrån branden. Långt ifrån platsen där det hände, tiden då det hände. Men jag bär på ett barn som inte andas. Jag bär på något som kunde ha levt, men som inte gör det. Och jag har burit det så länge att det blivit en del av mig. Jag har burit det, fortfarande hoppats att det inte ska vara för sent. 
 
Oftast tänker jag inte på det. Men när jag såg kvinnan på teve, kände jag plötsligt hur tungt det är att bära på en kropp som inte är min, men som jag inte kan släppa taget om. 
 
Det är en tyngd, men tanken att lägga kroppen ifrån mig går inte att tänka. Jag vet inte vad som skulle bli kvar. Jag skulle säkert känna mig lätt, men ärligt talat är jag rädd att jag skulle sluta finnas. Att inget förutom tyngden finns kvar. Att jag blivit det döda barnet jag sprang med i famnen.
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3614 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Nr 11002. Trädet

Det står ett träd på en äng. En dag träffas trädet av blixten. En stor gren och en del av stammen slits av. Hamnar på marken under, med sina gröna, friska blad. 
 
Trädet är trasigt. I början gör jag allt för att laga det. Som om blixten inte ändrat något. Hissar upp grenen i ett rep, försöker sätta tillbaka. Men det är inte som förut. Livet rinner ur den avbrutna grenen. Löven fälls. Barken skavs av. 
 
Repet brister. 
 
Grenen blir liggande på marken. Torr och blank. Inget annat än ved. Hela trädet är ändrat. Det går inte att laga. Jag sörjer. 
 
Men en dag, precis innan jag ska somna, slår det mig att jag inte är grenen. Mitt liv är inte grenen. Mitt liv är trädet. Jag har rötterna i marken, huvudet mot himlen, grönska som rinner innanför barken. 
 
Mitt liv är trädet och det fortsätter att leva, även om det lever med ett ärr.
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3616 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Nr 11001. På andra sidan tårarna

Jag ville tro att det fanns något, på andra sidan tårarna. Att den vätskemassa som vällde upp ur mig bara var något jag behövde vada igenom. Sedan: en bit land att klättra upp på. En strand. Men ju mer jag grät, desto mer tårar kom det. 
 
Jag vet inte om det finns ett stycke land på andra sidan tårarna. Kanske är det ett stycke land jag på egen hand måste skrapa ihop. Fånga flyende sandkorn i handen, medan jag gråter.
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3618 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

skulpturer

Melanie Wiksell
Memorial, 2018
Gips, trä, skumgummi, metall, porslin, hö, schellack
62 x 30 x 50 (cm)
Catafalque, 2018
Trä, latex, hö, silkespapper, färg
50 x 50 x 90 (cm)
Hewers of wood drawers of water, 2017
Stål, skumgummi, granträd, trä, glasburkar, avkok på granbarr
240 x 100 x 100 (cm)
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3639 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Lakrimatorium: Tårakivet

Erika Lindahl
Lakrimatorium sorgedonationscentral och tårförmedlingsservice tar emot, arkiverar och förmedlar sorgefiler människor emellan. Nedan presenteras ett digitalt utsnitt ur tårarkivet. I sin helhet har det tidigare varit tillgängligt i Bollebygd. Härnäst, i november, kommer det till Göteborg.
 
Klicka på den sorgefil du önskar att ta del av. 

Nr 11001. På andra sidan tårarna

Nr 11002. Trädet

Nr 11008. Skogsbrand

Nr 11024. När alla vänner dör

Nr 11026. Ett örngott

Nr 11033. Sorgens ABC

Nr 11041.”Om bara” eller ”tänk om”

Nr 11045. Sorg över klimatet

Nr 11049. Tröstelistan

Nr 11050. Inomhus och utomhus

Nr 11051. Kontraster

Nr 11057. Första gången jag mötte döden

Nr 11060. Att återvända

Nr 11062. Sjön

Nr 11064. Minos

Nr 11065. Att förlora ett barn

Nr 11068. Att göra en docka

Nr 11073. Sorgeklädsel

Nr 11100. Framtidssynen

Nr 11108. Tvättstugan

Nr 11123. Knoppen

Nr 11125. Tiden som tröst

Nr 11137. Söndagssorg

Nr 11138. Mjukostklicken

Nr 11140. Limbo

Nr 11142. Sorgens värde

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3622 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori

