This is the index

Henceforward quenched in darkness shall you see

Carla Lomakka

den röda tråden
eller
Iokaste, spelade släktskapet någonsin någon roll?

Carl Johan Justinus Öster

♠︎

man säger om Oidipus att han
är skolexemplet på
hur en tragisk konflikt blivit klassisk
såtillvida den är olöslig
och hur han
sålunda korsfästs genom historien
inte bara genom Aristoteles
utan alla andra som läst och hoppats på rening
men Oidipus är likväl det slående exemplet…

♠︎

det som slår?

är det du?

jag?

och genom detta hur han gör sig skyldig till ett brott

ett brott?

ett brott

var det avsiktligt?

och därmed bär skulden
som måste sonas
och därför
med nödvändighet
gör oss alla
till en Oidipus

även jag?

och jag?

vi bär alla pundhuvudet

vilket brott?

det vet du bäst själv
men sona måste…

alla och envar?

det är allt vi har kvar

hur många år?

fråga hellre om sår

(och ögon)

hur många sår?

ett djupt jack du gräver

först
sedan många

jag tänkte på den imorse faktiskt
hur jag kanske…

repar den upp?
väven?
ännu en gång?

ännu en sång

på temat

min skuld

ännu obetald?

om den är!

jag hade inte tänkt lyfta tusentals år
av ränta och amorteringar

seså min gosse
inte ska du väl behöva!
lyft nu dessa sekler av
från axlarna dina
du är väl ingen Atlas?

om det inte vore för hur dammet glittrar…

jag såg…

ja, vad såg du?

det var båg!

nej
jag ljuger inte om sånt

ett svalt vitt valv?
med rubinröda bitar…

av glas, ja
jag skulle resa…

över din kropp?

nej, inte över den döda
bara resa
en enkel till Thebe
jag menar bort från det
nåväl, hur blir det med betalningen?

du var inte spådd?

inte spådd att bli spådd

endast spådd!

och nu jag sonar

och zoomar…

sonett?

det var rätt

så lätt?

som en…nej nu
(ursäkta)

det må va(ra) hänt

en vara är en vara är en…

handling?

inte så

kom till saken!

när det är jag som talar?

genom min mun min vän
genom min mun…

drabbad av text

who’s next?

man talade till mig, ja

du var spådd?

inte så
inte spådd att bli spådd

så har det börjat…

om jag vänder mig om

det har du alltid gjort!

du fällde ditt kort
din värja?

det var en lek, madamme
bara en lek!

homo ludens, ja
men….

du har ingenting kvar?

till att blåsa fanfar…

jag har dödat min far
däremot

och här kommer det viktiga

(gäsp)

jag var nödgad att…

lösa konflikt?

ursäkta mig?

begagna en häst

eller åsna…

sa du redo?

jag sa rida

rida?

det är allt du har kvar

nej
att mörda min far

och äkta din mor?

svik hellre din bror, som han gjorde!

annan historia!
helt om!

promemoria?

en sors gloria…

det är allt vad jag vill
men man sa…

ja, vad sa man?

hur jag inte kan rida…

sådan häst?

inte så hög min vän
inte så hög!

men man sa…

ja, vad sa man?

endast Borges kan sådan häst rida!

(och Derridá…)

trädtopparna…

trädtopparna?

ja, trädtopparna

de är så små här uppifrån
nästan som gruskorn…

sa du nålsögon?

se så fattig man blir…

av skoluppgifter?

men vad nu?
han glider igenom?

förlåt men himlen…

målar sina läppar…

dolceröda?
vafalls?

ja, och man sa

hur sådana läppar inte finns?

de finns inte!

det är allt vad jag minns
men även

hur du stack ut dem?
hur du stack dem ut?

jag var tvungen

det var inte mer än rätt!

men även…

snälla säg?

hur mina barn…

dina barn?

ja, mina barn
hur de…

satte dem tillbaka?

sa du sydde?

med tråd…

röd tråd, ja

utan fäste?

min bäste herre, jag får nog…

utan fäste
med tråd…

röd tråd
stucken

genom nålsögon

♠︎

dikter

Alfred Thomé

STJÄRNFRUKT

Jag älskade stjärnfrukt,

nu vet jag inte längre hur det smakar.

Precis så som människor blir mänskliga först i döden,

det som ger livet struktur

och det jag räknade på fingrarna.

Nu vet jag inte längre hur man räknar.

Allt på en axel adderas men ändå minskar en summa.

Jag älskade namnen jag gav till dagarna

och dom jag gav till nätterna

och hur jag började varje mening med dom.

Jag älskade namnen,

nu vet jag inte längre hur dom beskriver mig eller andra.

Precis så som “björn” endast beskriver färgen på djuret

vars namn är förlorat

men också rädslan att åkalla den.

Allt kring en saknad betingas av verkan,

endast verkan är det som kan mätas.

Kroppen är dold i en svart horisont

som ett vitt fotspår

efter gummi mot papper.

ORTOCERATIT

Jag tröttnade på att ringa en vän

och förklara hur sjukdomen spår

en rädsla i linjer,

i handen och ovan,

i små knotor som låter mot trädet.

Jag tröttnade nog på berättelsen

och att sitta i rum och förklara

hur linjer i ben

i en obruten sten

av salt blir till salt

i en förklaring.

Hur en känsla består från samtalet

av en sand som slås upp ifrån botten

kring en varelse fylld av rädsla och flykt

som klamrar sig fast till sitt skal.

TIMOTHY RAY BROWN

En man dog i sin säng

i ett korsdrag från ett öppet fönster

som slog igen ett annat.

Som det är för vissa.

Man hinner bara se

urladdningen

träda fram ur molnen,

korsa sina ben,

känna deras fötter.

VALHALLAVÄGEN

Du trodde på berättelsen-

på stenslott och ljust trä

och ett långt morgonljus in

i en lägenhet.