Mobbade barn med smycken i munnen

Elis Monteverde Burrau
jag vill sy en skruvad skrud 
att ge till gud 
jag vill spy en kuvad hud
att ge till gud 
jag vill alltså spy ut den
kuvade huden
och en spindel är alltid sommarstor
den är lika stor som en sommar
 
jag har gett dig blod
ge mig inte mod
ge mig annat blod
jag ger alltid upp
 
kära döda förkläde
kallar pasternak en
sovande kvinnas
ögonlock, sedan
något futtigt och
fatalt om en puls
som kanske finns 
och gör dikten till
en lögn och gör
dikten till en dikt
 
till en parasitär ära
som jag stjäl och 
 
chihuahuan slickar mina anklar rena
med tungspets som tårar 
jag vill nog ha ditt medlidande
fast villkorslöst 
jag lider tyvärr 
 
men jag lider också av retrospektiv cancer
och jag kvider
som en syl av meningslöst hat 
i vädret
 
jag älskar när människor 
gräver ner människor 
de älskar i sanden 
 
omhuldad av skuld
okynnig och apatisk 
minns du när jag var okynnig
och apatisk
minns du när jag var en liten solstråle 
 
när visningen var över
grät han över sig själv
en spindel som noterar
att den finns i en spegel 
plundringsljuset i plundringshuset
plundrar mig
 
en spindel som roterar
minns du när jag var
okunnig som en solstråle
i solen
 
när jag ser en sol på tv så får jag panik för jag vill leva 
 
om jag fick ge blod
så skulle jag vilja ge 
ganska mycket blod
 
smek alla namn som har en puls
jag vill nog ha dig 
lidande 
 
jag är så stolt över min nya bok 
stolt så jag vill döda mig själv 
solen går ner just nu
 
jag ger upp med näbbar och klor
 
och jag hyllar mig själv
jag är så stolt över min nya kropp
jag är så himla störd
 
en uppskuren gul paprika 
blottar en fruktansvärd struktur 
vår tillfälligt livrädda hund 
vill bo där eller i en 
annan sorts väska 
 
jag träffade en kille född 1995
och han kunde inte sluta prata
om hur dödligt rabies är
 
parfymerad, påmålad, kokett
året är 1995 och såret är fresh
så ska min prosa kännas
som passionerade babies 
ska brännas
 
sluta bära bokbranschen
dina axlar är liksom ett eldprov
solen går ner väldigt fattigt
som ett offer som är fattigt 
 
jag vårdar min vissna fernissa
jag kan jonglera med tre bollar
jag skulle aldrig borsta tänderna
på ett djur
 
jag skulle aldrig borsta tänderna
på ett djur 
under kniven
 
det ordnar sig nog
det löser sig alltid
under kniven
 
jag gör så att blommorna vissnar
blommorna är läppar
varför kyssa tänder?
 
en splittrad show som viskar 
om tragiken
varför så krystat kyssa
små tänder i din ficka 
 
det finns mycket rutin 
i ondskans blomster 
alla börjar spela 
med amputerade armar
 
alla vill virka 
en snara av 
tre tarmar 
 
spela som i ljuga och hålla på
det kommer bli rosor och
din bild i en ram
männen kommer gråta tårar
och kvinnorna kommer viska
ditt namn 
stramare: en kram
 
individen är helt hjälplös  
ett stycke patetik
ett offer
ett smycke 
 
en bok som heter evighetsblommor 
prata med mig om 
den parasitära effektiviteten  
prata med mig om kärlekens pris
 
vi är tysta hela tiden
röda som skriken 
noll energi
eftertraktad vanära
 
jag vill skriva över silver 
det står upp och ner
tänk om stein aldrig numrerade 
någonting
 
ost och rödtjut och en självvald exil 
glöm aldrig att vi 
har rena lakan
av glas 
energi smittar aldrig
energi har aldrig smittat
det finns inte en inneboende
positivitet i energi
 
ett dumdristigt apotek 
mina leksaker är fjättrade 
och nöjda som små lik 
lika dig  
jag älskar dig 
men det räcker inte eftersom 
jag är sämst och hatar 
mig själv 
signerat en dikt av lukas moodysson 
skoja
hur stavas det, by the way? 
hur stavas ett skämt idag egentligen
 
älsklingsmotståndare  
huggormssäsongen är ingen säsong 
den diskvalificerar sig själv 
 
svep in mig i flaggan 
det fejkade vansinnets  
stelopererade flagga 
 
att hitta ett språk som 
gör mitt självhat rättvisa 
är väldigt enkelt 
dare to create 
gå ut ur tåget 
och sluta gå 
ställ dig där och  
titta på
 
att snitta ett språk
att ruska en motståndare 
att ruska en älskling
och jag undrade vad man kunde ruska istället
och jag ruskade mitt hjärta
fortsatte att förstöra någonting rörande
min egen ytliga avgrund
 
lammkött faller isär i munnen 
på grund av offrets charmiga genealogi
en offensiv 
 
och över floden styx färdades det poserande manifestet  
 
det är episkt att ruska om sin bebis
jag är ganska manisk 
mannen som misslyckats med 
livet fotograferar solen 
jag vill inte stifta bekantskap 
vilken pondus hon kommer in med 
jag vill inte stifta någonting 
jag vill kanske stycka någonting
en död pondus skrider
 
kom hem i ett enda smycke av kött och tänder
 
på allas läppar, en våldsam 
generalisering, en lojal död 
läppstift som loj aska eller tvärtom
 
i mina kuvade händer 
finns mina vänner 
en syssla som finns 
ett patologiskt behov 
jag har små sår i bakhuvudet 
 
filmen coco gjorde mig besviken
alldeles för lätt att vara död 
 
på radion undrar 
en man som hållit en hjärna i sina 
kupade händer varför 
vi mår så dåligt när 
vi har det så bra 
det är min sämsta 
frågeställning, eller: 
den sämsta jag vet
det är det sämsta jag vet
 
blommorna växer ut från väggen 
vertikalt, och alldeles hemskt 
väggen ska rivas 
 
varför mår vi dåligt när vi har det så dåligt
huggormssäsongen är inte en säsong 
du bara ligger där 
som en levande  
fisk 
 
det känns som ett hån
det känns bra 
fantomsmärtan är en fingertoppskänsla
på den här gatan ligger min skola 
och en stor skål tsatsiki  
 
tungspetsen är gjord av tårar
 
jag har min mobil som bokmärke 
jag ville fånga enkelheten och 
hudproblemen i hans ansikte 
med en svepande gest 
 
man kan inte få rosor av sin far 
man kan flå sin far
på sin höjd, en random höjd som
man äger 
 
radbrytningen krystas fram sen 
för sent, ett grönt försättsblad 
med två små fläckar 
 
vidriga vatten som gör allt mörkt 
smidiga lilla språkdräkt som förstör 
allting i sin väg
och gör allt så himla mörkt
alkoholfri cider 
internt och externt  
morfar har suttit sönder stolen 
man kan sitta sönder stolen 
 
solen, garantin gäller tre år 
krocka lite med bilen 
ska jag unna mig en korv med bröd 
ska jag skriva 
du borde tatuera mig oftare 
 
att göra något spektakulärt i smyg 
du borde spotta mig på läpparna 
jag har börjat skriva bokstäver helt fel 
 
det förvridna känns vackert 
det förljugna är vackert 
vi tar emot gift och manifest 
ha det så himla fint 
 
min kille hade också kontanter 
så himla fint
är du mitt lilla sattyg som  
planerar att dö i smyg 
 
konsten inne på den här toaletten 
är helt enkelt underbar 
brunt socker, möte på torsdag 
jag vattnar ihjäl allt 
 
mormors uppsvällda fötter 
ballonger av kött i ballerinaskor 
blå båda två, blå som tårar och dårar
 
ballonger av tänder
hon såg mig på tv men fattade inte det
mamma sa att jag var på tv igår
och då sa mormor ja, det såg jag
men jag fattade inte att det var han
 
jag kryssar mellan säljare 
jag är en själv 
det är knivmånad 
det är en underlig provokation 
 
det är drömmen om en ytlig 
bottenlös smärta 
där nåden är en klocka 
om nåden är en klocka
och offret är sublimt
så kan vi inte krocka
när världen är sig lik
 