Dammet i solen

och alltid nära en yta,

känslan av gula stenhus

när du står riktigt nära.

Du var redan rädd,

du visste redan

hur du inte kunde förmedla

rädslan.

Det har följt dig sen dess-

vita liljor i din tanke

och lukten av jord

överallt.

Ibland så syns det fortfarande

när du vaknar av natten, ensam

i en loftsäng,

fortfarande berusad.

Sårbar av den kunskap

du förvärvade med tiden.

Du förklarade världen

av en anledning-

din kunskap riktades utåt

från en känsla av gula stenhus

och ett huvud av jord

och trä.

“Stjärnfrukt” har publicerats i omarbetad version i tidskriften L’Amour La Mort. “Ortoceratit” är också publicerad i tidskriften Horisont.

kædesms

Oline Hyllested Madsen

som modtager af denne dm må du nu, uundgåeligt, sende den videre til syv personer, og det vil være farligt, at lade være

på den måde vil du give dem GOOD LUCK i kærlighed / klogskab!! / et liv i en lejlighed med høje lofter, der har frugtskåle med appelsiner, der har chatoller fulde af tidsløst smukke smykker

som modtager af denne besked må du sende den videre til syv personer, for du er nu forbandet irl og det kan kun ophæves ved at videresende

sagnet siger, et sagn fra Småland, at nogen havde råbt noget ildevarslende og kryptisk

(sætningen gav i sig selv ikke særlig god mening: ”stunden är kommen”)

(men byen tog det meget SRSLY)

og da en mand kommer til byen og siger at han vil sejle over søen, siger byens beboere: ”I fingen inte gå på några villkor, för då kommen I att drunkna”

de tvinger ham altså til at blive, giver ham et værelse og tænder op i pejsen der man bærer et stenfad med vand op til ham, som en vaskebalje

om morgenen finder de ham druknet i vandfadet

du risikerer ingen druknedød, du som modtager denne besked (STOP BEING PARANOID ppl), men din forbandelse er uvægerlig

hvis du fx vil sminke dig, hvis du vil forsøge at spartle de sorte huller på næsen, på hagen, i panden, væk, vil de ikke lade sig spartle, de vil træde tydeligere frem i dit ansigt, de vil synes mørkere, de vil ligne glinsende grusgrave

uanset hvilket stykke tøj du tager på (hvad end du vil være PREPPY eller KETAMINE CRUST)

så vil det fnulre, tøjet

hvad end tøjet har været dyrt eller billigt, så vil man kunne se, hvordan der i et lag udenpå stoffet vil ligge overskydende materiale i små klumper, det vil ligne at det er udsultede børnehænder, der har lavet tøjet, selvom det vil være tøjet der gør det egenrådigt, laver dette fnuller, der vil være så meget fnuller, at du vil kunne samle stoffet med neglene og lægge det i håndfladen og rulle det til en større, farvet pølse

hele tiden vil du kunne rulle disse store pølser

og hvis du fx har været i tvivl om brysterne, hvis du er vågnet om morgenen med hænderne på dem, og pludselig blevet i tvivl om, hvad du skal stille op med dem: om de skal stritte spidst opad eller om du skal have dem på dig dråbeformede, så vil du, efter ikke at have vidst hvad du ville gøre af dem, uundgåeligt gå i skole/på arbejde/til fest og opdage, at alle andre har sat deres bryster i modsatte retning af dine

tager du parfume på og tænker, at du kommer til at stråle varmt af rav fordi flakonens sprøjt lød hvislende og håbefulde, gnider du den mellem håndleddene så hænderne danner et gevir, så vil den være STICKY, parfumen, først vil du opdage, at dit hår klistrer til din hals, at parfumen er blevet tyk som harpiks, og så vil du opdage, at menneskene omkring dig først snuser og så smiler med læberne stramt over tænderne, for din parfume har lagt sig på deres tunger, og de står med en følelse af at have slugt gift, så når de spørger om du kommer hjemmefra, er det fordi de forestiller sig, at du er gået over Kgs. Nytorv og gennem Magasin og at alle parfumerne ramlede ned om ørerne på dig, at glasskår og farvede væsker sprøjtede op på dig, man vil på deres læber kunne se de lyse, blodfattige aftegninger af tænderne inde bagved, deres smil vil være stramt lukkede for at lukke af for dig

modtager du denne besked men vælger at ignorere den, lade forbandelsen ligge i indbakken, så vil der fremover stå i dit horoskop at du har PRESSURE i sociale anliggender

og du ved godt, at det betyder, at alle samtaler vil være et stort, piskende sjippetov, hvor det ikke går at indvende noget, du kan ikke hoppe ind, og du kan ikke blive stående, fnisende i køen, forsøger du at sige noget vil alle altid tænke SPURGT

det vil altså stå i stjernerne, at du ikke vil klare dette sjippetov

men vælger du helt at undgå dette PRESSURE,

går du helt udenom at tage din krop med dig ud i verden, vælger du at blive hjemme i stedet,

så vil du

ved en fejl

komme til at stikke begge dine øjne ud

bare sådan lige

så du blot har to lyserøde huller i ansigtet

sender du den IKKE videre vil du i livet blive suspenderet, suspenderes af livet

undgå katastrofer, hoste, orkaner, ved at sende denne videre til de syv sejeste du kender / de syv du helst vil være venner med / de syv du elsker mest / de syv der tbh har mest brug for held

en präst, en budbärare, ida, maria och gud

Siri Lindblom

den här berättelsen kommer inte handla om

oidipus, konung i thebe

eller

iokaste, hans maka
(vem heter ens iokaste)

inte heller om

kreon, hennes broder

nej

den här berättelsen kommer handla om

en präst
en budbärare
om ida
och maria
slutligen om gud

det var en gång en präst som hette persson, han var väldigt arg

han brukade säga till sina barn att de skulle låta maten tysta mun han
brukade säga till sina barn att de inte skulle försöka med något dumt

han sjöng för att han älskade att höras bland folk

han sjöng för att han älskade staropramen
maltig smak med liten sötma, inslag av knäckebröd, honung, örter och apelsinskal

brukade han säga och slicka sig om munnen

i berättelsen fanns också en budbärare, som brukade bära alla bybornas bud från

mun till mun i förhoppning om att inte bli utvisad ur staden
han blev ofta spottad på och trots att han annars brukade visa tänderna

så mycket som möjligt tog det honom emot just idag
prästen persson brukade säga till budbäraren att man i den verkliga världen inte

alltid är så snäll och försiktig hela tiden

han brukade säga att den verkliga världen inte var en rainbow-reality

att han trodde att budbäraren levde i en rainbow-reality

men när budbäraren pratade med vinden sa den däremot

att han inte skulle skämmas över att han var känslig

eftersom att vara känslig är en gåva från gud

att vara känslig är en gåva från gud, tänkte budbäraren, du kanske borde testa det

någon gång, testa att inte vara så sträng
budbäraren sa givetvis inte det
han bara nickade och tittade ut över berget

lite längre bort i byn …

ida

har du använt den?

maria

va?

ida

har du använt den?

maria

vilken?

ida

din egyptian magic?

maria

snälla

inte så högt

folk kan höra!

men för att svara på din fråga så
nej

ida

okej

maria

okej

ida

det kanske är därför du är så torr

maria

haha

ida

jag skojade bara

maria

jag förstod

ida

du ser ovanligt hydrated ut

maria

det känns svekfullt mot grekland, att använda den

förstår du?
det känns liksom orent

på något förvrängt sätt

tillbaka till prästen …

(prästen har en konversation med gud)

gud

du tänker inte innan du pratar

tänk på vad du säger innan du säger det jag tror inte du förstår vad du säger
jag tror inte du förstår hur allvarligt det du säger är

prästen

okej

gud

okej

prästen

jag tänker visst på vad jag säger innan jag säger det

gud

om du tänker på vad du säger innan du säger det så har vi väldigt stora problem

prästen

nej, vi har inte väldigt stora problem

du gillar inte vad jag säger

det är därför du blir obekväm

gud

sluta!

sluta säga vad jag känner

prästen

okej

gud

okej

prästen

men det är sant

gud

vad?

prästen

jag vet inte

att jag visst tänker på vad jag säger innan jag säger det

gud

okej

säg det igen då

säg det igen

säg vad du sa

prästen

jag vill inte

gud

nej, exakt

gud gestikulerar, ”proving their point”

gud (igen)

du vill inte, eftersom det inte är sant

du sa:

jag gillar inte att du och budbäraren pratar

prästen

jag gillar inte att du och budbäraren pratar

gud

snälla!

vi pratar inte!

det är det här jag menar med transparens

när jag är ärlig och transparent så backfire:ar det alltid tillbaka på mig

det är så orättvist

prästen

jaha

gud

okej

så du vill inte att jag ska säga till när budbäraren frågar om hjälp?

prästen

nej, jag vet inte

jag tror inte att jag vill det

jag vill inte höra hans namn

jag vill inte att han ska finnas i vår värld

gud

han finns inte i vår värld

vi har vår värld, han har sin värld
det är inte samma värld

prästen

men han pratar ju med dig

vad vill han ha hjälp med?

gud

han frågade om han var överkänslig

om det var hans fel att han var överkänslig

han undrade om jag visste var han kunde köpa gräs

jag sa att jag hade annat för mig och att jag inte visste

prästen

vad classy

prästen imiterar budbäraren

jag är så himla cool och svår och måste hitta gräs och den första jag kommer att

tänka på att fråga är gud

jätte_rimligt

han vill ju ha dig det förstår du väl?

förresten, vem fan frågar om det är fel att vara överkänslig

det är så jävla töntigt

gud

jag bryr mig inte

jag har så mycket större problem än det här just nu
jag har så mycket större problem än att han frågar mig det här och jag

KUNDE INTE bry mig

mindre

prästen

kanske

gud

nog om det

TRE HALVÅR (SO WHAT WE GOT NOW IS KITHAIRON MOUNTAIN)