åh, gud 
jag vill döpa den här dikten efter vår nationaldag
jag vill turnera som en fluga i en fläta
den där brutna sången
 
två äckliga medelålders människor läcker dialog 
som håller varandra i händerna, klädda i vitt 
man håller alltid varandra i händerna 
klädda i snittblommor 
 
jag behöver en blurb från en känd människa och blod 
alla lever inte men alla är inte döda 
min dator är sönder 
 
jag gråter som en fjäder 
av fläder och ensamhet 
meningslöshet 
söndra och vissna 
 
när jag är död ska manus publiceras 
i en sjuk skrud 
tillåt mig att berätta om ett helt unikt manus
tre skyltdockor bakom ett skyltfönster 
som bara snickesnackar 
och språket är en bur som är alldeles för bra 
 
jag fryser 
härma inte orissa
imitera dina föräldrar
scenen är skarven mellan arvsynd och död
det här går för snabbt 
det här blir för bra, som ett 
sattyg blir i smyg 
tenderar att bli 
så blygt 
 
det är fortfarande mitt i natten 
ni ska springa i regnet 
ni ska springa i regnet 
och jag ska det 
jag ska sprängas i regnet 
ni ska springa i regnet
ni ska hängas i regnet
ni ska slängas i regnet
dö och slinga håret
 
det är undermåligt, sättet på vilket 
jag beskriver verkligheten 
den vackra första akten är kramp 
den avgörande andra akten är spasm 
men då har alla gått hem 
men vi var ensamma från början 
jag är väldigt sugen på antibiotika 
det låter så gott med ren antibiotika 
det låter som ren och skär dynasti
 
jag vill bli av med alla mina pengar
jag ska aldrig mera göra någonting 
som trop, väv in det, som i en fläta 
jag vill tvätta pengar och
ge blod och utsättas
för bedrägerier 
 
varför mår vi så apatiskt när vi har det så bra
som såret har det när det andas
sår ska inte andas
sår ska kvävas i sin linda
 
jag kände en gång en tjej som hette linda
hon är död och begraven nu och jag ljuger
varje lögn är ett litet generöst skämt från min sida
jag bjuder inte på det
 
du betalar med honung och ögonen
jag gillar bara fönster som kan öppnas “uppåt” 
om du fattar vad jag menar
alla andra fönster som man öppnar “vanligt” 
kan man kasta sig igenom
ut igenom och ner 
det gillar jag väl också
i och för sig
 
som att kriget skulle vara över rent konceptuellt
som yoko säger
det är så konceptkonst fungerar
kriget är över
eftersom det är en möjlighet
 
synd att det inte är en konceptuell möjlighet
varje gång hon ljuger så skämtar hon
eller megan boyles magiska tänkande 
som en hånfull hand i himlen
det är egentligen patetiskt 
det är i sin sakrala ordning 
 
gänget på balkongen, andra 
sidan gatan, det är för högt 
mobbare röker mycket
att säga  
du kommer alltid  
ha en plats i mitt 
hjärta är bara  
ett grepp 
ett övergrepp 
en överdrift
under kniven
undergiven
under kniven
överdriven
under kniven
övergiven
under kniven
övergiven och otroligt nöjd
 
en blind leder en blind
en blind vinner, en blind förlorar
en avatar och en robot placerad i allt hö på cirkus
armarna, några demoner i en fontän
en helig rest i pompeji från pompeji
demonerna dricker grön läsk
ingrediensen: egen avföring


array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3620 (17) { ["term_id"]=> int(9) ["name"]=> string(12) "Memento mori" ["slug"]=> string(11) "mementomori" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(9) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(14) "September 2019" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(34) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "23" ["cat_ID"]=> int(9) ["category_count"]=> int(34) ["category_description"]=> string(14) "September 2019" ["cat_name"]=> string(12) "Memento mori" ["category_nicename"]=> string(11) "mementomori" ["category_parent"]=> int(0) } } Memento mori