Maja Borgström

första

det handlade om att valla bortåt, in och sedan även ut en herde kände igen sina egna B såg andra och förstod att den mänskliga ensamheten sällan var bestående han såg ett mörkt huvud längre fram, en kropp som föste fåren det var något annat att faktiskt närma sig den långa kroppen, dom smala axlarna det handlade om att mötas du tar mina betesmarker. vi kan väl samsas H ville gå själv men B hade aldrig kunnat låta bli vackra saker, nu var inget undantag en tystnad och den var tjurig och/eller omöjlig att upprätthålla (det berodde helt på perspektiv) H hade en grym rynka över näsan, ögonbryn som krympte mot varandra varje gång han såg på B, en snörp i munnen som hölls hård och B och B, han han sa vad heter du? skit i det du. du ser väldigt bra ut. vad sa du? ja men du gör ju det bergsväggarna reste sig höga och B föreställde sig att dom föll inåt han hade en önskan om att fullständigt raseras var kommer du ifrån vart ska du har du syskon är ni nära svettas du i den där vad heter dina morföräldrar får du också ont i fötterna det handlade om bröd och kött och att kunna dela på det, B satte sig vid Hs brasa och räckte vi kan vara grannar sa han, nära grannar bara och elden trängde sig ut ur sin stad det var en lapande uppåtrörelse, dom följde den det fanns sånt som kunde reflekteras i ögon, det gällde att lära sig snegla/vika undan en herde kom aldrig riktigt fram, en herde hade alltid nya ställen han behövde gå till hela sommaren som en faktisk väg du har väldigt många. det är inte mina. okej. det är Kung Laïos. okej. så försök inte med något. okej B såg på H och tyckte om att han kunde göra det bara titta på allt det där vackra utan hejd dagarna i ända vad? nej inget H visslade melodier för fåren men bara när han trodde att B var för långt bort för att höra H kallade tackorna för fina tjejen och gumman, mumlade in ord mot deras tjocknande kroppar B låste fast sin över- och underkäke och skrek inte en horst var en plats som särskiljde sig från andra när man väl kommit upp på den låren darrade, stenhårda H plockade ner omoget gröna oliver från ett träd och åt B bredvid, B tittade på tänderna som gnagde av det stumt beska fruktköttet, på tungan som rullade kärnan i munnen deras armar var klibbig hud som gneds det flimrade i könet varje gång H var inte naturlig i sina rörelser, han stötte sig fram en hackig gest åt gången ryckte fram flatan som han höll kupad kring frukten, vill jag menar eller alltså luft, lung, cont. ta om du vill ha B svalde med hull och hår men inte frukten, han kände hur ansiktet sprack upp och vidgades, tack dagar och dagar och gräs och hungriga munnar och H klappade fårens smala nosar, deras kluvna överläppar darrade av vällust B såg upp mot molnen och önskade att himlen skulle sänka sig över dom det fanns så många avstånd som var alldeles för stora det luktade fränt från tre hjordar slidhornsdjur och deras skit, det var sånt man snabbt vande sig vid frasig jord, ingrodd svett Kithairon hade vindar och dom rörde sig i svall hade sticklingar och trädskuggor en månad gled helt sömlöst in i nästa, det var ingenting en utomstående hann lägga märke till varje morgon solen och H hade en andedräkt som luktade kött, en gom som glänste av salt fett, B ville in i den värmen vi skulle kunna vara vänner sa B Hs adamsäpple fick tydligare konturer när han lät huvudet falla fritt, fast det är inte det vi kommer bli en annan kväll, en annan brasa, dom såg likadana ut men kändes på olika sätt H tog fram ett surnat vin och dom drack var fick du tag i det här? jag bara tog. stal du från kungen? äh, dom skulle ju ändå slänga och dom visste dom hade vetat i flera dagar (men det var något annat att faktiskt närma sig) H gapade upp sin ljuvligt smala mun och bet försiktigt fast tänderna i Bs kindben en tunga slickade i sig rodnaden det fanns stjärnor inblandade men dom var inte viktiga, dom kändes överflödiga i sammanhanget det fanns en måne men B kunde inte se den händer, smalben, fåren sov fingrar och dom befann sig i hår, nacke, mage, mun allt läckte och det var ingen romantisk handling eller om det var det Hs fötter krökte sig, hela Bs kropp i en framböjd båge det tog tid. schh. Arkturus uppgång närmar sig. men snälla tyst

andra

en rygg av klippor och buskage en rygg av senor och svett B vaknade näsa mot amorbåge, han kunde känna hur han fått Hs morgonmun att lukta varmt surt luften var tyst och fuktig, tung av växande flora dom drev hjordarna i sicksack B hade ärvt en herdes händer men det var H H som lärt sig det här med att styra någon till rätt plats och ställe han kunde fingra fast sig kring Bs överarmar och se till att han hamnade där han skulle det gick inte att andas, det var alltid för mycket, dom där ögonen varje gång och Kithairon som något kalkfast och grönt: monstera, pistasch, tamarisk det var en lidlig sommar, det hade inget med årstiden att göra dom låg mun mot kuk försats och saliv i blöta strängar B sa ah, hårdare han ville att H skulle fingra upp det där som låg trängt inuti det handlade om att göra det om och om igen vissa dagar lade B ner sig själv på marken öra mot klippa han längtade efter jordbävningen, en enda liten skälvning att ta fasta på snälla, viskade han, kommer du nån gång eller sa H och sen och sen och sen, himlen som mörknade och ljusnade om vartannat det handlade om att bli alldeles betagen H lade in två fingrar i egna munnen och visslade på djuren som dröjde, B grävde ner sina händer i oljig ull och skrek inte den vita solen och allt som rymdes under den det kändes så kolossalt H hade en kropp ett solarplexus att dö för B satte dit pekfingret och tryckte B sa baby, älskling, hjärtat, H sa schh i Kung Laïos stall var det varmt året runt men B behövde bunkra vad gör du när han vek ihop sig efter Hs kropp, fyllde alla hålrum med hud tiden trängde sig framåt men det kändes inte som det B hade kunnat lita på dess kontinuitet tidigare och därför kände han sig sviken nu samma stund i tusen år och sedan flera veckor hux flux, bums, nafs du jag har tänkt på en grej sa B, jag tror att vi skulle kunna bli kära i varandra, vad säger du om det? H fnös och det lät som ett skratt, han tog tag om Bs haka och drog den intill sig, rörde dom gemensamma munnarna B visste inte om det befäste eller dementerade tesen H hade ord men sällan dom rätta, han hade andra sätt att och han det var som om åh, okej

tredje

det här är sista gången sa H varje gång, den här gången är den sista på riktigt han klämde åt så hårt att B var rädd att slinka ur sin egen kropp, att H skulle fortsätta krama tills han kunde suga in B i sig själv svälja, svälja inkorporera honom i sitt eget system av blod och ihåliga ben på natten ett orgasmiskt våld, på dagen inget varandras ögon, vika undan/vika undan (snegla) varför? frågade B och H hade inget bra svar på det han kände bara starkt att det var så det behövde bli att dom hade råkat ta det för långt eller för nära H hade rent instinktivt en naturlig riktning och den var: bort ifrån den var lättare att följa än andra impulser H hade ett hamsterhjärta, H saknade förmåga till någon form av långvarigt tag han visste hur man var ömsint men bara när B somnat, först då kom klåfingrarna loss ur sina låsta gängor mjuka tumavtryck över Bs ansikte hals, örsnibb, den grunda gropen mellan nyckelbenen magen var mager men stark, huden elastiskt mjuk B hade håriga lår, konkava höfter, tunn hud i dom smala knävecken H grävde in sina händer i Bs armhålor och på morgonen luktade dom fortfarande av honom B hade börjat få onda ögon när han vaknade, H såg det hända vad sa B H satte sina fingrar mot näsan och andades in, han visste inte vad han annars skulle göra en död torrma knastrade under deras garvade sulor varje dag solen och den blev varig, den började lukta av något sjukt fåren stasade, raring, raring, H gick runt och viskade, ett i varje öra bräken, och hettan, fast helt fel varför? frågade B tills han inte längre gjorde det och H var välbekant med uppgivenhet men inte på B det hade aldrig ingått i hans rollbeskrivning H visste att det var han som satt fast det där uttrycket i Bs ansikte men det var som om som om eller, så här: H såg på B och kände sig fullkomligt ägd och han hade aldrig varit en egen person, först sin mors och sedan Kung Laïos men nu det var värre nu på något sätt, en livegenhet som helt saknade begränsningar eller om dom fanns och H bara inte kunde hitta dom det fanns liksom inget motstånd till Bs anspråk på honom (hamstern upp i halsen) huden lossnade i stora sjok, det luktade bränt och bulnat B gned handlov mot bröstben, han kände att det fanns en andning därunder som aldrig riktigt kom sig ut det räckte inte längre att bara bli älskad i stötar ut, in, ut in, in, in igen, skynda, snälla, in det här är sista gången, jag menar det dagar och dagar och dagar och dagar och alla var likadana men ingen var ändå samma som förut det var outhärdligt, det gick inte, det bara fa-an sa H och visste inte vad han menade när han sa det just så högt, genom strupen och luften B hörde men sa inget B hade inga ord kvar den här sommaren etern hade växt sig för stor H gick runt med gråt i ansiktet och han visste att det gjorde honom ful han höll på och han förstod inte varför eller om han gjorde det men det fanns ingen tröst att hämta från den in(samt ut)sikten bara en ful desperat känsla som la sig till rätta nedanför magen, sura uppstötningar i täta intervaller B bet loss sina naglar och spottade undan spillet den här gången menar jag det solen, och slutet natten, och H klängde sig fast som ett barn, låste benen kring Bs höfter och knep ihop ögonen tills allt vitnade solen, slutet, på repeat det handlade om, ja, vad handlade det om vi kan inte fortsätta med det här på riktigt nu B? hörde du vad jag sa B? B? sista akten, den kom man aldrig undan allt hade hårdnat/stelnat och den där blicken H brukat smyga ögonen på vågade han inte längre möta munnarna sprack och blödde H hade fått som han ville men ändå inte alls och tungan snustorr, skrumpnad mellan tänderna den saknade helt funktion nu, den rörde sig i fel gap det var inte Kithairons fel eller fårens eller ens sommarens inte Kung Laïos eller Bs eller kärlekens (det var dags att kalla saker för vad dom var) åren innan hade dom kysst sig nerför berget men nu låg hemvägen som ett stup B drömde om att falla framstupa fastna mellan två stenblock, bli en del av den permanenta strukturen dom hade följt den instinktiva riktningen H var tyst, han förstod att det hade ruttnat det där viktiga (kärleken, kärleken, kärleken, kärleken, fa-an) att B numera bara var en rygg, och sedan, ofrånkomligt: scene.

Gone Anti

Mette Hildeman Sjölin

Om jag hade ett barn som blivit, farmor,

förbannat, farmor, om jag haft ett barn,

och om det över barnet vilade

en sån förbannelse, då hade jag

nog inte, farmor, gjort, med all respekt,

så som du gjorde, farmor, om det var

en sån förbannelse som, farmor, sa

att barnet skulle gifta sig med mig,

med dig, min mamma, farmor, pappas mor,

och döda, farmor, sin, min pappas, far.

Jag tror att om det barnet växte, farmor,

upp med sin mamma och sin pappa var

det mycket mindre risk att barnet sa:

du som jag vet har fött mig tycker jag

blir lämplig, farmor, som min maka. Jag

vet inte om du, farmor, känner till

det fenomen som gör att om man först

i vuxen ålder träffar, farmor, nån

som man är nära släkt med, farmor, är

det mera, inte mindre, sannolikt

att, farmor, båda känner attraktion,

att man hör samman, att man kommer hem,

när man väl träffas, farmor. Om man vet

vem som är ens förälder däremot

och känner hen sen barnsben, farmor, då

är det nog mycket mindre sannolikt

att blicken så förbyts över en natt

att blodsband tolkas om som giftastycke.

Sen tänker jag väl, farmor – säg emot

om du tror att det inte är så här –

att många hellre dödar främlingar

på grund av road rage i en korsning än

sin pappa, eller vad tror du om det?

Dessutom, farmor, tror jag kanske att

det kan va en poäng att veta om

vad man ska akta sig för här i livet,

om man ska, farmor, kunna akta sig.

För jag tror ändå, farmor, att om han,

din son, min pappa, styvfarfar, din man,

om han fått veta, farmor, vem han var,

vem du var, och så vidare, ja, då

så hade risken inte varit stor,

nej, mycket mindre, farmor, att det hänt

som nu har hänt och – inte blev så bra.

Vi har väl alla mommy issues, farmor,

det vet väl jag om någon, farmor, men

jag kan ju ändå inte tro att han

med vett och vilja skulle ställa till,

trots sinnet för dramatisk ironi,

en fatalistisk läggning om du vill,

med, farmor, den totala tragedi

som skedde, farmor, när du födde mig.

Rapparna

Evelina Johansson

Alla: Mina kläder, mina bilar, mina många pengar.

O: Mamma har alltid sagt att jag var en dröm. Hon drömde så mycket i den stora sängen. Mycket mer än man skulle tro får plats under hennes tunga täcken. En natt drömde hon om ett ägg. När hon vaknade hade hon ont i svanskotan. Så fortsatte det så. Hon drömde om kossor. Kall mjölk i igenimmade glas. Hon drömde om en förlossning och när hon vaknade låg jag ihopvirad i ett av hennes överkast. Helt röd och ny. Det var så jag blev till sa hon.

Adam: Sa hon det?

Ivan: Ja, det var det hon sa.

Adam: Säg att det inte stämmer.

Ivan: Det får du säga själv.

O: Det var aldrig min idé. Jag har alltid hatat att sjunga.

Ivan: Vi sjöng aldrig. Vi rappade. Det var min idé. Jag såg det som min uppgift att få Adam att göra något med sitt liv.

Adam: Jag jobbade innan vi rappade. Jag var bra på mitt jobb. Hela badhuset dyrkade mig och mina förmågor.

Ivan: Han satt på nån jävla badring med en snus i käften. Han var för bekväm. Hade man frågat en möbel om Adams liv skulle den säga att det var mycket lyckat. Ingen annan skulle säga så.

Adam: Men jag var aldrig emot att rappa.

O: Mamma det var en fruktansvärd låt vi sjöng för dig den kvällen.

Adam: Jag var aldrig emot det eftersom, som jag har förstått det, så har rappen en tendens att öppna dörrar som min timlön aldrig sett träfärgen av… Det är kläder.

O: Bilar.

Ivan: Många pengar.

Adam: För övrigt såg jag det som ett sätt att komma närmare stadens kvinnor. Sexuellt. Närgånget. Mamma sa att jag blev till mot ett biljardbord någonstans.

O: Mamma jag vet inte vad som hände den kvällen. Det skulle bli så bra alltihop. En liten scen ute i ingenstans. Det var en satsning från Stockholm stads kommun. Vi trodde inte ens att någon skulle komma!

Adam: (hånfullt) Ååå mamma! Min porslinsdocka! Mina ömtåliga kinder!

Ivan: Nej. Vi trodde faktiskt ingen skulle komma. En rappande syskontrio…

O: Men vi visste att du skulle komma. Det visste vi ju.

Adam: Och det var ju ganska dumt att vi bjöd in henne. Såhär i efterhand.

Ivan: Ja, morsan hade ju fler nerver än hon hade prydnadskuddar i den feta sängen.

O: Men mamma ville alltid se vad vi gjorde. Hon var på badhuset flera gånger och klappade händerna blodiga när Adam låste upp redskapsrummet och sorterade flytkorvar.

Ivan: Mamma satt ofta och flätade min systers hår. Hon slutade röra mig när jag blev för gammal för att ammas. Jag åt fast mat och rakade av mitt hår när jag blev gammal nog att manövrera en rakapparat.

O: Jag var en dröm.

Ivan: Rappen var det enda för mig. Att stå på scen och säga saker jag inte hade någon aning om att jag kunde säga, i en sjuk takt. Mamma sa att jag kom till på en bowlinghall.

Ivan: Det var en så jävla fin kväll.

Adam: Månen hukade fortfarande över rapsfältet som scenen stod på, som för att värma händerna –

O: — men från scenen reste sig ingen värme. Vi rappade med kall andedräkt.

Adam: Vi visste inte att han hade det i sig.

Ivan: Vi står där, på scen, och det ser ungefär ut som det ser ut här – gles publik, lagom engagerade. Micken i våra händer. Nordens fetaste beat i bakgrunden.

Adam: O började säga saker om vår gemensamma mamma.

O: Ååå mamma jag skämdes över låten som man skäms över en hatt på sitt huvud –

Ivan: Saker som man hört på radio.

O: Jag hade satt på mig hatten själv, man är förväntas ta ansvar för de plagg man klär sig i. Det jag sa kom från mitt eget huvud. Åå mamma jag skäms.

Ivan: “Fuck you and your motherfucking mama!” Hahahahha!

Adam: Mamma bara dog.

Ivan: Där och då.

O: Jag visste inte att jag hade det i mig.

Adam: Ett sånt öde avlägsnar sig också månen ifrån, den stod högt på himlen utan att verka ha planer på att komma ner igen. Det var natt då.

O: Mamma!

Ivan: Publiken skingrades. Gick och köpte korv och läsk. Och mamma bara låg kvar i leran.

Adam: Jag vet inte hur länge.

O: Mamma!

Adam: Det var för sent när vi kom ner från scenen.

O: Mamma! Hur skulle hon någonsin drömma under de ögonlocken igen?

Ivan: Det är lite sjukt men jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite coolt. Vad fan morsan? Vad fan är det med dig? Hahhah, jag trodde inte hon hade det i sig!

O: Mamma bara låg där med öppna ögon.

Ivan: Nordens fetaste mic drop.

Adam: Vi samlades runt henne som runt en summa pengar.

Ivan: Vi köpte bilar.

O: Sen köpte vi kläder.

VECKA 17+2

Sofia Junes

den tredje dagen slog jag upp fönstret

ljungen slog emot med rakt språk den talade till mig sa

det är naturens plikt

en gammal på bänken krum ryggrad jag sa

du lyckliga

vi var kvinnor i rum med fönster

vi var i sängar i rum

i varje säng var vi i varje rum

bredvid ett rum låg ett annat rum ett annat rum ett annat rum som

gav rumslighet för oss utan spända pilar

i varje rum skilde ett draperi av papper våra ansikten åt

där vi andades där vi med utsträckta armar tarmar där vi sörjde blå barn vi var sömnlösa vi var

precis i punkten bortom våra kroppar vi var (o) förlösta

utan söta frukten i armarna

vi hade hyst rum i oss

vi hade öppnat magar för det mörkaste av språk

att föda är den första övningen i att vara älskare eller

sadist

får jag inte förtjäna

viskar jag till den andra ansiktslösa bakom draperiet

nej

viskar hon tillbaka

det får vi inte

nynnar vi tillsammans vyssjar oss utan nåd till sömns i sängarna

jag får inte ringla det runda ordet runt min kropp

m o r

jag är i sfären utanför kulan vi kallar

förnuftiga värld

jag hade gjort gärningen till sist

kroppens upprepning

inuti låg liten mjuk kärna

avbild

orolig knut

hudens elasticitet

att den var villig töja & spänna

att den var villig vara i transit

jag hade följt min givna rörelse

flicka till hora till madonna

bar på något som naggade

är att bära att göra plats för kroppens avstånd från kroppen

är att bära att bli en del av cirkelns rörelse

jag viskade omsorg &

något ville neka & närmade sig med

ettriga steg

min navelsträng denna flinka orm glittrande motsträviga fjäll

nu utan kontakt med

riktning mot kontaktlösheten

BLÄNDANDE DAGAR: VITA LJUSET VITA HÄSTAR VILDA UT UR SINA SPILTOR

jag umgås med en liten tanke den grumlar runt

det lilla djuret förtjänade det

någon har hängt en tung klocka i mitt kön

den ringer fem gånger om dagen

för att påminna

om att inte förtjäna

barnmorskornas skratt

det brutala

är arbete för dem

har blivit arbete för mig

broschyrer om förlossningsdepression

i mina händer

de har ändå ingenting att hålla

jag har alltid varit duktig

lyfter bäckenet när de ber om det

barnmorskans varma trasa mot grinande köttet

doft av avföring

jag skrattar

den misstänksamma blicken

så ska inte en mor reagera

jag är inte en sådan

vit opacitet bestämd form med hög densitet

den ska inordnas i en ruta

sorg ska tydligt ljuda: straff

jag får åka

hem

detta andra ord för vansinne

mjölken

når aldrig gommen

efter två dagar upphör den

snåla tröga droppar ur bröstvårtorna

han suger upp den

hårdnar

ett oanvänt babynest

under mig för att han ska

nå

ömmande punkten

pilen böjs mot magens tomma

hölje nollpunkt mellan erotik och

plikt knulla är arbete med mjuka

värden eller god gärning

vi lämnar tillbaka babynestet

när den friska senare föds

ligger ordet tröstpris på hennes tungspets

Falla tillbaka till jorden

Christina Gratorp

Speedteater. Kan t.ex. spelas på gröna linjen mellan Abrahamsberg och T-centralen, eller uppföras i pausen mellan akterna i en annan pjäs, kanske en sådan vars innehåll kan gynnas av jämförelsens ljus osv.

Rekvisita: en guldnål, några blommor, en kakburk, en pekpinne, ett blädderblock med lite klotter.

Personerna:

Laios – En förbannad fader

Oidipus – Hans son

Jojo – Deras fru, först Laios sedan Oidipus

Herden – Familjens alltiallo

Utan titel – Person utan känt namn

HERDEN: I födsloögonblicket. Då måste mer ha funnits. Annat. En mor till exempel, till och med en far. Inte ens någon som jag kan tillkomma ur ingenting. Det är bara fysik, fysikens lagar. Världshistorien och litteraturhistorien har dem gemensamt. Ur intet – intet. Inte ens en liten guldnål. Ändå finns jag, jag sitter ju här. Blommorna nickar med sina små fladdrande öron.

UTAN TITEL: Här, ta en kaka.

HERDEN: Hon kanske dog. Först kom hon stapplande över de böljande kullarna, kvinnorna fick syn på henne och tog henne till slavkammaren. Det var kanske sent på eftermiddagen, när ljuset står som en rand längst ut på vetefälten. Bara de sista strålarna nådde in i rummet dit de förde henne. Blodet rann tjockt och hett medan de hjälpte mig ur hennes mörkröda inre. Sedan dog hon, tom som en kruka.

UTAN TITEL: Då tar jag en själv.

LAIOS: Ge hit.

HERDEN: Så gick det till, jag blev slavfödd på slottet. Det var jag och ingen annan.

LAIOS: Lika bra att vara faderlös, för när en farsa kommer in i bilden är det fara å färde. Det vet väl jag. Men vad hade jag för val?

HERDEN: Nu ska vi se. Du kunde ha flytt, hört på ett annat öra, varit mild, börjat odla din egen ranunkel. Grundat barnhem, varit ståndaktig, lyssnat på din fru. Vad gjorde du? Du började slåss med en främling på öppen gata mitt på blanka dagen. Lyssnade på en kvinna med lejonansikte. Och dessförinnan dumpade du valet på mig.

OIDIPUS: (Pillar på guldnålen.) Om jag får –

LAIOS: Käften.

HERDEN: Det var en amma som förbarmade sig över mig. När jag jagat hönor sjöng hon för lökskalen och plåstrade om mina trasiga barnaknän. Hon lärde mig allt, allt man behöver veta. Din lilla mask, sa hon, håll dig borta från de där (pekar på Laios, Oidipus och Jojo). Spring inte i pelargångarna, låt dig inte förföras av prinsen. Men jag lyssnade inte.

LAIOS: (Låter plötsligt som Ernst-Hugo Järegård.) Du var en underbar tjänare. Den bästa jag haft.

UTAN TITEL: Där hör ni! Underbart, frid och fröjd.

LAIOS: Minns du när du spottade på mig? Hahaha, där rök nästan ditt lilla huvud. Men bettet slutade klia.

HERDEN: Sedan dog amman också, det är jag säker på. Då satt jag i ett träd, det var en stor mastix som växte utanför slottsmuren. En korp lyfte från stallbyggnaden och landade igen på samma ställe. De svarta vingarnas slag frasade mot framtiden. Det var obehagligt, jag kände mig sedd. Vid någon tidpunkt smittades jag av den sjukdom som kallas ensamhet.

JOJO: (Vädjande.) Du hade mig. Du var inte ensam. Minns du inte? Jag var ensam. Du älskade mig. Vi fann alla Dirkes dödfödda barn längst bort i trädgården, under rosorna, i fallande ordning, den senast planterade busken var bara några skott ur myllan. Minns du inte? Du var den enda jag kunde anförtro mig åt, det var hemskt när du vallade fåradjuren i bergen.

HERDEN: Håll dig borta sa hon, akta dig för makten. Och nu står jag här i skuggan, bortglömd. Nej inte ens glömd, som om jag aldrig funnits.

LAIOS: Finns någon med glasyr?

OIDIPUS: (Sträcker sig efter kakburken.) Här –

ALLA: KÄFTEN.

UTAN TITEL: (Tar upp pekpinnen från golvet, vänder sig mot blädderblocket och påbörjar en föreläsning.) Men dramat är en ekvation som kan lösas ut på olika sätt. Karaktärerna är variabler vars förflyttning utgör handlingen. När dramat är över är ekvationen löst och alla variabler har bytt plats. Några har till och med gått från levande till döda.

OIDIPUS: (Mycket tyst.) Från seende till blinda. Eller tvärtom.

UTAN TITEL: (Fortsätter föreläsa.) Därför kan berättaren slå ned i dramat var som helst för att påbörja uppnystningen. Bakom berättarens valda kronologi finns med andra ord alltid en annan ordning, och det är någonstans djupt i den jag måste gräva för att hitta redogörelsen om mig själv. Och jag kan redan på förhand erkänna allas rätt att slå ned där de vill.

HERDEN: (Tar pekpinnen från Utan titel.) Olyckligast är väl den som befinner sig i samma punkt. Se där, en tävling jag vinner. Jag är olyckligast, jag får inte förflytta mig. Innehållslös, handlingslös, meningslös. En funktion i en berättelse som verkar handla om alla andra, och det vore inte helt opassande att påstå att alla andra är dumma i huvudet. Jag menar, vilken idiot flyr hals över huvud för att undkomma ett öde som går ut på att han ska döda sin egen far, bara för att döda någon på vägen? Liksom av rage, av road rage. Oidipus är en sopa.

Oidipus ser sårad ut, som en kränkt kanin.

UTAN TITEL: (Tar tillbaka pekpinnen från Herden, fortsätter föreläsa.) Utan innehåll är det svårt att höja rösten, för vad ska man då tala om?

JOJO: Men jag då!

UTAN TITEL: (Kommer av sig.) Kära nån, du är faktiskt vältraderad.

HERDEN: (Tar pekpinnen från Utan titel.) Risken är förstås att den som plötsligt träder in i historien inte längre kan vila i sin egen fullkomlighet. Den som inte ger sig till känna blir aldrig synad i sömmarna, men efter mitt långa fallande, efter att ha levt i alla tider och genomlevt alla åldrar, efter att så att säga ha förflyttat mig från litteraturhistoria till litteraturhistoriker kan jag inte längre ignorera det ihållande skrik som stiger ur myten, ty det är mitt eget. Vid varje läsning och varje sång har skriket lossnat från bladet och träffat mig rakt i nyllet. Ibland är det en klagosång, ibland ett raseri. Likt förträngda minnen som längtar efter att koncentreras har skriket slagit mig till liv. Hör min form, säger det, inse vidden av mina konturer. Så ska jag nu ta till orda och därmed fullkomligt förgöra mig.

UTAN TITEL: (Klappar förtjust i händerna.) Du är den springande punkten. Utan dig, inget öde. Nada, nichts, rien!

HERDEN: Ändå var jag bara en pelare i de andras Parthenon. Om det finns en man utan minne och en annan utan öde är jag en man med både öde och minne men intetdera tycks vara mitt eget. Inte heller vet jag vad jag heter. Komplotten kräver mig men jag kräver inte komplotten. Minsann om det inte är dags att börja snacka. (Gullar med blommorna.)

LAIOS: Usch, det här kan inte sluta gott. (Tar Oidipus under armen och går åt sidan, de ställer sig med huvudena ihop och viskar.)

UTAN TITEL: (Tar tillbaka pekpinnen från Herden, fortsätter föreläsa.) På samma sätt som världshistoriens skeenden kräver en armé av osynliga arbetare som vårdar, underhåller och i tysthet skänker sin kärlek i vardagens kulisser, kräver litteraturhistorien en ensemble av ohörda röster som bär upp berättelsens struktur. Herden är en sådan röst som nu har börjat tala.

HERDEN: Fast jag har funnits här hela tiden.

UTAN TITEL: (Sorgset.) Jag med.

Herden tar ömt pekpinnen från Utan titels händer, lägger ner den, tar Utan titel under armen och går längre bort från Laios och Oidipus.

HERDEN: Vet du vad som är roligt?

UTAN TITEL: Nä.

HERDEN: Att alla här är döda utom vi. Han där (pekar på Laios) blev dödad av honom (pekar på Oidipus), och hon (pekar på Jojo) hängde sig i sovrummet. Sedan dog han också, (pekar på Oidipus igen) bitter som en sten i Kolonos.

JOJO: (Häftigt snyftande, ensam i mitten.) Jag blev av med guldnålen.

UTAN TITEL: (Skiner upp.) Vi kan säga vad vi vill.

HERDEN: Vem ska hindra oss?

UTAN TITEL: (Förtroligt.) Länge har jag misstänkt att jag kommer från någon modern litteratur. Jag har problem med psyket.

HERDEN: Nu är deras tid förbi (viftar med handen mot Jojo, Oidipus och Laios). De har varit högsta hönsen och styrt, men nu är makten vår.

Sång stiger ur kulisserna. Den pågår några takter och avbryts sedan av tumult. En bagare, en betjänt och en städerska (det vill säga kören) kommer in på scenen och rättar till sina kläder, som om de plötsligt blivit inkallade till tjänst. De gruffar ett tag om vem som ska få hålla i pekpinnen.

KÖREN: (Talar först, avslutar med att sjunga sista meningen som en trudelutt.) Lycklig är man först när man levt sitt liv till slut och undgått elände och sorg. Lycka till!